Essä: Konstnär i dialog med ett verk

Bilden av Michel Siffre i sin grotta sitter i vår ryggrad. Som en betryggande ilning att återkomma till när saker gått för långt eller inte ens närmat sig. Då kommer tanken: det kunde varit värre, det kunde varit som för Michel Siffre i sitt lilla tält under hundra meter berg, 122 meter in i grotthålet. Men väl där nere finns även en frihet. I en situation med regler och förhållningssätt som dikterar hela ens existens, kan man kanske på grund av dessa ramar också skapa någon slags revolt? Konsten att uppfinna handlingen i det motstridiga. Under lager av sten sätter man upp sitt tält och hoppas att något ska inträffa.

Vi återvänder till dokumentären Experiences Hors du Temps där man får följa speleologen Michel Siffres utforskning av tid i en grotta i Texas. Siffre hade tidigare utforskat grottans arkitektoniska konstitution, men under arbetets gång alltmer lämnat stenen till förmån för sin egen tidsupplevelse i denna isolerade och underjordiska tillvaro. I filmen från 1972, producerad av Siffre, ser vi hans magnifika återkomst till grottan med ett gäng forskare och mängder av mätutrustning och material bekostat av den franska krigsmakten, för att under fem månader utforska tillvaron under ytan, helt avskärmad från solljuset. Experimentet är ekonomiskt genomförbart då den franska militären gärna sponsrade vetenskapliga exkursioner i likhet med denna, som riktade sig mot utforskningar av den mänskliga potentialen, i en förhoppning om att finna en drömdrog för att öka sina soldaters aktiva vakentid.

Man får följa förberedelserna inför Siffres vistelse i grottan. Hur de vandrar djupare och djupare in i gångarna mellan stalaktiter och stalagmiter mot det vita, artificiellt upplysta tält som ska bli hans bas. En omvänd bestigning, en nedstigning med basläger på 100 meter under ytan, för att under de kommande månaderna sjunka än längre in i djupet. Siffre har förberett sig genom att raka bort delar av sitt hår som öar av skinn i den kortklippta frisyren. Framför en fickspegel sitter han och placerar mängder av elektroder i ansiktet, och på de kala fläckarna på hjässan, enligt någon slags logik. Han tejpar och limmar med precision som om han gör sig redo för en kommande föreställning.

Det finns två platser i detta experiment: ett tält placerat långt under jord där Siffre ska befinna sig och ett slags labb ovan jord där hans assistenter ska bevaka honom dygnet runt. Siffre kan bara kommunicera med dem genom en telefonlinje och de får inte prata med honom annat än att bekräfta att de registrerat hans redogörelse. Han ska rapportera allt som händer: resultatet av olika motoriska och sensoriska experiment samt hur hans dygnsrytm utvecklar sig utan påverkan av solljus eller klocktid. I denna simulerade tillvaro är alla moment av lika stort värde och inget lämnas åt slumpen.

Utanför Siffres tält står en frysbox innehållande färdigrätter för hela perioden, lite längre bort står 100-tals vattendunkar fint uppradade mellan två geologiska tidsåldrar. I hans eklektiska palats blandas utrustning från NASA med hans privata bibliotek och köksutrustning. Det är sladdar överallt som leder till olika delar av Siffres kropp, och han kopplar på och kopplar om. Man ser honom äta, läsa, cykla träningscykel, ringa in olika resultat och data, göra motoriska och sensoriska experiment. Han gör allt väldigt pedagogiskt och bestämt och på ett nästan parodiskt tydligt vis öppnar han locket på en burk, skriver en bokstav eller sätter in en färdigkomponerad rätt i ugnen. Metodiskt och utan njutning äter han sedan sin rostbiff med potatisgratäng och ärtor. Men innan han för gaffeln till munnen ringer han och meddelar sin aktivitet för att efter det anteckna sitt näringsintag. Allting har sin ordning, sin förutbestämda struktur som möjliggör den totala hängivelsen och djupet, frånvaron och sökandet efter det obskyra i mörkret.

