Grundsunda Kulturstipendium länets äldsta

Grundsunda socken, med medeltida ursprung och liggande vid havet tre mil norr om Örnsköldsvik, har Västernorrlands och kanske ett av Norrlands äldsta kulturstipendium med över 50 år på nacken. Vackert inbäddad mellan en klippig kust och ett småkuperat och stenbundet skogs- och myrlandskap förstår man att det är en attraktiv men kanske inte alltför känd plats för kulturarbetare som önskar en tids arbetsro och rekreation. Det är det anrika Grundsunda Hembygdsförening som ligger bakom stipendiet. Hembygdsgården på Grundsundavallen är med sin samling byggnader vid Prästsjön ett friluftsmuseum likt Skansen i miniatyr. När i mitten av 60-talet idén om ett stipendium kom upp togs kontakt med konstnären Bror Marklund, bördig från bygden och vid tiden professor vid Konstakademien. Marklund bjöd omgående in en av sina elever, Hans Wigert, till att 1965 bli den förste i den långa raden av konstnärer, författare och musiker, som sedan dess tillbringat en handfull veckors vistelse sommartid i ett gammalt fiskartorp vid den vackra Prästsjön.

Hans Wigert blev också den konstnär som fick störst betydelse för bygden. Han återvände de kommande fyrtio åren varje sommar till ett gammalt härbre, som han och hustrun Anne satte upp i närheten av stipendiestugan. Wigerts poetiska bildvärld kom mycket att präglas av naturmiljön kring Prästsjön, där han genomgående i måleriet trollbands av landskapet, ljuset och människorna. Stipendiets primus motor, stugfogde och drivande kraft över åren var fotografen Sture Forsberg, som också 2014 ställde ut med Hans Wigert på Galleri Lokomotiv i Örnsköldsvik. Sture var också god vän med nyligen bortgångne Christer Carlstedt. Denne ingick i urvalsjuryn en rad år och var ett bra bollplank. Tittar man på listan av stipendiater dyker en lång rad kända namn upp. Konstnärer som Bo Larsson, Carl Köhler, Karin Ögren och Urban Engström, och in på 2000-talet Fredrik Sundqvist och Cecilia Hultman. Men även musiker och författare, som operasångaren Britta Heiner, trubaduren Tor Bergner och poeten Gunnar Lundin. Men merparten eller runt 90 % av stipendiaterna har varit bildkonstnärer.

I år 2021, och alldeles nyss, har konstnären Silvia Wieser, Malmö, tillbringat en sommarmånad i Grundsundavallen. Förutom måleri och grafik har hon på senare tid också arbetat med installationer och performance. Naturen och naturens hemligheter är grundvalen för hennes arbeten, i undersökande närstudier av former och uttryck som finns förborgade i träd, mark och växtligheter och hur de kan tas tillvara, omorganiseras och gestaltas i nya visioner. Det går i vår tid inte att komma undan klimathotet och Silvia menar att det krävs en helomvändning av vårt sätt att se på naturen, en slags akut uppvärdering och rehabilitering av livets grundläggande fundament. Men inte bara inse naturens betydelse. Vi måste bokstavligen vända på det invanda, och se det från ett nytt håll, filosofiskt, mänskligt och i förlängningen politiskt. 

Silvia Wiesers reorganisering av björknäver. 

I Grundsunda samlade hon till exempel näverbitar, från skog och sågverk, skrynkliga och tillknycklade, hårt rullade med insidan utåt. Nävret är björkens hud, inbjudande i sin sensualitet och lenhet, lika motsträvigt i sin skrovlighet och liksom kantiga attityd. Nävret ger också intryck av pergament, ett hudkroppsligt skriftspråk som pratar om mystik och mytologi, ett trädets minne kvarlämnad som dagbok. Hon sköljde näverfragmenten, lät de torka och få tillbaka sina ursprungliga former. Så kunde hon som en materialiserad skiss försöka återgestalta ett litet träd, likt en ungbjörk, där en från början lång och tanig gren bekläddes bit för bit med återvunnen näver till en ny dräkt, en sorts recycling inte av trädet men bilden av vår natur.

Surt sa räven om rönnbären. Men om man som Silvia Wieser plockar ner, torkar bären och ombildar dem uppstår nya meningar. Upphängda till linor som taktila språkmedel eller till sammansatta objekt med mönster som liknar blommor eller nebulosor. På marken utanför stugan lade hon ut rönnbären i ränder längs sprickor, spår och gropar som nya vägledningar. 

Den omdiskuterade lupinen i nygestaltning av Silvia Wieser. 

Den invasiva växten lupinen, som vi i röda sjok ser längs vägarna med endera gillande eller avsky, fick ett nytt ansikte när Silvia lät blomman genomgå en närmast metamorfosisk förvandling. Plötsligt framträder ett organiskt underligt objekt som vänder upp och ner på perspektivet och sätter igång nya tankebilder. ”De fyra veckorna i denna rofyllda och vackra miljö har gett mig ny kraft och fördjupad kontakt med naturen och mig själv” säger Silvia Wieser och tillägger, ”framförallt tid för eftertanke och kreativitet”.

Text och foto: Jan K Persson

Volym 2021-09-07 

Länk till artikel

Fakta om stipendiet:
Erbjuder fri vistelse 6–8 sommarveckor utan krav på motprestation. Det innehåller även ett kontantbidrag som de senaste åren legat på 15 000 kronor inklusive resekostnad. Alla kategorier kulturarbetare kan söka. En stipendiekommitté i Grundsunda hembygdsförening väljer ut stipendiat. Ansökan görs varje år före 31 mars.

Läs mer på Grundsunda hembygdsförenings webbsida.

Presentation av skribent: Jan K Persson är bildkonstnär med inriktning på måleri, foto, performance och installation. Bakgrund i Nordmaling, Västerbotten, sedan 2000 bosatt i Härnösand. Haft läraruppdrag vid bland annat Konsthögskolan i Umeå 1990 (gästlärare teoretisk skulptur) och Sundsvalls Konstskola 2003-2008 (lärare måleri). Har sedan 80-talet medverkat sporadiskt som skribent i dagspress och tidskrifter, som Konstperspektiv, Provins, Horisont. Medverkat i Volym sedan starten 2002 och var redaktör 2005–2016. Gav 2018 ut romanen ”Rätt intressant”, 2020, boken ”Jan K Persson – Performance Installation”. Arbetar nu främst med måleri, senast utställning 2020 på Galleri Rostrum, Malmö.