”with Love”

MANs första utställning på SARA kulturhus, ”with Love”, är curerad av Maria Ragnestam. Den innehåller verk av 11 konstnärer från Sápmi, Nederländerna, Frankrike och Sverige

Ett ihållande, brusande ljud dominerar luftrummet, ibland förstärkt av ljudet från en fläkt som med jämna mellanrum blåser upp ett stort plastberg, ”Sieidevàrri/Sacrificial mountain” av Carola Grahn. Berget sjunker sedan sakta ihop. Det tar en stund innan jag inser att en del av bruset är ljudet från en städmaskin som rör sig i hallen utanför och som omärkligt smälter ihop med utställningens brummande maskinmässiga ljudmatta.

Ljuden kommer även från en video om luft, ”In the Vast Ocean of Air” av Hanna Husberg. På bilder av fjäll och gråa himlar löper en text, som en informationsfilm från naturvårdsverket, om syret, om radioaktivitet, om luftföroreningar. Verken i neon som finns i samma rum kanske hör till videoverket men jag kan inte utröna detta. En googling på konstnärens namn bekräftar att de hör ihop.

Ännu ett videoverk om nedsmutsning av luft är omgivet av stora frodiga krukväxter. Om dessa har något att göra med de vissnande krukväxter som finns i det första rummet framgår inte. Dessa ser i alla fall lämpligt sorgsna ut med tanke på hur illa det är ställt med luftkvalitén.

Ett rent ljudverk, ”Rodu Govjjut/Glenner i Vier” av Elina Waage Mikaelsen, görs inte rättvisa. Små naturkvitter, ibland en tunn sång, kan urskiljas – men i det allmänna bruset och när fläkten börja blåsa upp jätteberget igen, så går allt förlorat. Det är synd eftersom verket kanske vill inbjuda till stillsam meditation.

Sara Bjarlands ”Blossom”. På en vägg projiceras bilder av färgglada hopknycklade plastpåsar som långsamt vecklar ut sig. Tyst, vackert och förföriskt och utan att skriva besökaren på näsan, väcker verket tankar om hur plasten i alla dess former, föremål, kläder, lockande förpackningar, omsluter och infiltrerar hela vår tillvaro. Starkt.

På golvet krälar Anja Örns jättedaggmaskar och påminner om vårt beroende av mylla och jord. De ser hotfulla ut och i valet mellan plasten och masken är man beredd att välja det vackra framför det nyttiga. En intressant konstellation.

Céline Cléron, “Conseil de revision”.

En skulptur av Céline Cléron består av längdmätstickor med kranier och näbbar i olika höjd. Har det något med skallmätningarna att göra eller är det en referens till människans behov av att mäta och kategorisera. Titeln ”Conseil de révision”, som för den med franskkunskaper kan översättas med ”granskningsnämnd”, gör att frågan fortsatt blir hängande i luften. Verket är stramt och tankeväckande.

I tredje rummet, ännu en video, med titeln ”Wolfman” av Paula Lehtonen. En ung man i vargmask sägs vantrivas i den kalhuggna skogen och tar sig till staden för att leva där men återvänder besviken till det som kallas hans naturliga habitat, om än sargat. Men hur denne unge man i vita Nikeskor och tighta jeans ska kunna leva i skogen förstår jag inte. Är det en parodi?

Ett humoristiskt inslag kommer från Per Isa Juusos skulpturer av älgskallar med horn av sopkvast och platsräfsor. Kanske en gliring åt troféjakt och räkning av antal taggar.

Per Isak Juuso, ”Sopälg”.
©Per Isak Juuso/Bildupphovsrätt 2022.

Som helhet är utställningen spretig, vilket i och för sig kan fylla ett syfte. Det kan finnas något för alla. En inledande text om naturen av curatorn Maria Ragnestam, fylld av välmenande, men ofta obegripliga meningar, är den enda ingången till utställningen. Ingen information finns om konstnärerna och alla verk kan inte kopplas ihop med upphovsperson. I möten med verk som talar genom konstens språk, är inga omfattande informationsblad nödvändiga. De talar för sig själva. Men att inte ens ge något information om material/teknik, eller att översätta titlar till svenska, är snålt. De vissna blommor som jag beklagat, visade sig vara konstgjorda. Jag tvivlar på att det gör upplevelsen starkare om besökaren får veta detta, men det ger i alla fall mer respekt för konstnärens arbete.

Jag lämnar utställningen lite irriterad och det är ju också en reaktion. Och plasten är fin!

Text och foto: Britt-Lis Lindqvist

Volym 2022-03-06

Länk till artikel

Britt-Lis Lindqvist, Hjoggböle, Skellefteå. Fil. kand. i engelska, franska, informationsteknik, Bibliotekshögskolan. BFA i Textil konst HDK. Yrkesverksam konstnär sedan 2001. Medlem i Broderigruppen Fimbria och Kluster Konsthantverk. Medverkade våren 2020 med en text i Volyms essäserie " Konstnär i dialog med ett verk ".
Se vidare på Britt-Lis Lindqvists webbsida