Bengt Frank: Om konst och det avlägsna landet
2022-10-12 16:59
Fristående essä
Förord
”Konst vore en farlig sak om ej konstnärerna vore så dumma, ty målarna är de dummaste folk jag vet. Men när de någon gång icke är dumma, så älskar jag dem”. Ja, så svarar konstmecenaten Thiel i en brevväxling till sin dotter på hennes fråga om vad en konstnär är.
Hur det är med den saken kanske vi kan komma lite närmare. Låt oss se vad den här texten leder till. Vi börjar med mod.
Mod
I sin “Painter of our time” har den engelske konstkritikern John Berger några spännande rader: ”The more I understand of myself and the more I understand of the temperament of those artists whom I admire, the more I am convinced that what separates talent from genius is nothing more nor less than confidence – the ability not to be frightened of making a fool of yourself.”
Berger har sedan en längre utläggning om det han kallar ”bravura” – om att briljera som ett sätt att skydda sig från utsattheten.
En sociolog som haft omfattande fokus och tittat närmare på utsatthet är Brené Brown.1 ”Att visa mod innebär att göra saker som får en att känna sig sårbar”, skriver hon i sin ”Mod att vara sårbar”. Läser man vidare så förstår man lite mer. Att modets innersta kärna är sårbarhet – att utan garantier våga exponera sig för världen. Det som berikar livet är förknippat med sårbarhet; kärlek, tillhörighet, kreativitet. Och ganska så genusbefriat, om man säger så.
Ja, hur är det med det där? Är det något man övar sig i? Att man överhuvudtaget en gång valde konstens väg kan man alltid undra över. För egen del har jag vid det här laget i stort sett glömt bort det. Men jag tror många känner igen sig i detta att söka sig ut i okänd terräng genom någon form av längtan. Bort från något lika mycket som till något. Själv har jag också haft en betydelsefull följeslagare som säger ”Vad är det jag ska kunna?”.
I ett då som är nu
Minns inte själv händelsen, men har fått den återberättad och kanske det blev en av grundstenarna till mitt vägval:
På gårdsplanen utanför hyreshuset där vi bodde sitter jag i sandlådan med min spade och gräver. Är dryga två år och min 9-åriga syster och hennes tjejkompisar är, än en gång, på väg för att komma och ”gulla” med mig. Jag vill absolut inte det och börjar kasta sand mot dom. Hur det funkade vet jag inte. Ingen kan berätta om det nu. Befriande stunder var då i stället cykelturerna med min mor till villabygget som pågick utanför stan. Jag sitter i cykelkorgen som är fäst på styret och liksom svävar fram. Och varje gång vi passerar igenom skogspartiet på halva vägen drar vi in dofterna och säger unisont ”lucka gott i skogen”.
Om att som barn gräva i sanden har Harald Lyth skrivit en underbar text om. Särskilt slutet. Den fanns med då han ställde ut på Sven-Harrys för några år sen. Om pojkarna som varje morgon ”då sanden fortfarande var fuktig och lätt att med spaden forma till de vägar som skulle leda upp till fästningen. (…) Med åren kunde vi se de förståndiga resa sig och borsta av sina fuktiga byxknän för sista gången i sina liv. De var ju snart vuxna och gick därifrån för att ’bli något’. Vi andra, som ännu inte tröttnat på att försöka göra våra drömmar synliga, har blivit kvar i sandlådan. Inte heller idag är vi tillfreds med resultatet av våra mödor.”
Ensamhet
Ibland känns det bra, ibland är man vilse och kompassen tycks bara snurra runt. I Anja Notinis fina ”Konstnärens rum” hittar jag en intervju med Peter Tillberg (som då levde och verkade i Provence) som belyser betydelsen av att vänta. ”Här har jag ingen telefon, jag tar med mig lite käk och sitter tidvis mest och tittar på grejerna (…) De viktigaste sakerna händer just vid den kontemplationen. Jag kan sitta en hel dag i den här processen och inte lyfta en hand och när jag hojar hem känna, att idag har det gått jävligt bra.”
Märkligt detta med att vara ensam, förresten. De flesta träffar på Google, om ensamhet, handlar mest om hur det skadar min hälsa. Men undantag finns. På sidorna ”Må bra” hittar jag några guldkorn. ”När vi är ensamma lägger vi märke till hur vi egentligen har det. Rädslan för ensamheten är nämligen en annan förklaring till att vi undviker att vara för oss själva (…) Först när vi värdesätter oss själva blir det lätt att vara ensam”, säger Christina Copty.2
DLUG
Alla har sin stil, sin variant att ta sig fram. Att snubbla är också ett sätt. Under vissa perioder har jag haft ordentligt med bråte i min ateljé. Ett kvitto på att det såg lovande ut var när dåvarande svärfadern hade kikat in i ateljén och sen oroat frågat sambon, ”Han knarkar väl inte?”. Ja, massor med gorm, tillräckligt för att tappa koll på var man lagt sina grejer. Och just där, då man vinglar på en skör tråd mellan rädsla och eufori, kan mirakel ske; med kladd under skorna kliver man rakt på en målning, säger oj!, och upptäcker att man har fullbordat sitt verk. Simsalabim! Ett rejält freudianskt felsteg så att säga.
