Upplevelser från en polarexpedition

Det går förvånansvärt snabbt att resa hem. Betydligt längre tid tar det att faktiskt komma tillbaka till vardagen. Det har gått drygt en månad sedan jag mönstrade av och ännu har jag inte återanpassat mig. I fyrtio dagar har jag bott på en båt och livet var på sitt sätt väldigt enkelt. Jag jobbade och la upp min vardag utan att behöva tänka på familjen som var långt bortom räckhåll och åt den mat som tillagades och serverades vid precisa tider. På morgonen valde jag något av de två par arbetsbyxor jag packat med mig och tog på mig en av mina tre olika tröjor. Sociala medier existerade inte, nyhetsrapporteringen kom enbart i form av korta meningar från TT och det fanns möjlighet att umgås på kvällarna om jag kände mig ensam. Under fyrtio dagar levde jag i en skyddad bubbla. Ja, bortsett från den oförutsägbara isen och isbjörnarna.

Detta är min berättelse från ARTofMELT, en forskningsexpedition med isbrytaren Oden som pågick mellan 7 maj och 15 juni 2023. Även i de första expeditionerna till polartrakterna fanns konstnärer med som deltagare. Polarforskningssekretariatet har fortsatt denna tradition och sedan 1988 har konstnärer erbjudits en plats på olika forskningsexpeditioner. 

Ida Rödén, ”På väg till Oden. 2023-05-07”, dagboksakvarell från polarexpeditionen ARTofMELT.

Jag bordar Oden utanför Longyearbyen, Svalbard, den 7 maj i sällskap av 38 forskare. Tillsammans med besättning och anställda från Polarforskningssekretariatet är vi 74 personer ombord. Natten mot den 9 maj lättar vi ankar och lämnar Adventfjorden med sikte ställt mot den 82:a breddgraden.

Oden går i 9 knop på halvöppet vatten. I is går det långsammare. Är isen tjock, går vi ibland baklänges. Det är gott om tjock is. Allt tar längre tid än beräknat. Den 11 maj passerar vi till slut 80:e breddgraden och kvällen därpå ligger vi inkilade i ett större isflak. Att motorerna stängts av är inte självvalt, det finns ingen öppning norrut. Vinden mäter 18 sekundmeter, upp till 22 i vindbyarna. Vi ligger till synes helt stilla, ändå rör vi oss. Mätinstrumenten visar en hastighet på 1 knop. Isflaket driver. Jag sitter uppe på bryggan och skriver – ser fören på Oden, inte mer än så. Åt alla håll existerar enbart vit rymd. Det går inte att avgöra var isen slutar och himlen tar vid. Morgonen därpå rör vi oss igen.

Tisdagen den 16 maj klockan 9 på morgonen lägger vi till vid ett stort isflak. Vi har kommit för att stanna. Under dagen har grupper av forskare varit ute och påbörjat sina isstationer. Det ser speciellt ut när de rör sig – som en fångeskort går de i led, med en isbjörnsvakt i täten och en i slutet. En fångtransport, en månlandning, en vandring över öken där sanden ligger som kompakta lerkakor, eller en exkursion ut på ett isflak. Alla beskrivningar upplevs passande.

Kvällen därpå får jag permission och med beväpnad eskort gör jag en vandring över isen. Polarkoordinator Åsa Lindgren frågar om jag är redo för en längre promenad och jag svarar tveklöst ja. Jag anropar: ”Ice control, ice control, number 52 on ice”. Detta med avstånd och referenser. Definitionen på en lång promenad visar sig vara en kilometer. Men vi tar tid på oss. Vandrar en slinga där vi passerar alla forskningsstationer. En vandring på en kilometer tar oss två och en halv timme. Klockan 21.00 är vi tillbaka vid landgången. Men där vi befinner oss går solen aldrig ner.

Ida Rödén, ”Ice control, number 52 on ice. 2023-05-17”, dagboksakvarell från polarexpeditionen ARTofMELT.

