Rapport från BRAK 2025
2025-03-24 16:39
Nu löser vi allt!
Den 17–19 mars hölls för femte gången BRAK – Branschdagarna för konst i norr, denna gång i Umeå. Därmed är cirkeln sluten, och BRAK har nu besökt alla regioner i norr. Årets tema, ”Nu löser vi allt!”, väcker viss skepsis hos mig. Men istället för att fastna i det svåröverblickbara, fokuserar vi på de gemensamma krafter som kan föra oss framåt.
Tema för i år handlar om de många utmaningar vi står inför i norr, där ”den gröna omställningen” återkommer som ett centralt ämne i flera presentationer. Här diskuteras frågor om tillväxt, exploatering och samhällens nödvändiga – ibland påtvingade – anpassning. Under dessa dagar påminns vi om det som ofta förloras i de stora politiska och ekonomiska besluten: att människan inte står över naturen som en makthavare, utan är en del av den. Det vi förstör idag kanske aldrig går att återställa. Genom konstnärernas uttryck och föreläsarnas ord återkommer en central tanke: vi kan inte bara prata om att skydda naturen, vi måste också förstå att vi själva är en del av den. I jakten på framtida välstånd riskerar vi att förlora kontakten med det som verkligen betyder något – den ömsesidiga samhörigheten mellan människa och natur. Men nu ska vi ju lösa allt!
Maria Lewis, konstnär och ordförande för Konstnärscentrum Nord, leder oss med värme genom programmet, och Sara Sandström, verksamhetschef på Prinsessan Estelles Kulturstiftelse, inviger. Hon uttrycker en optimism inför temat och poängterar att konstnärer i norr är vana vid att lösa saker på egen hand. Här går det inte att vänta på förändringar – vi måste aktivt forma det vi behöver. Hon avslutar med att föreslå att BRAK ska ses som en uppmaning: strukturerna måste skakas om, konstnärerna måste ta plats och höras starkare.
Den första dagen rymmer många inspirerande konstnärspresentationer, medan dag två erbjuder längre föreläsningar och djupare samtal. En av höjdpunkterna är regissören Erik Gandinis presentation av dokumentärfilmen ”After Work”, som både sorgligt och humoristiskt problematiserar arbetets roll i våra liv. Filmen sträcker sig över fyra kontinenter och skildrar olika livsöden – från människor som knappt har ett liv utanför arbetet till de som lever för sin fritid. Erik Gandini gör tydlig att för att lösa ett problem måste vi också förstå vad vi egentligen strävar efter och hur detta skulle påverka vårt samhälle. Hur bra är vi på att vara lediga?
En av de mer bisarra situationerna i filmen utspelar sig i Kuwait, där Erik Gandini träffar en man och en kvinna som har fått statligt garanterade jobb som egentligen inte existerar. De får lön och anställning utan att behöva arbeta, och tillbringar sina dagar på olika myndigheter – tittandes på film i sina telefoner, läsandes böcker eller helt enkelt bara komma och gå som de vill. Kvinnan berättar att hennes enda arbetsuppgift under en månad var att vidarebefordra ett brev från en myndighet till en annan. Gandini avslutar med en insikt: vi är inte tränade för självbestämmande. Full frihet skapar snarare oro än befrielse.
Efter Erik Gandinis presentation kliver filosofen Jonna Bornemark upp på scenen och för oss genom tänkandet hos filosofen och teologen Nicolaus Cusanus (1401–1464). Hon berättar att några av hennes bästa kollegor, liksom Cusanus, har varit döda i flera hundra år. Genom att betrakta världen genom idéer från en helt annan tid kan vi få syn på sådant vi inte visste att vi tar för givet. Jonna Bornemark lyfter fram att vårt smala kunskapsbegrepp, präglat av evidens och rationell förståelse, ställer till problem både för vår uppfattning av konst och vår förståelse av naturen. I dagens samhälle styr den rationella kunskapen, men hon betonar vikten av att omfamna det vi inte vet. Icke-vetandet är en frihet och en källa till kunskap. Allting är glidande och våra begrepp skapar de gränser vi ser som verklighet. När hon talar om icke-vetandet börjar svordomarna leta sig in i hennes ordförråd. Hon ler åt sina egna ordval och konstaterar att det är just så – icke-vetandet är en svordomarnas men också frihetens plats. ”Jag kan inte”, ”det går inte” – när dessa frågor tränger på, är det många som ger upp, förklarar hon. En konstnär lägger ner sin konstnärsdröm, en doktorand sin längtan efter att bli forskare. Men det går att komma vidare. Nästa steg är förundran, och med förundran så knyts mycket samman. Den knyter an till begäret, vår mest primitiva känsla.
Den programpunkt där BRAKs tema kommer till sin rätt är samtalet mellan Erik Gandini, Jonna Bornemark och Mats Caldeborg, lett av Lena Ylipää. Lena Ylipää inleder med att uppmana deltagarna att vara både poetiska och pragmatiska, och ber dem beskriva en typisk arbetsdag. Mats Caldeborg berättar att han går över gården till sin verkstad, men han betonar också att promenaderna i skogen med hunden är lika viktiga. Genom att titta på hundens sätt att uppfatta skogen kan han börja förstå skogen på ett helt annat sätt. Kanske handlar det om att förlika sig med icke-vetandet. Jonna Bornemark instämmer och berättar om sin häst som får bestämma vilken väg, eller snarare icke-väg, som ska vandras. Denna tysta kommunikation med djur ger upphov till en medvetenhet som skiljer sig från den vi får genom intellektet. När hästen stannar och tittar på något, gör även hon det. Det ger en annan typ av insikt som inte bygger på allt vi redan känner till. Hon förklarar sedan att hon är ett barn av sin tid, uppvuxen i Stockholm där allt ska gå snabbt. Nu är hon tillbaka i arbetet efter en tid av utbrändhet. Någonstans ligger problemet kanske där – att vi har en tendens att vilja fylla våra liv till bristningsgränsen?
