Utställningen ”BORDERLINE(S) – Berättelser från gränsen”

Theres K Agdler undersöker det högaktuella temat gräns. Under pandemin fick många bosatta i Sverige för första gången uppleva att världen som tett sig så öppen plötsligt inte längre var gränslös – inte ens vårt grannland Norge där Agdler befann sig. För första gången sen andra världskriget har den som försökt korsa gränsen stött på patrull i form av militär, polis och hemvärn. Projektets intentioner är att konstnärligt undersöka och dokumentera begreppet gräns och vår nutid.

Jag har tagit med mig familjen till utställningen, det första vi möts av är en gul stoppskylt. “Är det stängt?” undrar sambon?. “Nej, det här är del av utställningen”. Vi fortsätter uppför trappan, bilder hänger direkt på väggen och en ljudinspelning spelas, smygupptagna konversationer från gränsen och konstnärens egen röst. I salen på övervåningen möts vi av en mängd tekniker och teman, Agdler verkar ha velat undersöka begreppet gräns från så många vinklar som möjligt- här finns video, ljud, objekt, stilleben, interaktiv skulptur, fotografi, blyertsfrottage, dagboksanteckningar, grafisk design och landart. 

Utställningen är professionellt monterad och disponerad, varje verk får eget utrymme att tala på, den gula färgen återkommer och håller ihop utställningen. I utställningens beskrivning går att läsa att Agdler rört sig på gränsen mellan det lagliga och olagliga, vilket väcker nyfikenhet hos mig. Jag blir tillfälligtvis upphetsad när jag får syn på den interaktiva skulpturen ”Snurriga tider (Moment 22)” som består av en skylt med officiellt utseende som monterats på en plattform som kan snurra. “Har hon SNOTT skylten?” frågar dottern storögt. Jag läser i utställningslistan. “Nej, hon har fått den av lantmäteriet, det var ju synd”. Skulpturen är hursomhelst kul att snurra på, till och med tonårssonen engagerar sig. Står man på Norgesidan och sparkar går det inte att komma till Sverigesidan (därav Moment 22), det är en stark bild.

Sonen är i övrigt inte nådig i sin kritik (“det där hade jag kunnat göra själv” “jaså, men du gjorde ju inte det). Att ta med sin familj på en utställning är som ett lackmuspapper för folks åsikter och tålamod. Jämfört med litteratur och film är konsten verkligen otacksam på det viset. En medelsvensson spenderar inte timtal i en konstutställning – en vanlig person tänker inte 48 timmar på vad de sett innan de börjar skriva om en konstutställning. Trots detta tankearbete får jag erkänna för mig själv att utställningen i sig inte ger mig mycket mer än faktiska konstateranden över de föremål och bilder som presenteras, jag saknar den där triggern som slungar ut mig i nya tankevärldar. 

Det är inte förrän jag blir varse om diskrepansen i utställningens titel och hur jag upplever den som jag själv förstår varför. Borderline(S) anspelar på psykisk sjukdom med emotionell instabilitet. Antalet självmord sköt i höjden under pandemin – det inre hotet är verkligt, trots avsaknad av yttre hot som krig eller andra livshotande sanktioner. Men utställningen är i sin form harmonisk och välorganiserad, den följer alla oskrivna regler för hur en utställning bör se ut – Theres K Agdler har inget att skämmas för och kanske är det just där skon klämmer – jag saknar skavet. Var är skoskavsplåstret i objektstillebenet, gränspatrullen i performanceviderorna och smygtagna fotografier av beväpnad polis? Var är panikångsten i dagboksanteckningarna?

Theres K Agdler, ”Gränsstilleben”, installation (detalj). Tygvepa med mönsterrapport av tekniska rösenritningar från Lantmäteriets gränsöversyn 1985, brickbord med reminiscenser från olika performance. Stetoskop (Lyssna på gränsen), vatten från Skiljevattnet, färgflagor, stenar, tältsnöre upprullad på kvist, torkade blommor.

Den fria konsten är en grundbult i demokratin och grundlagsskyddad i yttrandefriheten – vill en konstnär krypa som en kålmask längs en gräns så ska hen givetvis göra det. Ger det mig så mycket att se resultatet? Svar nej. Men jag är säker på att själva akten att utföra en sån absurd handling väcker många tankar och processer i personen som utför den, målet med undersökningen är kanske inte dessa utställningsföremål utan texten. Theres K Agdler släpper i dagarna boken “Tankar från gränsen”, den ser jag fram emot att läsa.

Har då projektet hittills, i delen konstutställning, nått sin målsättning att dokumentera vår nutid? Svar ja i hänseendet att nu är tiden då konstnärer tillåts göra det häcklarna kallar flumkonst, där det finns utrymme för navelskåderi av det till synes triviala. Konsten måste – än så länge – varken vara nyttig eller vacker. Jag älskar att det går att få bidrag för en havregrynsgrötsresa på skidor längs Finska gränsen, att det är möjligt att beviljas en dryg miljon för att skapa konst för fåglar, humlor, maskar och svampar och att Theres K Agdler har lyssnat på gränsen med stetoskop. För enbart genom att ställa nya frågor kan nya svar höras. 

Text och foto: Jenny Persson

Volym 2022-10-20

Länk till artikel

Jenny Persson, född 1976 i Östersund, är en yrkesverksam konstnär med en utbildning i fri konst från Middlesex University i London, där hon även genomförde en utbytestermin på FAMU, högskolan för fotografi i Prag. Hon arbetar som frilansande konstnär, konstkonsult och fotograf, och är deltidsanställd som konstpedagog. Se vidare på Jenny Perssons webbsida och Instagram