Essä: Om platsens betydelse för ett konstnärskap

Stugan låg i Dyvik, en bit utanför Åkersberga. Vi var några grabbar som hade hyrt den över våren och sommaren. Själv jobbade jag på Lovön, på Försvarets Radioanstalt (FRA) som programmerare. FRA hade skaffat ny stordator, en dator som jag och min kompis Thomas hade god erfarenhet av. Bra betalt, men efter knappt ett år började vi undra vad vi hade där att göra, egentligen. Jag närmade mig 30 och det här var mitt tredje datajobb på kort tid. Att jag dessutom satt innanför högt taggtrådsstängsel lindrade inte precis känslan av klaustrofobi.

Det här var i början av maj och den där stugan gjorde sig plötsligt påmind. ”Jag sjukskriver mig och sticker ensam ut till Dyvik för att få klarhet”, tänkte jag.

Det var ganska kallt. Grått och max tio grader. Det blev kväll. Det blev mörkt. Den stora, sparsamt möblerade, stugan kändes minst sagt ödslig. I ett av sovrummen fanns en madrass. Hade svårt att somna. Hörde ljud utanför. RÄDD! ”Varför for jag hit?”.

Vaknar. Trött! Öppnar verandadörren och möts av en överraskande sommarvärme och en strålande sol. Under natten hade vädret helt slagit om och nu är det nästan trettio grader varmt. Lövsångare och bofinkar är i full gång. Jag blickar ut över den glittrande fjärden och i samma stund släpper alltsammans. Som om hela min rädsla i ett enda ögonblick rämnar och ersätts av välbehag. Allt detta nu!

I tre dagars eufori går jag omkring i omgivningarna. Tecknar, skriver dikter. Ord och mening som jag inte upplevt tidigare kommer till mig. Jag häpnar och fylls av stor vördnad.

Tre månader senare sitter jag på gräsmattan intill Katarina kyrka på Söder och målar akvarell. Jag hade sökt in till Grundis (Grundskolan för konstnärlig utbildning) och kommit in.

Det här var vid den tiden då Carl Jung var starkt i ropet. Vill minnas att jag läste en text av honom om hur man omedvetet kan sätta sig själv på fel plats för att då, äntligen, inse att man inte ska vara där. Hittade inte just den texten men däremot dom här raderna: ”Människan strävar bara mot förnuftet så att hen kan skapa regler för sig själv. Livet i sig har inga regler. Det är dess mysterium och dess okända lag. Vad du kallar kunskap är ett försök att påtvinga livet något begripligt.”

Text: Bengt Frank. 
Foto: Erik Simander/TT. 

Volym 2021-08-23

Länk till artikel

Presentation av konstnär: Bengt Frank är bildkonstnär från Luleå. Efter universitetsstudier i matematik och numerisk analys och efter fem år som programmerare inledde han på åttiotalet en mer inre resa. Där och då mötte han också konsten genom några års förberedande konstskolor. Parallellt med ett flertal terapier, särskilt andningsterapi, kom det egna skapande att bli fristaden för militärsonen från Boden. Sedan debututställningen på Galleri Utkast i Umeå 1990 har det blivit runt trettio solo- och grupputställningar och efter otaliga webbproduktioner och uppdrag, bland annat som Konstkonsulent för Norrbotten, fokuserar han fullt ut på måleriet. Se mer på Bengt Franks webbsida.