Essä: Konstnär i dialog med ett verk

Det var först vid min mammas begravning, när vi sjöng ”Blott en dag”, som raden kom till mig; ”som din dag så skall din kraft ock vara”. Att då för en stund få känna att man har all tid i världen – när det liksom spelar mindre roll hur man ser ut eller hur gammal man är. Då kan det vara en sån dag då Billie Holiday kan komma riktigt nära. “The blues call in my north. To lick my heart once more. Love lives in a lonely land. Where there's no helping hand to understand”. Ja, då är förutsättningarna goda för en spännande dag i ateljén.

Solitären

“I express myself through the naïve and the innocent”, skrev jag en gång i portfolion då presentationen skulle vara på engelska. Ja, så kan man ju säga – jag uttrycker mig gärna naivt. Förmodligen för att hålla den lilla fascisten, det rigida i mig, i schack. Men också ibland för att skoja bort allvaret.

För snart fem år sen inledde jag en serie, ett tema jag kallar ”Små målningar” eller ”Small paintings” som dom får heta på Instagram. Det, som i förstone, var tänkt som en uppvärmning har dock fortsatt att öka i betydelse. Improviserat hade jag gjort länge men inte på så små dukar. Tidigare var det många som skulle vara med, men någon gång där, för fem år sen, började jag renodla, skala av. Kvar blev solitären, den ensamme.

Förutom insikten om att jag börjar komma till åren tror jag, så här i backspegeln, att det också hade att göra med att jag sett von Triers ”Melancholia” och omtumlad lämnat biosalongen. Drabbad av en ny sorts fördjupad insikt – om utsattheten av att leva på ett litet klot i ett universum. Som om jag insåg att jag är en medresenär och nu också rent fysiskt kan uppleva ett svävande i rymden.

Att skala av, att kunna vara den ensamme, förmå mig vara i ett ”lonely land” går nog hand i hand med min förmåga att kunna bära och ta in det utsatta. Att stå kvar och inte ljuga för sig själv och trycka i sig ännu en påse skumraketer.

Att inte veta

Efter att ha fyllt hela bildytan, med punkter, streck och olika färgfläckar, till en abstrakt nivå där jag inte vet hur jag gjorde, sätter jag mig ned och glor. Och väntar… om inget tycks komma så vrider och vänder jag på målningen. I bästa fall finns där någonting. Prickar blir lätt ögon och om man väntar, väntar mycket länge, kan man ”få stort sällskap omsider”, som Ekelöf säger.

Då är det dags att ta hand om besökaren… Låta solitären vara som den är, inte korrigera utan jobba med omgivningen. Ofta blir det mest skit – det gormar för mycket runt omkring och kompisen tynar bort. Jag ger upp, får börja om och säga ”Sorry, vi kanske ses”. Men så i ett typ femte försök kommer hen hem och landar i ett landskap som känns rätt.

Eller så blir det tvärtom, jag behåller omgivningen, säger ”Sorry, sorry” och låter gestalten bli blå.

Ikoner

På de kvadratiska 3D-dukarna målar jag också kanterna. Upplevelsen blir mer fysisk då. Varje verk blir unikt, såväl innehållsmässigt som måleriskt. Oftast med djurgestalter. Ett slags existentiella ikoner om att vara på denna jord med titlar som ”Han sa han va’ en Sufie”, ”Fånga dagen”, ”Hej! Jag heter Lotta och ringer från Svenska Låneinstitutet. Är det bra med dig?”.

Text och foto: Bengt Frank

Volym 2021-03-18

Länk till denna artikel

Presentation av skribent: 
Bengt Frank är bildkonstnär från Luleå. Efter universitetsstudier i matematik och numerisk analys och efter fem år som programmerare inledde han på åttiotalet en mer inre resa. Där och då mötte han också konsten genom några års förberedande konstskolor. Parallellt med ett flertal terapier, särskilt andningsterapi, kom det egna skapande att bli fristaden för militärsonen från Boden. Sedan debututställningen på Galleri Utkast i Umeå 1990 har det blivit runt trettio solo- och grupputställningar och efter otaliga webbproduktioner och uppdrag, bland annat som Konstkonsulent för Norrbotten, fokuserar han fullt ut på måleriet. Se mer på Bengt Franks webbsida.