Två dagar senare slår jag följe med forskaren Penny Vlahos och anropar återigen bryggan: ”Ice control, ice control, number 52 on ice”. Vi går bort till det närmsta hörnet av flaket och Penny skrider till verket. Hon borrar. Det är ett tungt arbete. Till slut har hon fått upp en iskärna lika lång som isen är tjock, 180 centimeter. Jag hjälper till att föra anteckningar. En bit ut i vattnet reser sig stora isblock. Det är något visst med den blåa färgen. Från det nästan svarta havet rör sig skalan hela vägen till en bländande vithet. Det blåa är något helt annat. En tidens blåhet, synbar i välta isblock, i isflak som tryckts samman till kedjor av svårmanövrerad terräng. Jag läser att ljus som passerar genom riktigt kompakt is färdats mycket längre än enbart raka vägen till ögat. Kristallerna i isen studsar iväg och träffar andra kristaller och på vägen har det röda spektrumet absorberats. Kvar blir det blå. Tidens blå, den arktiska isens blå. Den som är något helt annat.

Senare samma kväll kommer ett meddelande ut genom Odens högtalarsystem. En isbjörn närmar sig. Jag går ut på helikopterplattan och ser björnen traska i våra fotspår. Den nafsar i våra röda flaggor. Den doppar nosen i det stora hålet som borrats upp. När isbjörnen visar ett alltför nyfiket sinne, när forskarnas utrustning blir genomsökt, ryter Odens kraftiga tuta.

Söndag 21 maj, det är dags att lämna isflaket. Vi ska göra ett nytt försök att nå nordligare breddgrader. Vi rör oss hela natten, men vid frukosten ligger vi åter stilla. Framför oss ligger ett ogenomträngligt istäcke. I denna limbo passar jag på att spela pingis med doktoranden Anais Bretones. Pingisturneringen börjar om ett par dagar och vi behöver båda träna.

På kvällen den 28 maj kommer vi fram till vårt nya isflak, vår nya bakgård strax norr om 80:e breddgraden. Efter frukosten dagen därpå har Oden förtöjts och snart är forskarna ute på isen. Vädermasten kommer upp och forskaren Philipp Anhaus är genast ute för att påbörja arbetet med den nya vaken som ska sluka hans ROV – en avancerad undervattensrobot som ska mäta isen nerifrån från djupet.

Ett par dagar senare assisterar jag Philipp. Nyfiken på hans undervattensrobot vill jag gärna ta del av alla steg. Strax innan klockan 11 anropar jag bryggan, ”ice control, number 52 on ice”. Vi går till den nya isvaken där hans ROV ligger under ytan och väntar på en simtur under isen. Jag följer med längs raden av röda flaggor som märker ut var 10:e meter. Vid sista flaggan stannar vi. Philipp borrar hålet lite vidare och jag rensar bort snö och slask som fallit ner. Vi hinner inte mycket mer innan det är dags för lunch. Efter lunchen antar jag rollen som ROV-co-pilot och kliver in i Philipps lilla vita stuga på akterdäck. Vi sätter oss i varsin campingstol, Philipp med handkontrollerna i sina händer. Med två spakar börjar vi nedstigningen. ROV:n dyker ner i vaken och rör sig i samma riktning som flaggorna. När vi ser en markering sticka ner, gör jag en ”Action point” i ett datorprogram. Skiftar vattnet i färg, noterar jag även detta. Efter en dryg timme har ROV:n simmat i ett rutnät över den 100 kvadratmeter stora ytan och samtidigt mätt mängden radioaktiv strålning. Nu sänker vi oss ner till ett djup på 20 meter. Philipp vrider på en knapp och akustiska signaler skickas ut (multi beam). Genom ljudet mäts tjockleken på isen. Emellanåt slår han på lampan och det är som om vi reser genom rymden i ”hyper speed”. Stjärnorna är dock inga stjärnor, utan liv som vaknat. Ibland vecklar en stjärna ut sig till en mask som kvickt simmar iväg.

