Mer om Nicke Sjödin

Jag börjar alltså min undersökning i Dagens Nyheter hösten 1990. Nils E. Sjödin skrev den 2/10 artikeln ”Jag lärde mig att tala 'på bätter' i Uppsala”. Nicke (och jag själv faktiskt) medverkade i en artikelserie på Insidan i DN. Väldigt många andra gjorde det också. ”Vi sprang på en källåder”, sade någon på redaktionen om ”Klassad”, som serien kallades. ”Gensvaret från läsekretsen blev fantastiskt stort.” Aldrig tidigare hade tidningen fått så många brev. Några av breven, bland annat Nickes, publicerades ett halvår senare i boken Klassresan. ”Klassresenärens kännetecken är att han eller hon inte hör hemma någonstans. Inte där man har sitt ursprung och inte där man nu befinner sig”. Nicke berättar hur han ofta satt tyst i realskolan eftersom hans språk inte var fint nog. Men så en dag kunde han inte behärska sig då biologiläraren tog fram en plansch med insekter. Han räckte upp handen för att svara: ” ' Ja, dä ä'n kangero.' ” Men Nicke hade fel, det var en spindel. En spindel, en spindel, en spindel. Han höll på att åka på stryk när han senare efter skolveckans slut klivit av rälsbussen hemma i Röån och full av insikt om det nya språket på lördagskvällen ropade till kompisarna att han hittat en så ful spindel. ”Har du vorte så märkvärdig att du int si att dä ä'n kangero du.” Det gällde att hålla reda på var man befann sig. Rälsbussen till stan var transportmedlet mellan det rätta språket och dialekten. Att ”tala på bätter”, det gjorde man bara i stan – Sollefteå, och senare i Uppsala.

Då jag läste Nils E. Sjödins artikel i DN hösten 1990, kände jag till att han gett ut flera böcker på Junselemål, men jag erkänner att jag inte hade läst så många av hans dikter. Som sörlänning hade jag svårt att förstå dialekten. Det fanns läsare häruppe som inte heller begrep. Därför lade Nicke Sjödin till en ordlista i sina böcker från och med Åslappe 1983.

Många läsare av ”Byssfolke” och ”Kvinnfolke” har haft vänligheten att uttala sig i positiva ordalag om dessa böcker. En del har dock uttryckt uppfattningen att det sannolikt varit intressantare om man även kunnat förstå texten.
Mycket negativt inställd till möjligheten att ”översätta” byssbornas språk till någon sorts rikssvenska har jag hänvisat till Ingemar Stenmarks bekanta ”Dä lön int 'förklar' för dom som int 'begrip' ”.
Att jag nu ändå ger mig på att försöka förklara några centrala ord i den här boken får ses mot bakgrunden att det finns ord som jag inte begriper riktigt själv. Jag har med andra ord insett problematiken.

Språkforskaren Carl-Hampus Dahlstedt skriver i sin artikel ”Runeberg från Röån. En ångermanländsk bygdemålsdiktare” om Nicke Sjödins dialektpoesi, att den ”drar nytta av ett färskt och obrukat språk.” Man kanske också kan uttrycka det så att föräldrarnas och ”byssfolkets” ord var de verkliga orden för Nicke. Han hade hört dem före de andra och riktigare. De var tyngre och hade den första upplevelsens hela tydlighet. ”Att dialekter ibland rent objektivt också rymmer en bättre kognitiv uttrycksmöjlighet än riksspråket är troligt, i varje fall för den verklighet som de närmast skildrar, den egna bygden med dess historia och livsföring” fortsätter Dahlstedt.

Efter ytterligare nästan femton år i Ångermanland begriper jag lättare Nickes språk när han så kärleksfullt berättar om det gamla, och det nästan gamla samhällets människor, ting och företeelser i Röån: Kvinnfolka, Skriskoen, Separatorn, Badninga, Elvakaffe, och Innanfönstra.

Så hur kom det sig att Nicke Sjödin började skriva på mål?

Under min Uppsalatid (någon gång i slutet på 1950-talet läste jag i BLM (!) ”Tre nyprovinsialismer” – tre dikter av Birger Norman på i stort sett mitt eget mål. Jag blev överlycklig över att det platsade i en så fin tidskrift.

