Värmande vävar med sagolika motiv
2019-10-23 12:27
Margareta Sörlin ställer ut på Kramfors konsthall
Redan de forntida egyptierna ägnade sig åt gobelängteknik; att med fingrarna under varpens trådar på de upprättstående vävstolarna, lägga in tunna, växtfärgade, spunna ullgarner och allteftersom låta varpen täckas av ett framväxande motiv.
I Europa har gobelänger vävts sedan tidig medeltid och blev ett eftertraktat inslag i den tidens inredningar på slott och herresäten, informeras jag om vid en rundvandring på Nationalmuseet i Stockholm. Där kan man också se hur de kala och säkert vintertid mycket kalla salarnas väggar täcktes från golv till tak av överdådiga gobelänger, till och med sängarna omslöts av värmande yllevävar med sagolika motiv.
På Kramfors konsthall visas just nu utsökta och omsorgsfullt gjorda gobelänger av Umeåkonstnären Margareta Sörlin. Minst ett år tar det för henne att färdigställa en bildväv. Det är tålamodsprövande och en mycket långsam teknik men också njutningsfullt och meditativt, skriver Margareta Sörlin i sin presentation. Oftast är det naturen, någon minnesbild eller årstidsväxlingarna, som hon fastnat för och återger i sina bildvävar.
För några år sedan ställde Margareta Sörlin ut på Mannaminne under den sommarens konstrunda. Jag minns att jag, liksom många andra, blev mycket förtjust i hennes bildväv Fläta. Den finns med även nu på Kramfors konsthall och föreställer fem kvinnor/flickor i olika åldrar, som sitter på en brygga vid ett vattenbryn och flätar varandras rödblonda lockar. Den ger en varm känsla av systerskap, omsorg och tidens gång, släktled som följer på släktled.
På Mannaminne hängde den i en mindre lokal, på ovanvåningen i kaféet, och jag minns den som mycket större än nu på konsthallens vita vägg. Här ser den något bortkommen och faktiskt blekare ut.
Bredvid Flätan hänger en ännu mindre väv, Vattenbryn, med rundade stenar i olika färger. De tycks ha översköljts av havsvågorna. Speciellt vattnets genomskinliga krusning, som ett flor över stenarna, ser svårt ut att åstadkomma, och ser ut som ett litet mästerstycke i den högre bildvävarskolan.
På den större väggen i konsthallen hänger gobelängerna på rad. En och en är de mycket fina men tillsammans förtar de lätt effekten av varandras uttryck. De har alla stora mönster och starka färger men ser inte ut att stämma ihop, varken i färgskala eller motiv. De skulle kunna ha hängts med större omsorg.
Den i raden som jag fastnar för är Hösttoner. Tittar jag ut genom fönstret på mitt eget höstlandskap nu ser det ut just så: massor av bladverk i varma röda, gula och orange färger!
Dreaming - streaming , är den stora, på höjden avlånga bildväven med en människa, som ser ut att vaggas till sömns av havsvågorna med den avslutande, lätt vajande fransen nertill. Den hänger på en egen kortvägg och blir som ett rofyllt avslut på utställningsrundan.
Margareta Sörlins bildvävar i utställningen har klara, kraftfulla färger, som antagligen, likt gobelängerna på Nationalmuseet, kan hålla i tusen år, minst!
Text: Karin Lundqvist
Foto: Jonas Lundqvist
Volym 2019-10-23