Citat från Annika Sjögren
I trean hade de också varit på stadsvandring sedan de arbetat med Härnösand som tema i flera veckor. De hade varit inne i domkyrkan och promenerat genom den gamla stadsdelen Östanbäcken. På torget utanför residenset där landshövdingen bodde hade de fått kartor och i smågrupper gått runt på egen hand för att svara på frågor. Efteråt hade de ätit hamburgare på Big Boy. Innan de avslutat temaarbetet med stadsvandringen och orienteringen hade gjort egna faktaböcker. Fröken hade berättat om Härnösands historia och alla hade tyckt att det var väldigt spännande att höra om bränderna för flera hundra år sedan, särskilt den som några skolpojkar låg bakom, och hur det gick till när ryssarna var där och plundrade. En gång hade man gömt allt kyrksilver i Nattviken mellan Härnön och fastlandet för att inte ryssarna skulle kunna få tag på det, berättade fröken. Eva hade lagt ner mycket jobb på den där faktaboken och ritat stadsvapnet med bävern som hade en gädda i munnen på framsidan. Hon hade fått beröm av fröken och hennes mamma hade för ovanlighetens skull tagit sig tid och läst hela boken när Eva kom hem med den.
Utanför biblioteket mötte hon två äldre pojkar som gick och tecknade åt varandra. De skrattade och utstötte konstiga läten och Eva kände igen den ene som storebror till en tjej som gått på samma dagis som hon. Han hade varit med och hämtat flera gånger och Eva hade storögt tittat på när dagiskompisen vant tecknade till sin storebror.
Hon gick in genom den stora glasentrén och skyndade sig uppför trapporna bredvid det porlande vattenfallet. De hade besökt biblioteket med skolan flera gånger och hon hade fått ett eget lånekort.
Ur: Där ingen vind blåser. 2007
Men när jag stod intill min gamla svärmor och förnam den svaga vinden utanför ryste jag till och mindes min svägerskas ord. Jag hoppas att du får komma till en plats där ingen vind blåser, kära Inga, tänkte jag. Och att resan dit verkligen blir salig.
Ur: Där ingen vind blåser. 2007
Under natten hade det första snöfallet kommit. Det dolde den döda kroppen bättre än vad granriset hade gjort. Ändå var det snön som gjorde att den hittades.
Det första snöfallet förvandlade de dystra, gråsvarta novemberdagarna som genom ett trollslag. På lördagsmorgonen var världen vit, ljus och full av löften. Pojken som stod i fönstret i bara pyjamasen beslutade sig genast för att åka skidor efter frukosten. Tyvärr blev han tvungen att ta med sig sin tre år yngre syster, men glädjen över att vintern äntligen hade kommit dämpade hans irritation över att behöva ha henne i släptåg.
De båda barnen var hos sina farföräldrar i sommarstugan vid Smitingens havsbad utanför Härnösand över helgen. Farföräldrarna skulle röja undan en del inför vintern och hade tagit med sig barnbarnen för att deras son och svärdotter skulle få några dagar i lugn och ro med den nyfödda babyn.
Den lilla flickan kämpade tappert och klarade nästan av att hålla samma tempo som sin storebror. Vid parkeringsplatsen, som varma sommardagar brukade vara full med bilar men nu låg helt öde, ramlade hon omkull ett par gånger. Hon var snabbt på fötter igen. De följde vägen mot Gånsvik en bit och vek sedan av inåt skogen där det var en bredare öppning mellan granarna. […] Vad var det för konstigt som stack fram under snön? Han lyfte skidorna och trampade upp mot trädet så att han kom alldeles intill. Hans syster hade slutat peta med staven och låg helt stilla, men hon hade krafsat bort tillräckligt med snö för att han skulle få syn på foten. Han stirrade förvånat och efter några sekunder tryckte har ner bindningarna med sin stav och klev av skidorna. Försiktigt böjde han sig ner. Med stora, vidöppna ögon reste han sig upp igen. Han hade sett många otäcka polisfilmer på TV och förstod på en gång vad det var han hade hittat. Han sneglade på sin syster och beslöt att inte säga något till henne.
Och det skulle dröja innan någon vuxen fick vetskap om fyndet.
Ur inledningen till Som glöd blir till aska. 2008
Samtalet hade gjort henne ovanligt upprörd. Pojken det gällde var faktiskt bedårande söt med sina mörka lockar och bruna ögon. Louise hade lagt märke till honom vid flera tillfällen eftersom han hade en tendens att råka i konflikt med de andra barnen och ofta fick raseriutbrott. Då hon var ute och hade rastvakt, något hon prioriterat att åta sig en gång i veckan fastän hon egentligen inte hade tid, hade hon mer än en gång fått ingripa för att han inte skulle skada de andra med de tillhyggen han gärna beväpnade sig med om det drog ihop sig till bråk. När han var lugn gjorde han ett närmast sävligt uttryck och svarade fåordigt och undvikande på frågor. Han var mager och för jämnan klädd i slitna, solkiga kläder som verkade urvuxna och bättre skulle ha passat en femåring. Redan när han kommit till förskoleklassen som nyinflyttad från Stockholm under vårterminen föregående läsår, hade personalen tagit upp honom som ett ”problem” – ett ord hon avskydde när det användes för att beskriva ett barn – men det var först nu, när han gått i ettan ett par månader, som hon fått klart för sig hur allvarlig situationen var. Hans klassföreståndare hade berättat att hon i omklädningsrummet till gymnastiken sett att han hade flera blåmärken av skiftande storlek. Dessutom hade hon sett ett oroväckande, nästan centimeterstort sår på insidan av låret som, vilket hon antydde med en viss tvekan, i värsta fall skulle kunna vara ett brännmärke efter en cigarett.
Ur: Ur havet stiger vågorna. 2010