Maj 2022: “Den gula soffan” av Susanne Larsson

Konsten är en demokratifråga och en angelägenhet för alla.

På en röd blank sockel står en gul rokokosoffa. Med mörka ben, armstöd och kant längs med det vågformade ryggstödet. Soffan har gul stoppad klädsel med knappar i ryggstödet och armstöden är klädda som rullar över det mörka träet. I soffan sitter en kvinna i en avslappnad pose. Placerad i soffans vänstra hörn tillbakalutad med en gul kudde bakom ryggen. Kvinnan har ena benet i soffan och vilar sin ena arm på knät. Hennes huvud vilar mot knogen och hennes arm vilar på armstödet. Huvudet och blicken har hon riktad snett framåt. Kvinnan är klädd i löst hängande gröna byxor och en blå T-tröja. Hon har rödbrunt kort hår och bara fötter. Tånaglarna är mörkröda.

Måhända sitter hon försjunken i en tavla eller en skulptur. Betraktar och funderar.

Att det finns konst i regionens lokaler är demokratiskt. Den är tillgänglig för alla länets invånare och att skriva om den här är också en del av att tillgängliggöra den. Alla har inte möjlighet att besöka museet eller konsthallen. Alla, i vårt län, kan av olika anledningar inte besöka konstutställningar som visas runt om. Andra har aldrig slagits av tanken att göra det. Men de flesta besöker någon gång regionens verksamheter, som patient, anhörig, som besökare till möten eller som personal i en av alla de arbeten som finns inom Region Västernorrland.

Där ska alla ha möjlighet att ta del av konst. Möta samtidskonst som är producerad av nu verksamma konstnärer och möta konst från all den nutid som passerat.

Oavsett vilken grupptillhörighet eller social struktur vi vill tillhöra ska mötet med konsten i vardagen kännas inkluderande. Vi ska kunna identifiera oss med konsten på ett eller annat sätt. Den här lilla skulpturen kan ha någon igenkänningsfaktor. En soffa, som idag både kan vara en statusmarkör hos den ene och ett auktionsfynd hos den andre. En människa. En vardagsklädsel och de bara fötterna. En stilla stund, en reflektion eller ett tv-tittande.

Konst finns på sjukhus, vårdcentraler, tandkliniker och folkhögskolor. Vi passerar ofta dessa verksamheter. Ända från den dag vi föds till denna värld till den dag då vi lämnar den. Därför är konst i regionen den bästa platsen att ge alla människor rättigheten att möta konst.

Susanne Larsson är född 1966 och utbildad på Konstfack. Hon arbetar figurativt i glaserad keramik och bor och arbetar i Nacka, Stockholm. Susanne Larsson tilldelas Kirunastipendiet 2013 för sina keramiska verk som ”realistiskt skildrar situationer och relationer i vår vardag. Hennes arbeten väcker frågor om innanför- och utanförskap där kvinnan står i centrum”. Numera arbetar hon med parafraser efter kända verk ur konsthistorien. Upprinnelsen till detta arbetssätt var en stark konstupplevelse. Susanne Larsson greps av ett nästan plågsamt begär efter att förstå magin i Giorgiones målning La Tempesta (Stormen, från 1500-talets början) som hon såg i Venedig. Väl hemma fick hon impulsen att göra en skulptur av målningen. Därmed föddes idén till att omvandla äldre tiders bilder till skulptur och relief.