Vävda bildrum. Dolda historier. Hemliga språk.

Den senaste tiden har den textila såväl som symboliska väven fått ett uppsving i samtidskonsten. Väven är en mekanisk och förhållandevis ineffektiv företeelse, samtidigt som den härbärgerar den historia som har lett fram till den samtida datoriseringens automatisering: den alltmer effektiva produktionen.

På Kvinnohistoriskt museum i Umeå flätar vävarna om historien. Det är Malmökonstnären Kristina Müntzing som står bakom lagren av tid i arbete, som då de omplaceras och byter plats också uttalar vad som tidigare inte sagts. Müntzing har under en längre tid intresserat sig för det språk som textilindustrins arbetare utvecklade under arton- och nittonhundratalen. Med utställningen ”Kod” ser hon tillbaka till det hemliga språket ”mee-mawing", som användes av kvinnliga textilarbetare i Lanchashire i nordvästra England. Eftersom det inte gick att höra varandra i maskinbullret ersatte mee-mawing talet med stora gester och mimspel, liksom en koreografi. På Kvinnohistoriskt museum fylls rummet av sex enorma, perforerade solfjädrar med textilarbetaren Bessie Dicksons porträtt tryckt över de tätt vikta fibrerna. Dicksons var den sista att behärska mee-mawing, som idag har fallit helt i glömska. Med perforeringen påminns betraktaren om de enträgna stygn och slag som Dickson och hennes kollegor utfärdade, dag efter dag, för att producera textil att exportera.

Det är just fotografier av de arbetande kvinnorna som Müntzing har tagit fasta på i ”Kod”, eftersom dessa porträtt saknades i Borås textilmuseums annars gedigna samling. Textilmuseet är det enda i Sverige att skriva textilens historia, men liksom uppmärksammat av Müntzing sägs där ingenting om den dominerande kvinnliga arbetskraften. Vad hette de och hur hade de det? Att bomulls- och textilproduktionen var hård råder det inte tvivel om. Många arbetare drabbades av så kallade bruna lungor, en lungsjukdom orsakad av det textildamm som sprids under produktionen. I verket Brown Lung (2018) har Müntzing skurit och vävt ett fotografiskt tryck på vinyl till en väggbonad som påminner om en abstrakt, uppsprängd lunga. Vid närmare betraktelse visar sig de fyra uttänjda ändarna spänna från en vävmaskin där två kvinnor står försjunka i arbete. Samma bild förekommer i alla fyra hörn och påminner om den hastiga produktion som kvinnorna kämpade för att hinna med – annars skulle de förlora jobbet.

De svartvita kvinnokropparna smälter nästan in i den grå omgivningen i kopiorna av de lågupplösta fotografierna som Müntzing har utgått från. Men med grova vävrutor tecknas ändå deras kroppar liksom gestaltade av stora pixlar. Högst upp på bonaden har Müntzing fäst en till hälften kluven väv av hampa, som bredvid bomullen var ett vanligt industriellt material. I Brown Lung påminner hampan om de smärtande lungor som fortsatt arbetade under hälsofarliga förhållanden. Utställningen igenom följer unika vävar, från en till flera kvadratmeter stora. Ytor, som både lyfter fram de bortglömda arkivbilderna av de kvinnliga arbetarna – och samtidigt väver om deras berättelser. I Sparkies (2017) har en tät väv av kopparfolie slutits an till fotografiet av en arm och hand i arbete. Kanske håller den vid en symaskin, trär en nål eller syr för hand. Vi vet inte vilket arbete hon utför, men en rad maskinellt utplacerade högar på ett rullande band bakom henne avslöjar arbetets hätska repetition. 

Kristina Müntzing, Kissing the Shuttle, 2018.
©Kristina Müntzing/Bildupphovsrätt 2019.

Förutom att i solidaritet ge plats åt den dolda historia som textilindustrin bär, väver Müntzing även bildrum som betraktaren kan besöka själv. På samma sätt som den abstrakta pionjären Hilma af Klimt beskrev sina målningar som passager till en annan verklighet, bjuder också Müntzing in betraktaren i sin bildvärld. Den spruckna historiens vävar som Müntzing bearbetar påminner om Klimts spirituella, grafiska former – från samma tid som då Dickson var i tjänst. Mellan flätor och glänsande strimmor, suddiga fotografier och upprepade koreografier, blir vävarna portaler till de samtal som aldrig fördes med, eller om dessa kvinnor. Därför är det särskilt passande att Müntzing även utfört två performance och workshop med utgångspunkt i kvinnornas arbete – som här visas som videodokumentation. En utspelar sig med enorma knappar och nålar, i textilmuseets lokaler. I den andra interagerar en grupp dansare med varsin av de sex stora solfjädrarna, liksom vore de verktyg eller spakar till en maskin. Den ena rörelsen katalyserar den andra, och de andra följer efter. Inför Dicksons veckade porträtt påminns vi om att textilarbetet pågår ännu, fastän i en annan del av världen.

Text: Frida Sandström

Foto: Kristina Müntzing

Volym 2019-08-07

Länk till artikel