Essä: om konst och om det som stör
2023-01-19 17:22
Jag står framför en målning av en viss Jérôme Bernal. Det finns fler verk av honom i detta museum, Museum of Naive Art i Nice, men det är just den här målningen som får mig att stanna upp. Jag står länge kvar (se bild). Hela bilden vibrerar med ett ansikte täckt av transparenta färglager omgiven av ett starkt blommönster. Och med ögon som två avlägsna planeter ser någon djupt in i mitt inre.
Jag har ofta funderat över det. Hur det kommer sig att det just är det så kallade naiva, det ibland galna som berör mig mest? Kanske är det vetskapen om att denne Jérôme Bernal är autodidakt, en så kallad outsider, som också laddar mig, som jag identifierar mig med. Kanske, kanske... Men vi kan också prata om genuinitet. Läser recensionen av konstnär Björn Larsson, i nättidskriften omkonst.se, om utställningen ”Annan konst”: "Samtidskonstens problem har alltid varit bristen på det autentiska och folkkonsten har en trovärdighetsreserv att hämta kraft ur”.
Det som stör
För några år sen var jag på en konferens om tillgänglighet. En föreläsning om normalitet satte sina spår. En ung föreläsare beskrev hur man i början av förra seklet var närmast besatt av att kunna bota alla sorts funktionshinder genom operationer. Att i stället anpassa miljöerna och göra dom tillgängliga var otänkbart. Det som ”stör” skulle ändras, tas bort, göras ”normalt”.
Att ta upp ogräs från gräsmattan var viktigt. Vill minnas att jag som liten grabb fick 1 öre per groblad och 2 öre för varje maskros jag fick upp. Det skulle vara med hela roten. Så det gällde att få ned gaffeln djupt i jorden innan man bände upp. Särskilt när det gällde maskrosen. Att klippa gräset var för det mesta också min uppgift. Gräsklipparen gick varm minst en gång i veckan. Om gräset var längre än 7 cm skulle det genast klippas ned.
Många år senare märker jag hur min attityd sitter i − gräset på stugtomten står under uppsikt. Men så, kan inte säga att det var någon särskilt händelse eller särskild påverkan, en dag var det något som släppte. Gräset fick växa ifred. Möjligen var det då som jag också tog steget att börja improvisera fritt på duken.
I en diskussion om vad som är fult kan man alltid börja med att ställa sig frågan: Finns det över huvud taget något som är fult? John Cage sätter fingret på det: ”The first question I ask myself when something doesn't seem to be beautiful is − why do I think it's not beautiful? And very shortly you discover that there is no reason.”
Det vi upplever som fult, det som stör, är det reaktioner som har laddats av en idé om något eller möjligen något som inte överensstämmer med ens självbild? Något som jag inte vill eller förmår omfamna i mig själv? Fascister som drömmer om det rena tycks omöjligen kunna identifiera sig med konst som, just det, stööör. Nazisterna gav det till och med ett namn, Entartete Kunst, degenererad konst.
Bland Sverigedemokrater upprörs man över den ”utmanande samtidskonsten”. Begreppet projicering (not 1) inom psykologin, tycks inte ligga särskilt högt i kurs – det som upprör, det som för ett kort ögonblick är på väg att träffa något i dom själva, vart tar det vägen? Tranströmer skriver; ”Vad som helst, bara inte lära känna mig själv”.
Känslan av olust måste bero på något annat, komma någon annanstans ifrån. Som den värsta morfning i ens inre förvandlas de egna obehagen till att istället omfatta invandrare, judar eller muslimer.
The Blues
Tänker på Jérôme Bernal och hans måleri igen. På outsidern. På det omedelbara. På det oförställda – bortom fult, bortom vackert. Tillstånd jag längtar till. Låta händelser på duken föra mig bortom avsikter, bortom rädsla.
I mitt sökande i ateljén kan bra blueslåtar vara ett stöd. Genom åren är det särskilt ett album som följt med mig, ”Blues from New Orleans” volym 2 med Snooks Eaglin. När den blinde Eaglin sjunger om Jesus: ”I'm gonna tell him ’bout my trouble as it goes down through the years” drabbas jag av ett vemod på allvar. Ett allvar som inte nödvändigtvis behöver handla om han på korset utan sättet Snooks sjunger på. Konsten att kunna fånga en smärta, min smärta, och på samma gång ge den lindring. Ja, rent av, befria mig från den.
En annan som tar vemodet och längtan till en ny nivå, ett djup som närmar sig smärtgränsen, är en simmande koloss. I timmar kan denna ”bluesartist” stöta ut sin a cappella. Har du inte lyssnat till Knölvalens sång så gör gärna det och låt dig befrias.
Text och foto: Bengt Frank
Volym 2023-01-19
Noter
1) Projektion, en term som används inom psykologin för att beskriva en försvarsmekanism som en person använder sig av då den inte vill eller kan kännas vid sina egna svagheter, tillskriver andra personer eller sin omgivning dessa egenskaper för att försvara sin självbild. Från Wikipedia.