Om att göra fel – en klåpares försvarstal och hans längtan till Japan
2024-10-15 17:19
Essä av Bengt Frank
Att prestera
När rädslan att förlora blir större än viljan att vinna som man brukar säga i sportsammanhang. Vi var några grabbar i klassen som börjat med brottning och jag hade just gått min första turneringsmatch.
I 32–34-kilosklassen. Minns fortfarande den lilla notisen i Norrländskan: ”Matchen mellan Frank och Björnfot var händelserik. Där Frank var illa ute för det mesta men med tappert mod kämpade sig till ett poängnederlag.” Jo, han var stark den där Björnfot. Minns att jag var nervös, riktigt nervös. Han vann nog matchen redan innan vi klev upp på brottarmattan. För sen åkte jag på däng. Nacksving efter nacksving – allt jag lärt mig var som bortblåst. Men jag tjurade på. I publiken fanns min äldre bror. Undrar om han tyckte synd om mig?
Spelade också rätt mycket pingis förr. Där fanns det några hjältar och förebilder. Hans Alsér, Kjell Johansson och lite senare naturligtvis Mini-Stellan, Stellan Bengtson, som skrällde genom att vinna VM redan som 18-åring. Själv hade jag ganska bra servar och hyfsad backhand. Men jag var en dålig förlorare – mitt racket flög ofta in i väggen. Särskilt när brorsan stod på andra sidan bordet. Stellan hade varit över till Japan, träffat Ogimura, tränat och hittat en mer ödmjuk stil.
På tal om Japan, pianisten och performanceartisten Eriko Makimura började spela piano redan som tvååring. Som vuxen sa hon till slut nej, satte stopp för pressen och den stränga uppfostran hon fått. Hon gjorde upp med prestationskraven från konserter och i tävlingar och har nu en betydligt bredare repertoar. I en DN-intervju (oktober 2021) berättar hon: ”Jag är väldigt fysisk i mina föreställningar, använder hela kroppen. Det gör man inte i den klassiska musiken, man ska ha rätt hållning, vara rak i ryggen.”
Att öva och öva för att inte göra fel. Vad gör det med oss? Man kan göra saker rätt, men gör man rätt saker? Själv har jag alltid haft svårt för att göra vad andra säger. Det började redan när jag var liten och skulle knyta skoremmar. Ville göra själv. Fortfarande knyter jag på ett ganska så bakvänt sätt. Och broschyrer med bruksanvisningar om hur man ska sätta ihop saker får oftast vara kvar i förpackningen.
Sätten att prestera, att inte göra fel, ser olika ut. Minns särskilt tiden vid Umeå universitet på åttiotalet. Jag var programmerare åt forskare. Ofta från USA eller England, som var intresserade av det unika svenska kyrkboksmaterialet. Akademiker i all ära, men den som imponerade mest på mig var sekreteraren. Hon skrev ingen avhandling om Agrara bebyggelseprocesser utan representerade en mer konkret och jordnära värld. Efter en semester berättade hon stolt att hon vunnit SM i att backa med husvagn. Hon blev min stora hjälte och finns fortfarande kvar i mitt hjärta.
Bänklocket
Hela salen doftade björnklister. Rätt förstrött hade jag under lektionen ristat KUK med saxen på mitt bänklock. Inte särskilt stora bokstäver. Hade sen inga tankar om det när klassföreståndaren, en före detta yrkesmilitär, några dar senare stod och pekade mot det gröna locket. ”Vad är det där?” frågade han. Jag sa inget, men fick däremot, mitt under lektionen, gå och hämta en skruvmejsel hos vaktmästaren, skruva loss locket och ta hem det. Det skulle visas upp och det som störde skulle slipas bort.
Och där hemma fanns det också tydliga spelregler. Hur man borstar av snön från skorna, att man tar av sig mössan när man kommer in. Hur man sitter till bords: rak i ryggen och inga armbågar på matbordet. Hur man ringer till folk och presenterar sig ordentligt – det var ju oftast föräldrar som svarade på den tiden. Fick faktiskt öva mig på det. Min far var signalistbefäl i artilleriet och hade installerat två telefoner i huset. Vad som egentligen hände när bänklocket visades upp, minns jag inte riktigt. Tror inte det blev stryk. Den gången.
Min skräck över att göra fel. Hur påverkas jag av den i mitt konstnärskap? Och vad blir ”rätt” och vad blir ”fel” och vad är det jag ska kunna? Eller som någon sa: ”Det är faktiskt bättre att göra rätt saker fel, än att göra fel saker rätt.”
Wabi-sabi
Spruckna vaser som lagas med guld har man ju hört talas om. Men jag skulle hitta något som var mer. Jag hade beställt några böcker om det japanska synsättet och livsfilosofin, wabi-sabi. Zen hade jag mött tidigare genom meditation men det här var som att hitta hem i vilsenheten. Hör här bara: ”The beauty of imperfection. Instead of trying to hide the imperfection, it highlights it.” Och den här: “Proclaiming Your Wabi-Sabi Is a Cathartic Antidote for Shame”. Ungefär: ”Att tillkännage din wabi-sabi är ett reningsbad och motgift mot skam.”
När dagen så kommer då jag igen förlamats av tvivel, dagen då mina tröstvägar har genomskådats och alla mina affirmationer tagit slut – kan jag då sitta där i ateljén och göra ingenting? Vara helt still och försöka iaktta den skavande känslan? Försöka se på den som wabi-sabi. Uppskatta är väl till att ta i, men att jag försöker acceptera den och att jag inte låter mig förminskas. Väl där i ruelsen och skamkänslan, i den bästa av alla världar, genomgår ”det är fel på mig” en metamorfos …
Lyssna gärna på ett spår från albumet Music for Zen Meditation and other Joys: A quivering Leaf, ask the Winds med Hōzan Yamamoto på Shakuhachi.
Bengt Frank
Volym 2024-10-15
Bengt Frank är bildkonstnär från Luleå. Efter universitetsstudier i matematik och numerisk analys och efter fem år som programmerare inledde han på åttiotalet en mer inre resa. Där och då mötte han också konsten genom några års förberedande konstskolor. Parallellt med ett flertal terapier, särskilt andningsterapi, kom det egna skapande att bli fristaden för militärsonen från Boden. Sedan debututställningen på Galleri Utkast i Umeå 1990 har det blivit runt trettio solo- och grupputställningar och efter otaliga webbproduktioner och uppdrag, bland annat som Konstkonsulent för Norrbotten, fokuserar han fullt ut på måleriet. Se mer på Bengt Franks webbsida.