Lördagen den 3 juni är som menad för isarbete. Sikten är god. Jag följer med Philipp och doktoranden Noemie Plamat ut på isen. Nu ska vi vandra längs med den med röda flaggor utmärkta ytan på 100x100 meter – var och en med ett unikt mätinstrument. Isen har undersökts underifrån, nu ska den inspekteras från ovansidan. Först måste ”plankan” kalibreras. En liten bana skottas fram och Noemie borrar fem hål genom isen. Vi avbryts mitt i arbetet. Åsa anropar från bryggan: en isbjörn närmar sig från Odens klockan 6. Philipps ROV-station ligger nära, så vi packar ihop det nödvändiga och vandrar raskt tillbaka ombord. Uppe på helikopterplattan kan vi se hur den orädda isbjörnen småspringer mot Oden. Rörelsen, som känns väl påträngande, avbryts av signalskott avlossade från akterdäck. Inga fler isvandringar denna dag.

Ida Rödén, ”Noemie och isbanan. 2023-06-03”, dagboksakvarell från polarexpeditionen ARTofMELT.

Måndag 5 juni är en dag kännetecknad av sömnbrist. Vaknar strax innan 02.00 av Odens dova, men kraftiga tuta. Gång på gång ryter hon. Senare kommer knallen från signalskott. Jag räknar åtminstone fem knallar. Dörrar öppnas och slår igen, fotsteg i trappor. Överväger om jag ska kliva upp, men väljer att sova vidare. Runt 05.00 vaknar jag återigen av Odens tuta. Fler signalskott avfyras. Jag sover vidare så gott det går. Vid frukosten går snacket. Vid första besöket inspekterade isbjörnen de olika isstationerna. Den lyfte på plankorna till Philipps isvak, nafsade på ställningen som håller ROV-kablarna. Vid andra besöket var det buoyen som råkade illa ut – fastskruvad i isflaket och övertäckt av snö, visste björnen att det fanns något spännande att gräva fram.

Klockan 16.00 är Oden ute och kör. Vinden har vänt och enligt forskaren Paul Ziegers önskan ska fören alltid vara riktad mot vinden. Bredvid oss går en nyfiken isbjörnsmamma med sin unge. När vi kommer för långt bort, börjar björnfamiljen traska tillbaka mot vårt obevakade isflak. På avstånd ser vi hur vädermasten och Philipps ROV-station inspekteras. Men det är doktoranden Theresa Mathes instrument som råkar riktigt illa ut. Det är ett instrument som mäter aerosoler, med delar som rör sig och avger surrande ljud var 50:e sekund. Honan, som nog finner konstruktionen och ljudet spännande, balanserar på en metallåda. Lådan välter och hela ställningen dras med. Även några träskyltar som markerar de olika stationerna rivs ner och den lilla ungen ligger och leker med den färgglada biten av en buoy. Illa går det även för förstemaskinisten Johan Anderssons snöskotrar. Båda sätena får spår av björnens rejäla labbar. Men det är nog rätt coolt ändå, att ta med isbjörnsmärkta skotrar hem till Jämtland.

Ida Rödén, ”Polar bear circus. 2023-06-05”, dagboksakvarell från polarexpeditionen ARTofMELT.

Tisdag 6 juni är solig och varm, vindstilla och enbart någon minusgrad. Klockan 09.15 har jag tagit på mig flytoverall, ispiggar, radio och möter upp Theresa vid landgången. Efter isbjörnsbesöket lyckades hon lappa ihop instrumentet igen, men nu ska batterier bytas och eftersom vinden vänt behöver hela isstationen flyttas. Vi tar snöskotern ut, men tanken är att vi ska lämna skotern ute på isen och sedan promenera tillbaka. När vi är färdiga med arbetet, lägger vi oss ner i snön och vilar medan vi inväntar forskaren Timo Vihma och isbjörnsvakten/sjuksköterskan Elisabeth Frost, som är ute och fäster en ny buoy i isen. Det sprakar till i radion och tanken att promenera tillbaka får vi överge. En isbjörn närmar sig från Odens klockan 9. Jag och Theresa sätter oss på släden, medan isbjörnsvakten Anton Sandström sätter sig på skotern. Vi hämtar upp Timo och Elisabeth innan vi återvänder till Oden.

