Juni 2024: "Mind you" av Lisbeth Boholm
Två personer står bredvid varandra i en farkost som liknar en båt. Ett hundhuvud sticker upp i fören. Den har både ljusa hängande öron och svarta uppstående. På huvudet har den taggigt orange hår Framför den står ett litet djur i randig tröja, likt en galjonsfigur blickar den framåt. I aktern en gul pinne. De två personerna har båda randiga, kortärmade tröjor – den vänstra en vitgrårandig, den andra rödgulrandig. De har röda åtsittande långa kjolar Deras hår är rött, kort med mittbena. Ur håret sticker det ut vitt moln på båda sidor. Nederst i bilden bildar färgerna rött, blått och gult vågräta fält. Längst ner över färgfälten liknar det svarta skuggor, ben eller stolpar, snören och/eller fluga. Bakgrunden är ljusblå, som himmel, med ett rött fluffigt moln och ett litet, mörkt, runt klot.
Personerna tittar på betraktaren.
De möter vår blick.
Att möta en blick.
En del konst är svårare att placera ut än andra. En kategori är verk med människor, speciellt om deras blick är vänd mot betraktaren.
Det är vanligt att vi som människor kan vara obekväma med att möta någons blick när vi sitter på tåg, tunnelbana eller buss. Vi väjer helst att titta åt andra håll eller hellre ner i en tidning eller vår mobil. För en del räcker det med att en människa på bild möter ens blick. Kan det vara känslan av att vara iakttagen som i skärskådad? Eller vad väcker dessa mötande ögon för känslor hos betraktaren till ett konstverk?
Som spädbarn behöver vi möta våra föräldrars blick för att knyta an och utvecklas och när vi växer upp blir vi uppfostrade att ha eller inte ha ögonkontakt med dem vi pratar med, beroende på den kultur vi vistas i. Ögonkontakt kan användas för att stärka liksom att försvaga en medmänniska. Vi kan så att säga tala genom hur vi tittar på någon. Vi kan sända ut budskap, medvetet eller omedvetet och vi kan tyda blickar. Vem har inte hört uttrycket ”En blick säger mer än tusen ord”.
Nästa gång du ser ett konstverk med en människa som möter din blick. Stanna och titta. Vid positiv ögonkontakt frigörs nämligen välbefinnandehormonet oxytocin.
Lisbeth Boholm, född 1966, är målare som bor och arbetar i Falun. Hennes symboliska målningar, även om de inte är lätta att definiera, är unika i sina djärva färger och bildspråk.
Hon arbetar ofta i collageliknande sammansmältning av figurer, form och färg. Det finns en tydlig symbolik och mystik i verken som utforskar känslor av längtan, sorg, intimitet och ensamhet. Det råder ett nästan utopiskt tillstånd av ömsesidig förståelse mellan de människor och djur som är föremål för hennes duk.
Bitarna är en omarbetningsprocess. Hon målar över bilden gång på gång och håller vissa delar oförändrade så att spåren och berättelsen om skapelseprocessen finns kvar.
–Text från Artely