Citat från Erik Beckman

Inte orden, inte det de pekar på
men själva näsorna de pekar med är meningen.
Inte dina vackra öronsnäckor,
inte hjärtat eller njurarna
men dina tio skälvande tår
-dem skall jag bita i!

En tå för pappa och kung Oidipus.
En finnig ångestnäsa rinnande.
Den pekar på en öm och känslig punkt
där Hamlet bet en gång och sedan dog.
Det blöder än, som allt
som har med mor och far att göra.

Tårnas tå: en vidhyllt-rundnätt.
Lönndoms älskogs mödoms lönnskogs
näsa. Att du sög på jungfrutån!
Jag skulle gjort detsamma.
I stället biter jag i din.
För att få veta mera.

En tå att gräva med i sanden.
En fräknig söndagsnäsa någon gång
i juli, guppande som gummiankan.
En simtå saltas in i havet. Kokas
under öppen sol i sanden, slukas
av en galen gädda under åskans skyar.
(Ur "Ordens näsor", 1963)

18. Uppställning vid Westminster Hall. Några av oss skall dra sir Winston, några av oss skall hålla emot. Vi som drar är fler. Björnskinnsmössorna tynger och värmer, klädesplaggen är många och egendomliga men lika, led för led. Vi är alla lika, vi som drar och vi som håller emot. Vi bildar två fyrkanter, en större som drar och en mindre som håller emot. Vi är mycket lika, ja verkligen mycket lika, samma längd, samma dräkt, samma värme. Lavetten står ensam, den används endast för kungliga begravningar. Detta är ingen kunglig begravning. Det är första gången som en icke kunglig bereds plats på lavetten. Vi är påfallande lika, även de som inte bär björnskinnsmössa. De bär i stället något annat som gör dem lika, till exempel vita hjälmar. Många bär likadana skärmmössor.

19. Vi är nu uppställda, vi som drar och vi som håller emot. Det visar sig nu att vi alla bär sjömansmössor. Vi sneglar på de framförvarandes fötter och ser överallt vita damasker. Säkert har vi alla sådana vita damasker.

20. Den för organisationen ansvarige vi detta högtidliga tillfälle är hertigen av Norfolk, Earl Marshal of all England.

21. Vi står nu stramt och väntar i de båda lådor Earl Marshal har låtit tillverka, en större för dragare, en mindre för bromsare. Det är goda och utsökt fyrkantiga kartonger.
(Ur "Hertigens kartonger", 1965)

En sak som du kan få se allt fler bära nu är yxa.

Yxan kommer egentligen från landet. Folk i t ex Härjedalen har i alla tider burit yxa. Nu bär vi den i Stockholm: en lång, slank vedyxa innanför rocken.
Man kan knacka nån bunden hund i skallen med den utanför livsmedelshallarna. Eller man kan knacka nån löjlig vänster i skallen med den utanför tidningsredaktionerna.
Bara med baksidan, plattsidan, knacksidan, yxskallen heter det, annars kan det bli sår och polisingripanden.

Ursprungligen, som sagt, kommer yxan från landet. En lantlig yxman högg till med det här på tal om Mauritz Edströms roman ”I min faders hus”:

Den miljö Edström skildrar är märkligt olik det Röda Ådalen som den officiella historieskrivningen skildrat. Men det är ju segraren som skriver historia – och reser monumenten. Här vädrar yxans knacksida morgonluft. Den retande gryningsdoften av möjlig, löjlig vänsterskalle: den äckliga, röda segraren som skriver sin egen historia och reser åt sig sina triumfatoriska monument. I Ådalen. I Ådalen, som patronerna köpte upp och gjorde industri av, och som de sedan drog vinsten ur och sålde ut bit för bit och lade ner bit för bit tills det idag återstår av allt en enda massafabrik.
Just nu är det inne att satsa på egen yxa eller låna verkligt superlånga och superslanka yxor från ”förlorarna” i Ådalen och annorstädes, förlorarna i Schweiz, London och Stockholm.

Så bär yxa, helst en lång och slank vedyxa, men använd bara den trubbiga sidan. Knacka gärna bundna hundar, arbetslösa ådalingar, löjliga vänstrar och kepstöntiga fabrikspensionärer i skallen, men gör det aldrig med egg. För då kommer polisen och pressen och det blir polis- och tidningssak av alltihop, och det tjänar yxhögern ingenting på.
(Ur ”Rustikt nytt från Trend-Nils”, i Fågeln som pianist. En litterär figur, 1986). Prosabitarna av ”Trend-Nils” ursprungligen publicerad i Dagens Nyheter april–maj 1985)

16. SVÅRT

Förstår du krokusen i år? Är den inte lite svår? Och stenarna där borta kan jag rakt inte begripa. Ingen mening als. Driver dom med oss? Tacka vet jag spaljépäronträdet. Det förstår man åtminstone.
Ordet ”svår” är ofta svårt att förstå. Och det är ofta svårt att förstå vad en som säger ”jag förstår inte” egentligen menar. Ordet lätt är lika komplicerat.
”Svår” och ”lätt” har blivit missbrukade hygienartiklar. Vid minsta motstånd, minsta fjun, minsta orenhet under tankearmarna störtar man in i en språklig bekvämlighetsinrättning och låter sig rakas och renas av absoluta entydigheter – kranarnas och handtagens språk: Varmt Kallt Ut In Drag Tryck Lyft Lägg. Svår Lätt.
Man bestämmer sig för kranen Svår och drar i handtaget Förstår inte, och så är hela den smutsiga saken ur världen.
(Ur ”Korttänkt” i Fågeln som pianist. En litterär figur, 1986).

101

–Följ mig till någon socialdemokratisk folkhögskola i Nordvästeuropa någonstans, säger Anton, kan vi inte gå en årskurs tillsammans du och jag?
–Ja! Älskade Anton, ja! Det är just vad jag tror att jag vet att jag behöver just nu, det känner jag!
Och Aneta Agrepina Dusovic känner hur han lyfter henne på sina armar och bär henne norrut.
Mycket snart tränger sig en västligt avlad nykomling ut ur Aneta Agrepinas östeuropeiska sköte. Det sker i Nordvästeuropa, i själva Skandinavien. Lite norr om Sandslån, Kramfors.
(Ur "Pyjamasöverdelarna med utvecklingen i Östeuropa". En essä. (Två olika saker: 1), 1990)