Lördagen den 10 juni har temperaturen stigit över nollan. Vi börjar närma oss slutet på expeditionen och värmen som vi väntat på har kommit. Värmen innebär dock vissa hinder. Konstant dimma hela dagen. Isbjörnar som plötsligt dyker upp. Den ena ser vi först då den står och slickar på trossen. Den som kommer senare tar en simtur mellan isflaken. Johans snöskotrar knapras det på mer än en gång. Tutan gör ingen verkan, inte heller signalskotten. Ingen får gå ut på isen under hela dagen. Men Paul Zieger är glad, ”Fog, still fog”, ropar han glatt då han passerar mig ute på däck fyra där vi båda har våra arbetscontainrar. Hade jag haft en serietecknares anlag skulle jag göra en serie om Paul, hans team och alla uppfinningar. Tre containertak är fulla av manicker som påminner om den excentriske vetenskapsmannens hemmabyggen, med instrument som konstruerats av plasttrattar, märkliga runda plåtskålar, dammsugarslangar och folieinlindade rör. Det är magi ändå, tänker jag, när han visar en apparat som suger in moln. Jag ser seriestrippen framför mig: Paul som står vid sin maskin och suger in all dimma så att forskarna ska kunna ge sig ut på isen. Men riktigt så funkar den ju inte.

Ida Rödén, ”Paul och molnmaskinen. 2023-06-10”, dagboksakvarell från polarexpeditionen ARTofMELT.

Dagen därpå är inte bättre. Det regnar. Isbjörnarna traskar omkring och dimman hänger envist kvar. Ibland förbättras sikten något och forskarna ger sig ut i mindre grupper för att påbörja nedmonteringen av utrustning. Men det tar tid. Uppehåll får göras både på grund av dålig sikt och isbjörnar. Ja, en björn är närvarande hela tiden. Den ligger och slumrar. Ibland ställer den sig upp för att sträcka på sig. Full fokus uppe hos ”Ice Control” på bryggan. De är tre som spanar, varav en enbart håller den slumrande björnen under uppsikt. Trots dimma och isbjörnar är stämningen god. Under den gångna natten skedde det som hela expeditionen bygger kring – atmosfärisk flod ⁽¹⁾ uppmättes. ”The spring has finally arrived,” utropar Michael Tjernström, professor vid Stockholms universitet och expeditionens Chief Scientist, under frukostmötet dagen därpå. Nu ser jag genom mitt containerfönster hur Johans snöskoter flyger genom luften. En stund senare slås motorerna igång och vi är på hemväg.

Runt middagstid tisdagen den 13 juni kommer vi fram till Svalbard. Vår lots är dock inbokad först imorgon kväll, så vi får nöja oss med en vy över öarna. Finalen i pingis går för fullt. Många har vid det här laget kopplat upp sig till världen utanför, men jag väntar ännu ett tag. Verkligheten utanför expeditionsbubblan får dröja ytterligare ett dygn. 

Dagen därpå är en mellandag för många. En väntans dag, en dag i limbo. Själv har jag ett hektiskt schema. Jag ska måla den nyinstallerade startluftskompressorn. Det blir ett ilsket maskinmonster som får sällskap av en fisksalamander av något slag. När förstemaskinist Johan Andersson kikar förbi tycker han absolut att jag måste signera verket. Efter att signaturen kommit på plats tar han mig på en rundtur bland maskinerna, som går för fullt. Jag tackar aldrig nej till en rundtur. Det här blir den tredje. Alltid finns det nya saker att upptäcka.

Ida Rödén, ”Monstermaskinen. 2023-06-14”, dagboksakvarell från polarexpeditionen ARTofMELT.