När jag insåg att det åtråvärda landet ligger närmare än vad jag förstått, gjorde jag en diptyk försedd med rejält tjocka och breda ramar. På den vänstra delen fanns en gammal broderad bonad med ett hjortmotiv som jag fyndat på Röda Korset. På den högra hade jag monterat svart tjärad vindpapp och med textschabloner tryckt en rad, mitt på, med vita bokstäver: ”Om man läser DLUG baklänges blir det GULD”.
Att veta och att inte veta
Den så populära och före detta munken Natthiko berättar i sin ”Jag kan ha fel” om läraren Ajahn Chah som på frågan ”Vad är dina västerländska lärjungars största hinder på vägen mot ett uppvaknande?” svarar, med bara ett enda ord: ”Åsikter”.
Det som nu ändå far omkring där uppe i hjärnkontoret och som tycks leva ett eget liv, vad gör man åt det? Om kroppen, känslor och ”what it feels like to inhabit a human body”, som Gormley säger, får vi ta en annan gång. Nu låter vi John Cage få ordet igen. Har citerat honom förut, men det tål verkligen att upprepas: ”When you start working, everybody is in your studio – the past, your friends, enemies, the art world, and above all, your own ideas – all are there. But as you continue painting, they start leaving, one by one, and you are left completely alone. Then, if you are lucky, even you leave”.
Ja, och var är man då? Eller snarare vad är man då? Måhända befinner man sig i det ”avlägsna land” som Ekelöf skriver om: ”Genom att lämna sig efter sig efter sig kommer man dit”.
Det har länge funnits grenar vid sidan av de traditionella religionerna som verkar veta och har fattat det här om att lämna sig efter sig, att söka sig bortom. Jag tänker särskilt på sufister och zenbuddister. För övrigt underligt att de kallas för mystiker, mystiska, när det är klart vad de söker. Att komma förbi sitt begränsande ego och träda in i varats högtid. Om man sen vill kalla det för en gudsupplevelse må ju stå var och en fritt.
En som betytt mycket för att tydliggöra meditation i zenbuddistisk anda är Toni Packer.3 När hon var på väg att ta över efter Phillip Kapleau vid Rochester Zen Center ville hon skala av vissa rituella moment men valde att hoppa av och startade i stället sitt Springwater Center utanför New York. Bland annat påpekade hon att det för en västerlänning var extra svårt, och inte alls nödvändigt, att sitta i lotusställning vid sin meditation, sin zazen. Man kan lika gärna sitta på en stol.
Jag hade glädjen att få träffa och höra henne under en veckas retreat i Dalarna på nittiotalet.
Om det som finns i oss men som vi märkligt nog inte känner till, det omedvetna, har det sagts mycket. Här en Carl Jung-favorit: ”Allt omedvetet projiceras. Projektionerna gör världen till kopior av individens egna okända ansikte. Att lära känna detta ansikte är en källa till kreativitet.”
Själv har jag försökt närma mig min rädsla för vad andra ska tycka. En slags inbillning av att vara bevakad. Synnerligen störigt att tro sig vara under uppsikt och, rent ut sagt, bedrövligt för ett gott konstnärskap. Redan som barn gjorde jag dock några tappra försök att så att säga mota Olle vid grind. I alla fall min uppfostrande militärfar som ibland gav mig stryk:
Det närmade sig Farsdag och vi fick göra grattiskort i skolan. Gick väl i trean. Vill minnas att det var ett vikt kort med någonting ritat på framsidan. I uppviket inuti hade jag rimmat: ”Far är herre här i huset, men han faller snart i gruset”.
Frigörande andning
Ett sätt att som vuxen känna rädsla och försöka ta sig fram ändå är frigörande andning. Vid min tid i Umeå mötte jag en psykolog och andningsterapeut, som också bedrev egen verksamhet hemmavid. På gården hade hon en gul liten byggnad där hon tog emot sina klienter.