1979 dog min farbror och flottarkompis Hilmar och jag var då lärare i Sollefteå och skrev en vanlig dödsruna, men Nya Norrland hade slutat att ta in såna dödsrunor (liksom VA) så jag gick hem och skrev några minnesbilder från hans och min gemensamma tid i flottningen och på vårt gemensamma mål. Dagen därpå gick jag tillbaka till NN (Rolf Alsing) och undrade om han ville ha en dikt av mig. Jag hade ställt upp mina anteckningar snyggt och med ojämn högermarginal, så jag kallade det för dikt. Följande dag [15/5] flöt den in i NN och jag gladde mig åt att ha fått hylla Hilmar ändå. Jag tyckte det var intressant göra det där och snart hade jag fått ihop ett stort antal gubbar som jag känt eller hört talas om. Jag skickade gubbdikterna till CEWE-förlaget och fick snabbt svar att de ville trycka dem i en bok. Sen dröjde det till 1981 innan boken kom med titeln Byssfolke. Där finns dikten om Hilmar – den som satte igång alltihop. När jag träffar Alsing brukar jag tacka honom för att han inte tog den där första runan. Då vete klåen om det blivit några skriverier alls. Livets bananskal som man halkar omkring på.
Men hade inte Birger Norman skrivit det där i BLM hade jag aldrig vågat skicka in mitt manus, därför är jag honom 'evigt tacksam' [i förordet till Byssfolke]. (NS i mejl 9/2 2008)

Nils-Eric Sjödin föddes i byn Röån Junsele socken, Ångermanland, 1934. Han började på Högre Allmänna Läroverket i Sollefteå 1947, och tog studenten där 1955. Han läste i Uppsala 1957–61. Nicke Sjödin återvände till Sollefteå, och undervisade i svenska i realskolan, grundskolan och på gymnasiet 1961– 1991. 1981 debuterade han som poet med Byssfolke.

Efter debuten har Nicke Sjödin vid sidan av sitt diktande på mål, också sysslat med ”allt möjligt annat” inom ordbranschen. Han har till exempel arbetat som översättare och överfört Rut Olssons skrift Mier um Masse från Älvdalsdialekt till Jônselmåle: Mommas (gamm) katta. Då sångerskan Louise Löfgren förra året bad Nicke Sjödin om hjälp att översätta Chet Bakers låt ”I still can't say goodbye” fick den heta “Pappas hatt” på ångermanländska.

Nicke medverkade under flera år som fredagsgäst i TV-programmet ”Café Sundsvall”, han har skrivit dagsvers och krönikor, medverkat i rimstugor i Radio och TV; Nicke har skrivit kabaréer tillsammans med sonen Jacke.

Kåsör och konferencier. – Revyskådespelare – Rimstugepoet – Bandklippare, invigare och moderator – Sammanfattare. Berättare.

Nicke Sjödin medger att han varit oppställt roli gobbe ibland, på taklagsfester och 50-årskalas. Men att det oftast ligger allvar i botten på det han berättar och skriver. Riktigt allvarligt var det sommaren 1993 under Jubelårsfesten då han utanför Domkyrkan i Härnösand läste ur sin ”bibelöversättning” Förste Moseboka. Runt omkring stod prästerskapet – med biskop Tyrberg i spetsen – i full ornat, eller med Nickes ord ”utklutade å det mest fantasifulla.”

Vi återvänder till DN-artikeln från 1990 och realskolepojken Nicke:
”Nog gick det bra med läroverket. […] Om jag bara haft vett att hålla käft. Men redan första dagen upplyste jag om att 'pappa, han bruk hågg timre om vintra, och mamma hon sköt om kräka å på dä vise.' Därvid bröt ett enormt jubel ut bland mina klasskamrater men tystades snart av chefspersonen i katedern som med barsk stämma förmanade mig: 'Om inte Sjödin omedelbart lägger av med sin breda och fula dialekt har Sjödin ingenting på den här skolan att göra.' ”

Under studietiden blev Nicke Sjödin tvåspråkig. Författandet på mål senare i livet blev en upprättelse av hans barndoms språk. Åt sina många läsare har Nicke återerövrat bygdemålet. – Så här skrivs det och så här stavas det.

”På min breda och fula dialekt” heter den dokumentärfilm om Nicke Sjödin som Mikael Wiklund har gjort, efter att ha följt Nicke i hans vardag under ett år. Filmen hade premiär i Junsele 21 oktober 2007, och har alltsedan dess visats runt om i länet för en stor publik.