September 2017: Skogstomt av Lena Linnros
Merparten landstingsägd konst är i format som går lätt att hantera. Som utan vidare går att frakta i en vanlig personbil. Men i samlingen finns också verk i storformat. Oftast köps de in i samband med större byggprojekt för placering i lokaler rymliga nog att verkligen uppleva konsten i. September månads verk Skogstomt av Lena Linnros är en drygt 2 meter hög temperamålning. Skalan inbjuder till att uppleva snarare än betrakta, att ta del av ett möjligt händelseförlopp.
Naturmotiv ansågs tidigt främja god hälsa och tillfrisknande och har en lång tradition i vårdens lokaler. Redan dessförinnan hade betydelsen av fönster påtalats. Kanske ser vi detta som självklarheter idag men fortfarande står ”naturmotiv” högt på listan då personal och patienter uttrycker önskemål om konsten. Men vad räknas som natur och hur framställs den i samtida konst?
”Att vara i naturen” är för många människor idag en aktivitet bland andra. Något en kan välja att göra snarare än utgöra en naturlig del av. För somliga kanske skogen ter sig skrämmande, rentav farlig medan den för andra är en stunds andrum och något att längta till.
Avbildad natur och naturskildringar går heller aldrig helt att frikoppla från människan-kulturen. Syns hon inte eller lämnar olika spår efter sig så är utsnittet ändå följden av ett antal val, inte sällan i en iscensatt eller i efterhand redigerad verklighet. Och där klassiska naturmotiv eller gårdsmålningar är idealiserande och redovisande, ofta med syftet att vara vackra, kan samtidskonsten ta ett annat grepp.
Linnros målning "Skogstomt" visar upp villaområdets utmark, ett utsnitt som för många motsvarar just skog och natur. En informell lekplats eller yta möjlig för illegalt boende. Kanske en genväg vi helst undviker efter mörkrets inbrott. En stillsam oordning råder, naturen har börjat återerövra bebyggelse och uppbruten mark; stråk av mossa här och var, anlupet restvirke, lite fadda färger.
Några skira linnéarankor syns strax intill ett mindre bygge, möjligen en lekstuga. Entrétaket är nödtorftigt men snillrikt utformat av små bitar korrugerad plåt eller eternit. En långsam process pågår där vi erbjuds ta parti för eller emot det hotande förfallet. Flertalet av oss mot bakgrund av att vi sedan länge omvärderat vad som räknas som natur, när nu storskogen i många fall reducerats till plantering och monokultur.
Så antagligen känner vi igen oss och lockas in bland växtligheten som utgörs av en spretig och otuktad flora snarare än anlagd trädgård eller odlad kulturmark. Men vi närmar oss inte från entrésidan. Finns det någon hemma? Och är himlen färgad av soluppgång eller följden av en katastrof? Vi tvingas förhålla oss och leta ledtrådar. Helt plötsligt kan det till synes oviktiga få spela huvudrollen och fult blir fint. Och kanske har vi blivit en del av naturen på ett annat, mer samtida sätt; genom det avfall och de rester vi lämnar efter oss.
Verket är just nu magasinerat i väntan på ny placering. Målningen som både berör och engagerar har upplevts som allt från ”konstig” och ”krafsig” till ”underbar” och ”jättevacker”.
Nina Tenskog