April 2021: "Le vieux Roi" av Pablo Picasso

Tre personer avbildade från magen och upp.

Verket föreställer en man i profil. Han har skägg, långt rakt hår, huvudbonad och har en mönstrad klädsel. Han har ett stort leende och hans öga är särskilt markerat. Mannen tittar på två nakna kvinnor med bara bröst, stora hårsvall och leende munnar. Den ena kvinnan tittar åt sidan, mot betraktaren och håller sin hand mot sin kind. Den andra tittar ner och håller sin arm vilande ovanför brösten.

Med tanke på titeln är nog huvudbonaden en krona. Klädseln brokad och ett halsband kan anas vid den höga kragen.

Bilden är gjord med en snabb, säker pennföring. Svarta linjer mot vit bakgrund.

Det är en litografi och konstnären är Pablo Picasso. Bilden kom tillbaka till Konsthandläggningen för något år sedan efter att ha varit utplacerad på en tandklinik.

Det här är en bild gjord av en av västvärldens mest kända konstnärer. Den har hög konstnärlig kvalitet men motivet har förpassat den till regionens konstförråd. För var passar detta motiv in nu på tjugohundratalet?

"Le vieux Roi", Den gamle kungen, är signerad 1959. Kan tänkas inköpt åren strax efter. En tid med en annan blick. Då var det vanligt med bilder likt denna. Kvinnliga modeller, kvinnor som objekt gjorda med en manlig konstnärsblick. Då gick det att placera dessa verk i offentliga lokaler. Idag tänks det annorlunda. När vi på Konsthandläggningen på Region Västernorrland placerar ut konst idag försöker vi göra det utifrån ett jämställdhetsperspektiv. Vid inköp av offentlig konst ska regional anknytning, jämställdhet, mångfald, ålder, etnicitet och olika uttrycksmedel beaktas så att en god balans uppnås.

Det handlar om att allas röster ska bli hörda.

”Vårt västerländska samhälle bygger på idén om två sociala kön; det ena som subjekt och det andra som objekt där kvinnan är kroppens och blickens fånge. Bilden, både mediabilden och konstbilden, har hjälpt till att driva fram våra rådande könsstrukturer. I takt med att bildflödet ökar får blicken och kontrollen av blicken ett mer djupgående inflytande i samhället.” skriver Jennifer Bergsten, konstpedagog i sin essä – Att ta tillbaka den kvinnliga blicken.

Alla har ett ansvar att se över hur vi kan skapa ett öppet och ett tolerant samhälle. Konsten kan både bidra till att upprätthålla positioner och att riva ner dem. Konst kan vara kritisk och sparka åt alla håll men konst kan också vara konservativ och normativ. Vi konsthandläggare har ett uppdrag att ge besökare, personal och patienter tillgång till samtidskonst, samtidigt försöker vi ge alla medborgare möjlighet att känna sig bekväma och inkluderande.

På femtiotalet köptes det också in den tidens konst. Tiderna förändras. Därför får en del verk ligga på vänt men ändå finnas kvar i vår konstsamling. Det är ett tidsdokument. Ett annat kapitel i regionens inköps- och placeringsordning. Det kan vi använda pedagogiskt idag. Vi kan använda dem i konstsamtal, utställningar och diskussioner i olika teman. Därför väljer vi att behålla verk utan att placera ut dem. De är bärare av historien i regionens konstsamling.

Litografi är en tryckmetod där motivet, i detta verks fall, är tecknat på en plan kalksten med en penna eller krita med fet färg. Stenen täckts sedan med gummi arabicum (vattenavstötande) som tränger in i stenen men inte där det är tecknat eller målat. När det rollas på tryckfärg på stenen fastnar färgen enbart i det feta varefter papper trycks över stenen i en press.

Litografi är en komplicerad tryckteknik och de flesta konstnärer låter en tryckare hjälpa till med tryckningen.

Pablo Picasso, föddes 1881 i Málaga, Spanien och dog 1973 i Frankrike. Han gjorde, under sitt nästan hundraåriga liv, tusentals verk i olika tekniker. Han experimenterade, provade, upptäckte nytt och som banbrytare utvidgade han konstfältet.

Picasso hade många kvinnor. Hans muser som inspirerade honom i hans konstnärliga värv. De blev hans modeller och gav honom energin att skapa bara genom sin närvaro i hans liv.