Mer om Valdemar Lindholm

Valdemar Lindholm föddes i Borgsjö i Medelpad år 1880. Vid arton års ålder tog han studenten; han flyttade därefter runt och arbetade på olika tidningsredaktioner: i Umeå, Södertälje, Landskrona, Vännäs, Östersund, Helsingborg, Härnösand, och Sundsvall, där han arbetade som redaktionssekreterare på Sundsvalls-Posten 1905-1906.

Då Lindholm fyllde sextio år kom denna tidning ihåg honom med en notis, där inte bara Lundholms påfallande lätthet att skriva kommenterades, utan också hans personlighet: ”Sextio år har icke förmått binda honom i borgerlighetens tvångströja och hans hänsynslöshet gentemot allt vad ordnade förhållanden heter är påtaglig.
[…] Hans själ är nomadens, den där icke vet av någon hugnad”.

Valdemar Lindholm debuterade år 1901 med novellsamlingen När skogen dör. Debutboken är enligt Sverker Sörlin ett typexempel på den indignationslitteratur som kring förra ondgjorde sig över ”bolagsväldet” i Norrland. Skogsskövlingen är alltså novellernas ämne.

Valdemar Lindholm var en produktiv brödskrivare; han publicerade en ”ofantlig mängd” artiklar, noveller och revy- och sångtexter under eget namn eller pseudonym. Han arbetade också som översättare. Lindholm bytte signatur lika ofta som skjorta, sades det. Lucas M Flower, Kristian Ahlenius, Sven Högerman, Tommy Allen, Mathias är några av hans alter egon. Ännu oftare bytte han förlag. Hans böcker kom ut på 14 skilda förlag. Under de nästan femtio år han var aktiv som författare gav han ut 38 romaner. Och han lästes. Bortom storskogen (1912), som lär ha varit den första så kallade 10-öres-boken gavs ut i alla fall ut i 300.000 exemplar.

Sin fars son

Fadern var Per August Lindholm, lärare, publicist, författare av skön- och facklitteratur, och sagosamlare. Lappen vid Manjaur och hans dotter (1884) – en roman som P A Lindholm gav ut under signaturen ”Mathias Bjugg” – anses inleda den moderna ”lappromantiken” i svensk litteratur.
Valdemar gick i sin fars fotspår i de flesta avseenden. Han ärvde inte bara faderns rastlöshet; de ständiga miljöombytena och flyttandet från ort till ort. Han skrev ödemarksskildringar i faderns anda. Sonen var så starkt påverkad av fadern, att man ibland har svårt att skilja dem åt. Valdemar har också direkt överfört ett par av faderns noveller och avsnitt ur sin fars berättelser till sina egna böcker.

Det är naturen själv som är huvudperson i Lindholms böcker. Människorna är mallar eller docklika stereotyper. Valdemar Lindholm förmedlade berättelser som han fick av sjöarna och furorna. Lindholm hade en stark tro på Norrland; natur och odlingsmöjligheter. I förordet till andra upplagan av När skogen dör (1906) skriver Lindholm:

”Fem för Norrland betydelsefulla år ha snart gått till ända sedan denna lilla bok, vars första upplaga snart slutsåldes, framträdde såsom ett rop från det Norrland, som då var i nöd och som är det än.
Många och stora tyckas de reformer, som sedan dess åstadkommits, men ännu alltid suckar Norrland under bolagsväldets förbannelse och skall så göra, intill dess människorna låtit sig inse, att det är jordbruket och de egna hemmen, som äro Norrlands framtid.”

Valdemar Lindholm skrev även en bok om sin födelsebygd. Ur Borgsjö sockens krönika. En bok om födelsebygden antogs enligt beslut av skolrådet i Borgsjö socken, den 13 mars 1921, ”såsom lärobok i hembygdskunskap vid Borgsjö sockens samtliga folk- och småskolor.”

Författare om författare

Per Nilsson-Tannér återkommer i en artikel om Lindholm hela tiden till Lindholms ständiga oro, till hans jakt på försörjning. Han var ”påpassligt anpassningsbar till sådant som var aktuellt för dagen, Hans skrivhunger var omättbar … han skrev av bara farten och saknade självkritik”. Nilsson-Tannér, konstaterar uppgivet att Valdemar Lindholm ”kunde ha blivit något att minnas, om han bara lugnat ner sig någon gång.”

Sago- och sägensamlaren

”Sagan, traditionen, är ofta just historien själv, i det talade ordets form. I saknad af bokstavens band har sagan lämnat fritt rum för berättarens fantasi att utsmycka tilldragelser, som äro historiska. Och därför är 'sagans mörker' ej annat än 'historiens ljus, brutet genom olika personliga uppfattningars skimrande prismor, upplöst i sina enkla beståndsdelar och därför kanske i första ögonblicket för det ovana ögat förvillande. […]

Den 'röda tråd' som sammanhåller de många olika berättelser, som jag nu går att förtälja, är […] 'Sagan om Beijves solskatt'. Och det är underbart, hur denna Solsönernas vackra saga går igen genom tiderna. Hoppet om den goda tidens återkomst, när en gång solgudens gömda skatt återfinnes, har varit den stjärna, som lyst samefolket genom motgångars och bekymmers natt.”

Så skriver Valdemar Lindholm i företalet till Solsönernas saga, ”Sveriges Tusen och en natt” vackert illustrerad av Ossian Elgström, och ett ”praktverk”. Boken kom ut 1909.

Förutom på prästen Anders Fjellners, Lars Levi Laestadius och andras uppgifter bygger Lindholm på egna uppteckningar. Sagan om ”Nischergurgje” fick han till exempel höra av en ”lapp” under de norrländska hembygdskurserna i Härnösand 1907.

Efter Solsönernas saga fick Lindholm ett författarunderstöd från Svenska Akademien.

De samlingar som sedan följde –Lapska folksagor och äventyr (1913) och Sagor från Lappland berättade för barn (1918) – har språkligt bearbetats av Harriette Söderblom, och getts ut 1984 med titeln Sagor från Lappland, berättade för barn.

Ett annat uttryck för Lindholms engagemang för samerna är den skrift han med stöd av samerörelsen gav ut 1920: Det är vår vilja / Dat läh mijen situd! – om samernas rätt till land och vatten, och till sin kultur, inom ”storsamhället”.