December 2017: Hona med unge av Cecilia Frisendahl
Ett stort och ett mindre kattdjur vilar vällustigt intill varandra. Jag har passerat verket under snart sju års tid, det hänger i trapphuset utanför min arbetsplats.
Bilden som helhet utgörs av två sammanfogade emaljplåtar, inramade av en enkel, lite gulnad furulist. Uttrycket är närmast tidlöst samtidigt som bildmanér och ramning indikerar 1960- eller -70 tal. Ytskiktet är delikat; rufft och skimrande på samma gång. Konstnären bakom verket är Cecilia Frisendahl, född i Stockholm 1922 och utbildad vid Konstakademien. I Region Västernorrlands ägo finns ett antal grafiska verk som speglar hennes motivvärld och engagemang för naturen och ett hotat djurliv, inte minst afrikanska djurarter. December månads verk, Hona med unge är inköpt 1977 och mäter 75 x 166 cm.
När jag nu stannar till för att kunna beskriva motivet ser jag två lejon, av titeln att döma en kraftfull lejonhona och hennes unge. Av någon anledning har jag tidigare i förbifarten tolkat in en parrelation, dessutom utifrån djurens positioner och olika storlek, ett inslag av makt och underkastelse. Det mindre lejonet omsluts och skyddas av det större men är också utlämnat åt dess välvilja. På katters vis tycks de tillgivet trampa med sina stora tassar; klia och liksom ta spjärn mot varandra och själva bildytan. De vilar stadigt mot ett osynligt underlag men kastar inga skuggor i den vita odefinierade rumslighet som omger dem.
Kroppsform och rörelser anges av en dynamisk svart linje, effektiv och rationell som i samtida grafisk litteratur. Pälsen är enkelt men flödigt målad, precis med de valörer som krävs för att vi ska kunna känna in djurens hållning och position. Det mindre lejonet tittar med ena ögat men tycks inte medvetet om en eventuell betraktare. Vi kommer djuren nära men frestas inte att störa. De vilar där för sin egen skull och existerar som individer - på samma självklara sätt som du och jag.
Scenen präglas av en stark trovärdighet, ljusår från hur lejon avbildats genom konsthistorien. Vanligtvis är det en hane med sin karakteristiska man som representerar lejonet som art. Det omnämns inte sällan som djurens konung och framställs ofta som mäktig, vis, hot- eller kraftfull. Egyptens faraoner avbildades som sfinxer, lejon med människohuvud. Även i västerländsk konst och kultur är lejonet en viktig symbol, dessutom vanligt förekommande inom heraldiken. I det stora svenska riksvapnet ingår två manprydda lejon med kronor och kluvna svansar.
I Region Västernorrlands ägo finns ett antal emaljer i olika storlekar och manér, utplacerade runt om i länet. De flesta av dem är färgstarka och iögonfallande, många platsspecifika och fast monterade, andra lika flyttbara som vilket inramat verk som helst. Emaljtekniken är mycket gammal och historiskt sett rikt representerad, inte minst i religiösa sammanhang. Under 1950-talet och några årtionden framåt fick tekniken ett uppsving i Sverige och vid Gustavsbergs porslinsfabrik arbetade konstnärer med monumentalverk för offentlig miljö. År efter år i krävande offentliga miljöer påverkar inte skicket nämnvärt och i takt med ökade hygienkrav och ambitioner kring hållbarhet utifrån olika aspekter har tekniken en framtid i vård- och offentliga miljöer.
Nina Tenskog