I Siffres ögon finns inget tvivel utan det är med en beslutsamhet och övertygelse som han fortsätter iordningställa sig i sin temporära loge. De röda kopplingarna hänger som dynamit i ansiktet. Det verkar mer och mer arbiträrt hur de placeras och än mer som ett tvångsmässigt beteende. Samtidigt upprepar han tre övningar med största koncentration: Först för han båda händernas fingerspetsar mot sina tummar, räknar högt medans de olika fingrarna vandrande nuddar vid varandra, fram och tillbaka. Pärlor ska sedan träs på en lodrät sticka i korrekt färgordning, om och om igen. Till sist arbetar han simultant med både höger och vänster hand på en bräda där han flyttar och skruvar ihop små delar på snabbast möjliga tid.

Siffre sitter där totalt uppslukad av sig själv, på många sätt tillintetgjort, som undersökningens fullständiga objekt redo för dissekering. Allt består bara av mönster och repetitioner, vätskor som rinner ut och fryses ner: urinvolymer och paketerande, han snubblar ständigt över den sladdbunt som mer och mer blir en del av honom. Han är fjättrad vid grottan genom denna navelsträng av kablar, konstant uppkopplad till mätutrustningen. Kroppen rör sig fram och tillbaka mellan blodtrycksmätning, träningscykeln, vågen och sängen. Inzoomningen på de nötta skinnloafers understryker tidens gång, kirurgtejpen håller även dessa väsen levande som en fortsatt del av experimentet, annars hade de fallit isär. Här finns ingen som ber honom lyfta på fötterna. I lägret ovan jord ser man hur dagarna fortgår: kalendern med tydligt förkryssade datum, lådor med katalogiserade grafer och rullade små lappar, prydligt hopvikt data. Siffres liv består där av stora ark, som källan för ett encyklopedisk uppslagsverk, en enorm kartbok fylld med data.

Till slut kommer han upp ur hålet på den vingliga repstegen som en full och förvirrad gubbe på väg att kollapsa. De förut så kala och renrakade fläckarna på hans huvud är inte längre så symmetriska som innan nedfärden och kalufsen vid sidan om har hunnit växa sig sjavig och lång. Kanske har han på grund av försämrad motorik haft svårare för att hantera rakhyveln med samma noggrannhet, eller kanske är det helt enkelt en konsekvens av nonchalans och tid. Man ser att han direkt längtar tillbaka till berusningen och att han kommer att återvända till grottan om och om igen. Som en dyrbar juvel stiger Siffre upp mot ljuset, likt filosofen som gjort sig fri i Platons grottliknelse.

Vi återkommer ständigt till tanken om grottan som ett utrymme mellan aktivitet och nytta, som ger plats för böjelser och motstånd. En ateljé undanskymd från solljusets influens där den vertikala kroppshållningen tvingas följa bergets konturer. Konsten blir att motstå uppstigningen och istället huka sig. Den lutande kroppen är alltid på väg, böjer sig mot något och är aldrig sig själv tillräcklig. Beroende av andra kroppar för att stå, påverkad och influerad. Ljuset kommer dock alltid rakt ovanifrån - aldrig snett - skugglöst faller det på den upprätta kroppen. Den vertikala kroppen är bortom påverkan och står oberoende och fri ovan de krökta. Den böjda kroppen är ändå nödvändig för att närma sig en annan, för att falla in eller att böja sig mot någon. All sorts samvaro kräver en böjelse. Tiden böjer sig och visarna i klockan lutar sig framåt i en cirkulär rörelse, inskriven i en perfekt cirkel likt den vitruvianske mannens proportioner.

Text: Gideonsson/Londré.
Foto: Gideonsson/Londré, F. Susann Jamtøy.

Presentation:
Gideonsson/Londré, födda 1986 resp. 1985, bosatta och verksamma i Kallrör. Kommande utställning ”Who wants to live forever?”, Kunsthall Trondheim.
Se vidare www.gideonssonlondre.com

Gideonsson/Londré, Tilbøyelighet, 2019 - pågående.
Artist book och performance, Babel, Trondheim, photo credit: F. Susann Jamtøy.

 

Volym 2020-06-11

Länk till artikel