November 2022: "Orkestrarna" av Lizzie Lundberg

Enkelt tecknade människor utan ansikten spelar på olika instrument. I vänstra nedre hörnet står tre personer som spelar bas. Ovanför dem två män som spelar trumpet tillsammans med en dragspelare. Ännu ovanför dem svävar flertalet flöjtspelare. I motsatta hörnet står ett gäng fiolspelare. Ovanför dem nästan ramlar en kör av kvinnor in från sidan och från ovan av papperet. De är alla uppochner och har armarna uppåt. Deras små cirkelformade munnar visar att de sjunger. I mitten står en dirigent med taktpinne. armarna uppåt och benen isär. Han är vit och mycket större än de övriga. De andra människorna syns genom hans kropp. Alla dessa personer och instrument är tecknade så de ibland går ihop, en del är helt tecknade ovanpå varandra. Dirigenten är naken liksom alla de övriga. Han står med kroppen vänd mot oss, betraktare.

En orkester. Inte som vi är vana att se dem. I räta rader och med finkläder. Nej, här är ett sammelsurium av tecknade musiker och sångare, huller om buller. Detta myller skapar rytm så vi nästan kan ana musiken de spelar. En bild som låter.

Bilder kan framkalla musik inom oss. Musik kan göra så att vi förnimmer bilder. All konst och kultur kan korsbefrukta våra sinnen. Vi är så fantastiskt konstruerade så att vi kan läsa ut något annat än det vi ser. Genom att vi har ett inre med tankar och känslor som bearbetar det vi möter så kan vi samla in, bearbeta, och analysera. Denna förmåga har i urminnes tider gett konstnärer möjlighet att föra ut budskap som inte möter publiken direkt. Konst kan därför ha en stark påverkanskraft. Konst kan ha makt. Den kan locka fram, informera, berätta, skrika ut budskap till de som är öppna för att höra. Konsten har använts politiskt av konstnärer för att kritisera regimer, system och uppmärksamma samhällsfrågor. Det har varit ett redskap för att tala utan att säga något. Varför skulle annars makthavare och politiker vilja tysta, sätta regler och begränsa kultur? Varför skulle annars kultur göra dem så bekymrade? Konstnärer har blivit fängslade, beskurna sin frihet, tystade, förr liksom i nutid, just för att konsten kan ge röst åt de förtryckta, de orättvist behandlade. Så starkt att det kan skapa revolutioner.

Kultur kan ha dubbla budskap. Ingenting är sagt men säger allt. En bild kan ge oss en orkester. Den kan ljuda inuti oss. Ibland klarare och tydligare än sutto vi i en konsertsal.

 

Lizzie Lundberg, Född 1928 i Köpenhamn, död  i Malmö 2018, var en dansk-svensk målare och grafiker.

Hon började tidigt intressera sig för bilder. Hon växte upp i Köpenhamn, i barndomshemmet fick hon med sig hantverk genom sina föräldrar. Själv tyckte hon om att sy kläder, snickra och göra allt man gör med händerna. Hon sydde dockor från hela världen och längtade efter att resa, drömmar hon förverkligade i vuxen ålder. Hon arbetade med lekfulla motiv, med texter och figurer. Under många år arbetade hon även med folkbildning, genom Konstfrämjandet. Representerad: Malmö Museum och Kalmar konstmuseum.

”Det räddhågsna hade ingen plats i Lizzie Lundbergs konst.” skrev Carolina Söderholm i Lizzie Lundbergs dödsruna.