Växelverkande textilkonst på Apotekshuset
2024-07-01 15:24
Jakob Jennerholm Hammar och Josefin Åberg
Ett intresse för binära koder och system har fört dem samman. ”Växelverkan” är namnet på Jacob Jennerholm Hammars och Josefin Åbergs gemensamma utställning på Apotekshuset i Sollefteå. Ettor och nollor, svart eller vitt, tomma eller fyllda rutor är grundläggande element i deras gemensamma språk och praktik. Hans intresse för vävnotor förde honom till själva väven och en masterutbildning i kreativ programmering vid Goldsmiths University i London. Hon, med en kandidatexamen från Textilhögskolan i Borås, uttalar tydligt sin hängivenhet till vävstolen som maskin och sin strävan att till fullo förstå den och helst bli till ett med den.
En metalliskt skimrande väv lockar mig in i utställningen. Åbergs verk ”Dräller” är gjord i jacquardvävstol, den revolutionerande industrivävstol som kring sekelskiftet 1800 blev ett viktigt steg i utvecklingen mot dagens digitala teknik. Hon har utnyttjat den industriella vävstolens möjligheter till komplex mönsterbildning, samtidigt som den tillåter användning av annars svårhanterliga material; i det här fallet polyester och monofilament, en enfibrig tråd som liknar fiskelina. Åberg har ett konceptuellt intresse för den klassiska bordsdukens samlande och sociala roll i olika miljöer. Flera av hennes verk bearbetar och förvränger därför föreställningen om den oklanderliga bordsduken. På samma sätt är titeln ”Dräller” en förvanskning av ordet dräll, den handvävningsteknik för bordsdukar, som omhuldats i såväl slott som koja. Hennes två självständiga omtolkningar av bordsduken hänger som upphöjda konstobjekt på galleriets väggar.
Liggande som i en museimonter visas däremot ett antal vävnotor och tillämpade vävprover. De uppmanar till nördiga närstudier. Jennerholm Hammars programmerade vävnotor är vackra nog som grafiska bilder. Men de är avsedda att tillämpas. Här finns angiven solv- och trampordning för åtta skaft att följa, instruktioner till handvävning för den som är hågad.
– De är ingenting i sig själva utan väven, kommenterar han. Titeln ”Växelverkan” får sin rätta innebörd i en serie vävda verk där båda slagit sig ned vid en traditionell handvävstol av fabrikatet Glimåkra och gemensamt utfört provvävar efter hans dynamiska instruktioner.
De växelverkande konstnärerna rör sig mellan det digitala och det analoga, från det industriella till det hantverksmässiga, mellan högteknologiska experiment och enkla material och metoder. Textilt arbete vid vävstol är oftast en regelstyrd verksamhet, som ibland erkänns som konstform. Det kodbaserade digitala systemet är, enligt min erfarenhet, lika obevekligt och strängt. För mig är det därför något nytt och befriande att höra dem tala om öppenheten i det digitala och om acceptans av det felaktiga. Tillsammans är de förespråkare av det bristfälliga och det oförutsägbara. ”Att tappa kontrollen inom vissa ramar”. Deras första samarbete skedde i en utställning betitlad just ”Bristfälliga instruktioner” i Malmö 2023. Och gärna för mig. Åberg förklarar att hon vill arbeta intuitivt med den stränga väven och måla med dess bindningar. Hennes förvanskade bordsdukar lever upp till den föresatsen. Under deras inflytande upplever jag, nästan, skönhetsvärden i QR-koden hos SJ:s nya biljettsystem.
Jennerholm Hammar överraskar med något av det märkligaste jag sett på mången god dag i den textila konstvärlden. Ut över golvet faller mönstrade slingor på ett tunt underlag. Vad är det jag ser? Det är varken en samling handvävda skoband eller ett förbrukat förråd av lakansspetsar. I verket ”Wyrd” har han programmerat en trivial kvittoskivare till att simulera en vävstol. Den har skrivit ut en stor variation av pixlade mönster på pappersrullar. Flödet av disciplinerade mönsterslingor på sitt efemära underlag påminner mig om något jag kan ha sett i min mormors linneskåp på Norra Järnvägsgatan i Sundsvall. Men, som jag glömt bort. Förgängligt och gripande. Den ödesmättade titeln ”Wyrd” laddar hans arbete ytterligare med en dimension av allvar, som inte alltid kommer till uttryck i det allmänna digitala flödet.
Deras pågående samarbete mellan teknologi och hantverk tangerar ofta allmogens nedärvda mönster. Närheten mellan traditionell teknik och digital estetik genererar impulser, som de tillvaratar med en mångfald av samtida uttrycksmedel: i vävar, utskrivna bilder och i flera videoverk. Liksom detta påverkar och påminner mig om glömda linneförråd tror jag att deras verk kan väcka det kollektivt undermedvetna textila minnet hos andra betraktare.
Att det sker just i Sollefteå, är högst berättigat. Även om det inte märks i dagens halvslumrande stadsmiljö, hade Sollefteå en textil storhetstid inte alltför länge sedan. Här fanns Hemslöjdsföreningens butik och arkiv i ett tornhus vid Storgatan och Textilarkivet Västernorrland, en guldgruva på Nipanområdet. I början av 80-talet fanns inom några mils omkrets både industriellt arbetande trikåsömmerskor och skickliga linspinnerskor och damastväverskor, bland vilka Emma Wiberg i Undrom stod högst i rang med sina leveranser till det svenska hovet.
Utställningen pågår i Apotekshuset fram till den 7 september, vilket ger besökaren tid att både begrunda och återkomma. Ett återbesök med en visning eller föreläsning av konstnärerna skulle vara välkommet.
Text och foto: Margareta Klingberg.
Volym 2024-07-01
Margareta Klingberg (född 1942 i Sundsvall) är bildkonstnär verksam i Röån, Junsele och i Stockholm. Hon är utbildad vid Konstfack, Konstakademin i Warszawa och Kungliga Konsthögskolan. Fil. kand. i socialantropologi, estetik och miljöhistoria. Hon har arbetat i dagspress och medverkat i tidskrifterna Hemslöjden, Provins och Hjärnstorm. Pågående projekt: Sven Edins väg om asylsökande boende på denna adress i Junsele. Medverkar i Volym sedan 2003. Medlem i nätverket Fiber art Sweden.