Erik Gandini håller med om att vi verkat tro att ju mer upptagna vi framstår, desto mer framgångsrika är vi. Han berättar att han tycker om sitt arbete, men att han också älskar stunder när han kan vara ”dum”, utan att behöva tänka och resonera intellektuellt. När han kommer hem till sin familj kan han säga: ”nu måste nivån sänkas.” Ingen får vara smart. Den kontrasten är något vi alla kan behöva för att hitta balans.
Samtalet leder så småningom in på frågan: hur löser vi allt? Jonna Bornemark påminner oss om att vi måste gå från tänkande till handling. Och här kanske en av många lösningar ligger: vi behöver skapa plats för experiment. Som konstnärer kan vi bidra till detta experimenterande, men vilka är våra plattformar? De befintliga utställningsplatserna minskar, och den ekonomiskt hållbara marknaden riktar sig mot publika konstgestaltningar. Kanske kan vi, istället för permanenta verk, använda den så kallade enprocenten vid om- till- och nybyggnationer till att skapa utrymmen för experiment? Men här uppstår en annan fråga: hur mycket tolerans finns det för skapade som inte nödvändigtvis levererar något ”nyttigt”? Och där utkristalliseras det andra viktiga begreppet i samtalet: näst efter ”görandet” har vi ”nyttan”. Vi behöver återta detta ord och bredda dess innebörd, säger Jonna Bornemark. Idag tycks många enbart se den ekonomiska, estetiska eller medicinska nyttan. Men där finns även den kulturella och emotionella nyttan. Mats Caldeborg reagerar starkt på detta. Han berättar att han för länge sedan förkastade nyttosamhället, men nu, i denna kontext, känner han att han måste omvärdera sitt ställningstagande. ”Vi ska sno tillbaka ordet”, säger han. Ja, verkligheten är glidande och med hjälp av olika begrepp drar vi gränser och formar vi vår verklighet. Men den går alltid att omforma.
Samtalet fortsätter och Lena Ylipää har för länge sedan kastat sitt förskrivna manus. Men en sak har hon ändå kvar på sin lista: vi måste prata om tid. Hon påpekar att världen idag går i snabb hastighet, medan en konstnärs process ofta är långsam. Mats Caldeborg berättar att han nyligen blev klar med en skulptur som han påbörjade för 40 år sedan. Den långa processen är i sig en form av nytta. Vi mår dåligt av den konstanta strömmen av information och stimuli som omger oss, och därför finns det också en samhällsnytta i långsamheten. Erik Gandini tar vid och säger att vi snart kommer att leva i en värld där det finns tre äldre människor för varje ung. De äldre kommer att vara den dominerande gruppen, och de sitter på makt. De äldre kommer att vilja att saker går långsamt, förklarar han och menar att det är märkligt att vi inte talar mer om omställningen som kommer med dessa förändrade generationsproportioner. Jonna Bornemark låter samtalet om tid leda vidare till naturen. ”Vi är dåliga på att hantera perioder där tiden inte räknas,” säger hon. Här kan vi lyssna till andra arter och låta dem visa oss vad tid verkligen är, när vi själva har förminskat tid till något som endast mäts med klockan.
Det här är mitt fjärde BRAK, och som alltid lämnar jag dessa dagar fylld med kraft och inspiration. Det är ett sammanhang där gemenskap, generositet och igenkänning uppstår, där konstnärer får synliggöra sina arbeten, diskutera samhällsfrågor och utbyta idéer. Som konstnären Jacob Holmberg säger i sin presentation: att vara konstnär är ett bra sätt att prata om det svåra. BRAK är särskilt viktig eftersom konstnärsyrket ofta är ensamt. Hans konstverk ”Monterad gran” är ett exempel på detta – där konstnären låter sina verk återgå till naturen för att de ska tåla slitage och förädlas genom tiden. Vi måste ibland ställas ut, vi måste ibland träffas, men vi behöver också återvända till våra trygga platser för att kunna fortsätta framåt. Efter dessa dagar bär jag med mig nya tankar och idéer som kommer att hålla mig varm hela vägen till sommaren. Konstnärer måste ta plats och höras mer, inte bara för sin egen skull, utan för samhällets välmående. Konsten ska inte reduceras till en estetisk upplevelse, utan vara en kraftfull drivkraft för förändring. Och som Maria Lewis sammanfattar det hela: kanske har vi inte löst allt, men vi har skapat ett moln från vilket vi kan dra lösningar.
Text och foto: Ida Rödén
Volym 2025-03-24
Ida Rödén, född 1981 i Härnösand. Yrkesverksam konstnär, skribent och redaktör för Volym. Master i konstvetenskap, Stockholms universitet 2008. Bachelor in Fine Arts, Umeå Konsthögskola 2009. Master in Fine Arts, California College of the Arts, San Francisco 2011. Ida Rödén har skrivit för Volym sedan 2008. Utöver sitt uppdrag för Volym har hon publicerat essäer och reportage i Omkonst, Tidningen Kulturen, Akvarellen, Aiolos och Hjärnstorm. Hon bor sedan 2013 i Stockholm.
Se vidare på Ida Rödéns webbsida.