Mycket av det som håller oss tillbaka kan också avläsas som spänningar i kroppen. Muskelspänningar som vi inte alltid är medvetna om. De kan ha funnits där i ”evigheter”. Och alla har de, mer eller mindre, haft ett gemensamt – att hämma den fria andningen. När du hyperventilerar kommer du möta dina blockeringar på ett eller annat sätt. Något som jag blev tydligt varse där i det gula huset:
Trång känsla i halsen. Stram i nacken. Tryck över bröstet och vid solarplexus. Stickningar i fingrarna. Fötterna kändes ihopdragna som om jag satt på en gren och var en fågel.
Det var kramp och det var en kamp. Men med intelligent stöd och uppmuntrande ord från terapeuten lyckades jag komma vidare.
Min rädsla för att släppa taget gjorde sig dock hela tiden påmind. Bilder och minnen kom och gick. Vid ett tillfälle befann jag mig någonstans i Frankrike såg det ut som. Jag skulle avrättas och hade just placerats under giljotinen på ett stort torg fyllt med nyfikna människor. Bilan skulle strax falla …
Upplevt? Eller yr i bollen (hallucinationer) av allt inpumpat syre? eller ren fantasi? – mitt ego gör allt för att klamra sig fast – att släppa taget om sig själv, om att vara ”ingen”, låter sig inte göras i en handvändning.
De gånger jag lyckades var starka. Jag upplevde mig fullständigt öppen och orädd. Och tung! Som om jag vägde ett ton och var minst tusen år gammal. Kliva ur terapisängen blev en bedrift. Jag ville krypa fram. Jag hade slungats tillbaka till apstadiet. Och mitt liv framträdde som fullständigt kristallklart.
Idag tror jag inte jag skulle klara av samma holmgång – mitt hjärta skulle säga nej. Men minnet av upplevelserna består.
Ack ja
Ack ja, ack ja. Måhända sitter jag trots allt kvar där i sandlådan och försöker umgås med den lilla pojken genom konstnärskapet. I mötet med mig själv, när jag når fram till något som berör, blir en ersättning för alla gånger det inte blev så. En slags läkning i ett nu som möter ett då. Och kanske lika mycket, att måla blir en förlängning av glädjen han kände när det var som bäst i äventyret bland sandgångarna. Från det perspektivet förstår man också hur nära man kan vara sina verk.
Tomas Frankell 4 är kanske inte bekant för alla men får här avsluta med några rader som jag rätt nyligen läste av honom:
”Bakom alla våra strategier finns ett liknande grundsår... det oälskade barnet som tror sig vara värdelöst... som springer runt i världen och frågar ’duger jag’... har hitintills inte mött någon som under ytan inte har det. Vi har bara utvecklat olika strategier för att dölja det.
Att inse och känna in detta är det bästa fredsarbetet man kan göra”, menar han och avslutar med ”det här är planeten av små barn i stora kroppar."
Text och foto: Bengt Frank
Volym 2022-10-12
Noter:
1 Brené Brown är en amerikansk socionom och doktor i socialt arbete, research professor vid University of Houston Graduate College of Social Work, författare och föreläsare. De senaste tio åren har hon varit inblandad i forskning kring ämnen som sårbarhet, mod, empati och skam (Wikipedia). Mod att vara sårbar (Daring Greatly) gavs ut 2015.
2 Christina Copty. Dansk psykoterapeut som bl.a. skrivit mycket om narcissism.
3 Toni Packer (1927–2013) har beskrivits som "a Zen teacher minus the 'Zen' and minus the 'teacher', emphasizing the importance of meditative inquiry without practicing Buddhism. Though stripped of rituals, Packer still found the practice of zazen to be useful.” (Wikipedia). Läs gärna Seendet som inte vet från 1989 i översättning av Alf Henriksson. I en artikel i DN från 1992 skriver Lena Andersson om ett möte med Packer: https://www.dn.se/arkiv/insidan/genom-att-lyssna-inat-blir-man-medveten-meditationslararen-toni-packer-vill-lara-oss-sjalvkannedom/
4 Tomas Frankell drev under mer än trettio år centra som Café Vega, Deva center och Café Pan i Stockholm. Han har sedan 1990-talet, utbildat hundratals lärare inom yoga och meditation.
Bengt Frank är bildkonstnär från Luleå. Efter universitetsstudier i matematik och numerisk analys och efter fem år som programmerare inledde han på åttiotalet en mer inre resa. Där och då mötte han också konsten genom några års förberedande konstskolor. Parallellt med ett flertal terapier, särskilt andningsterapi, kom det egna skapande att bli fristaden för militärsonen från Boden. Sedan debututställningen på Galleri Utkast i Umeå 1990 har det blivit runt trettio solo- och grupputställningar och efter otaliga webbproduktioner och uppdrag, bland annat som Konstkonsulent för Norrbotten, fokuserar han fullt ut på måleriet. Se mer på Bengt Franks webbsida.