Basal omvårdnad för god demensvård

Respektera

Det goda bemötandet kännetecknas av ett möte som värnar om deras integritet, autonomi och svarar mot det behov av förståelse och trygghet som demenssjukdomen medför. Olika demenssjukdomar ställer olika krav på bemötande.

Bekräfta

Kärnan i bemötande och förhållningssätt är att bekräfta. Bekräftelsen gör det möjligt för patienten att uppleva känsla av sammanhang i tillvaron. Detta ökar möjligheterna för den sjuke att känna välbefinnande, livskvalitet och att trivas.

Ha tålamod

Den sjukes tolkning av det som sägs och sker i omgivningen görs utifrån de resurser som finns kvar i den skadade hjärnan, alltså kan tankegångarna vara logiska utifrån den sjukes perspektiv. Hjärnskadan sätter en absolut gräns för minnesförmågan. Om man har detta i sitt minne kan det vara lite lättare att uthärda det faktum att man ofta får upprepa svaren på den sjukes frågor. Kom ihåg att för den sjuke är frågan (och svaret) ny varje gång den ställs.

Försök förstå

Med olika hjälpmedel och kunskap om hur minnet fungerar kan anhöriga och vårdpersonal vara ett viktigt stöd för den drabbade och på så sätt hjälpa den sjuke att fungera bättre. Mötet med en person som har demenssjukdom handlar om att ha förmåga att se in i den demenssjukes värld och att försöka förstå hur dennes värld ter sig. För att kunna individanpassa omvårdnaden krävs kännedom om den sjukes bakgrund (personcentrerat förhållningssätt).

”Det är som om jag slirar på kopplingen”, ”hissen når inte ända upp – ibland känns det faktiskt som om den är kvar i källaren” eller ”mina tankar hittar inte alltid ända fram” är uttryck från personer som drabbats av demens. Man har svårt att hålla ihop sitt jag och nuet, vilket på sikt medför att självkänslan sviktar.

Pressa inte minnet

Ställ inga direkta faktafrågor i stil med: ”Vad har du ätit idag”?  Det är bättre att vädja till känslan: ” Är du hungrig”? Risken är annars stor att du kränker personen som har demenssjukdom. Minnet är skadat men känslan av att ha blivit sårad kan stanna kvar länge.

Agera arbetsledare

Handlingsförmåga (den exekutiva förmågan) bygger på en rad moment. Först skall man få en idé, planera hur den skall ske och därefter utföra handlingen. Vid demenssjukdom påverkas ofta handlingsförmågan i ett tidigt skede. Den enklaste aktivitet kan bli komplicerad och upplevas som omöjlig att utföra. Det leder till inaktivitet och att den sjuke blir sittande passiv. Här kan du som närstående vara till god hjälp genom att ge råd och guidning steg för steg. Ta god tid på dig och invänta bekräftelse från din partner att hen har förstått vad du har sagt.

Ta god tid på dig

Ju längre sjukdomen fortskridit desto svårare får hen att tolka och att förstå sin omgivning. Då är det ännu viktigare att ta god tid på sig och att förklara med enkla meningar precis vad som skall ske, här och nu. Förstärk gärna med övertydligt kroppsspråk. Se till att du har ögonkontakt med personen och benämn hen med namn.

Vita lögner

Ibland kan det vara svårt att vara helt ärlig och det kan till och med vara bättre med en liten lögn som gagnar den sjuke än att föra hen tillbaka till vår verklighet. Den sjuke har en egen tolkning som sker utifrån de resurser som finns kvar i den skadade hjärnan alltså kan tankegångarna vara logiska utifrån den sjukes perspektiv.

Om din partner vill hem till sin mamma och du svarar att ”hon har varit död i flera år” finns risken att din partner blir mycket upprörd över att inte ha fått vetskap om detta tidigare. Sedan kanske frågan upprepas kort därefter och historien upprepas igen. Känslan av sorg kommer då att stanna kvar hos din partner utan att hen förstår varför.

Anpassa miljön

Personer med demenssjukdom har ofta svårt att tolka vad man ser. Bristande kontraster i färgsättning, mörka fält i golv och otillräcklig belysning kan medföra att man tolkar sin omgivning felaktigt. En mörk kofta på golvet kan t.ex. förvandlas till en hund som familjen tidigare haft.

En färgad toalettsits kan underlätta för ”rätt träff” och ett färgat underlägg under en vit tallrik gör att man lättare ser maten på tallriken.

Anpassa aktiviteterna

Aktiviteter med socialt, mentalt och fysiskt innehåll har fortfarande betydelse, men väsentligt blir också stillhet och ro, att ha tid för minnen, göra det som skänker välbefinnande och att omgivningen respekterar att vi kanske väljer att avstå från aktiviteter.

För mycket stimuli kan vara stressande och göra att hjärnan ”går i baklås”. Förmågan att återkalla minnen är större om det råder lugn och ro, om den sjuke är utvilad och inte känner sig pressad. Ljud från radio och TV kan ibland uppfattas störande men ”rätt” sorts musik kan även ha en avkopplande och stimulerande effekt.

Det bästa rådet baserat på både forskning och sunt förnuft är helt enkelt:

Välj det som är roligt, håll kroppen i rörelse, ge hjärnan en utmaning och gör det gärna tillsammans med vänner!