Klockan 19.20 är lotsen i närheten och jag följer med förstestyrman Mats Wirsén upp på Monkey Island där han visar hur flaggan ska hissas. Det ska vara rätt knopar och flaggan ska överräckas på ett visst sätt och ytterligare en knop runt flaggan så att den hissas ihoprullad. Sedan, när den är högst där uppe, rullas den ut med ett ryck. Samtidigt kommer lotsen upp jämsmed Oden. Det ser så enkelt ut, hur båten kommer, tätt intill. Båda båtarna i rörelse medan en man kliver ombord och sedan far den gula lotsbåten iväg. Lotsen gör oss sällskap uppe på bryggan. Nu ska vi ta oss in till Longyearbyen. Klockan 20.30 sänks Odens ankare. Nu är slutet på expeditionen enbart en natt ifrån oss.

Ida Rödén, ”Flaggan hissas. 2023-06-14”, dagboksakvarell från polarexpeditionen ARTofMELT.

Torsdag 15 juni. Vaknar av alarmet klockan 05.30. Hela avmönstringen har schemalagts. Vi lämnar bagaget på akterdäck, får vår tidslott för frukosten och hämtar upp vår lunchsmörgås på vägen ut. Vår hytt har fått avgångstid klockan 07.45 och tillsammans med de närmaste hyttgrannarna lämnar vi Oden i den silverfärgade båten. På vägen in till hamnen passerar vi stora kryssningsfartyg som kommit in under natten.

Vad har jag gjort under dessa fyrtio dagar? Först och främst har jag varit en del av Oden med allt vad det innebär. Jag har även tecknat, skrivit, läst och funderat. Många tror att konstens och vetenskapens världar är åtskilda, men i grunden möts båda i uppskattningen av det ovissa, i den världsutvidgande känslan som uppstår när något håller på att ta form. Det nyfikna sinnet och det gränsöverskridande tänkandet visar världen ur oväntade perspektiv. Genom fantasi och förundran kan något annat börja skymta – en möjlig framtid, en tidigare okänd dåtid, en parallell samtid. Någonstans väljer dock konsten att gå en egen väg. Kanske eftersom konsten inte avkrävs några svar. Där finns inga påtryckningar för vägledande tes eller redovisande slutsats. Konsten kan förbli vid frågan och möjligheterna. Och konstnären ombord på Oden, även om hon ingick i Polarforskningssekretariatets arbetsgrupp, var hela tiden fri att göra som hon ville.

Tack Polarforskningssekretariatet som bjöd in mig som expeditionens konstnär! Och tack även till Oden och alla forskare! Alla har varit generösa och helhjärtat accepterat konstnären som rört sig bland Odens olika skrymslen. Det är så mycket jag fått se under mina besök till forskarnas labb, till isstationerna, byssan, bryggan, till de olika maskinutrymmena. För ytterligare läsning ligger på Polarforskningssekretariatets hemsida min dagbok, där jag beskriver var dag ombord på Oden.

Ida Rödén, konstnär och redaktör för Volym

⁽¹⁾ Atmosfärisk flod: inflöden av varm och fuktig luft söderifrån som gör det möjligt att studera förändringar som sker i övergången mellan vinter och sommar i Arktis.

EXPEDITION KONST: Jag har blivit inbjuden att medverka vid utställningen ”Expedition konst”, en samlingsutställning med konstnärer som medverkat i forskningsexpeditioner till Arktis och Antarktis. Mellan den 2 september och 5 november 2023 ställs delar av akvarelldagboken från expeditionen ut på Luleå konsthall.

Volym 2023-07-24

Länk till denna artikel

---

Ida Rödén, född 1981 i Härnösand. Yrkesverksam konstnär, skribent och redaktör för Volym. Master i konstvetenskap, Stockholms universitet 2008. Bachelor in Fine Arts, Umeå Konsthögskola 2009. Master in Fine Arts, California College of the Arts, San Francisco 2011. Ida Rödén har skrivit för Volym sedan 2008. Utöver sitt uppdrag för Volym har hon publicerat essäer och reportage i Omkonst, Tidningen Kulturen, Akvarellen, Aiolos och Hjärnstorm. Hon bor sedan 2013 i Stockholm.
Se vidare på Ida Rödéns webbsida.