”Ut ur vår hjässa”

Kalejdoskop, att titta in i ett första gången kanske var en av barndomens största wowupplevelser. Alla lysande färger och mönster som skiftade vid minsta rörelse, upprepade men aldrig riktigt lika någon gång. Lite av den upplevelsen påminns jag om i Oscar Kaleva Karlssons utställning ”Ut ur vår hjässa”. Broderier med mönster och symboler, gjorda i en mängd färger får vissa verk att vibrera, nästan bli självlysande. I ”Centre of eternity” sugs blicken in bland stygnen, mot ett svart hål – en öppning ut till universum – och drunknar i stjärnstoff som ser ut att sakta röra sig. Det är magiskt. Broderiet i blandade färger runt om hålet förvandlas till digitala sekvenser av brus registrerade från något där ute i det oändliga.

Allvar och lek blandas och konstnärens underfundiga humor finns närvarande men den kan ta en stund att hitta. Ett av de broderade verken skiljer sig en aning från de övriga, med svala sparsmakade färger på svart botten. Studerar bilden länge, symbolerna verkar så bekanta men kan inte komma på vad de kan stå för förrän jag läser titeln, ”I väntan på ismaskinen”, en hockeyrink sett från ovan.

Naturen känns påtaglig men här finns också en närvaro av mänsklig aktivitet, speciellt i Kalevas träarbeten. Ur verket ”Funderingar på vinden” strömmar musik från pianotangenter placerade nertill i verket. Trätonerna flödar ut, sprider sig uppåt, fyller hela himlavalvet med ett musikens färgspektra.

I verket ”Samtal” händer något spännande bland målade träbitar monterade på en slät bakgrund. De liknar en digital ljudinspelning där staplarna visar volymen, men här placerade åt andra hållet, horisontellt, inte vågrätt. Rakt framifrån ser verket nästan helt skarpt ut. När jag förflyttar mig i sidled uppstår något av en optisk synvilla som gör att det ser ut som allt lägger sig i flera lager ovanpå varandra men med lite felpassning, bilden blir märkligt suddig. Verket förvandlas till något som kan liknas vid ett hologram i trä. En illusion som påminner om att det vi ser inte alltid är det vi ser.

På golvet i ett av rummen står en skulptur. Ett pussel av återvunna, återfunna träbitar ihopsatta på höjden. Ett trätorn byggt utifrån en lustens arkitektur reser sig upp mot taket. En barnslig förtjusning infinner sig. Det är omöjligt att inte försöka se in i alla skrymslen, vrår och öppningar överallt i tornet. Hur skulle det kännas att gå in där, eller där, hur skulle det vara att bo i det lilla huset högst upp? Det finns en underbar lekfullhet i det här verket, men också förstås ett allvar. Skulpturen ”Hem ljuva hem” blir som ett monument över människans livslånga strävande. Efter vad, kanske att hitta hem. Ett hem, ett fritt bygge skapat med hjärtat och även om det blir rangligt staplas nya försök på varandra, om och om igen.

Oscar Kaleva Karlsson, "Hem ljuva hem", skulptur. Verket är beskuret. 

Broderi, måleri, snickeri. Verken är många, men konstnärens hantverksskicklighet och genuina känsla för färg och form gör att utställningen inte blir rörig. I stället finns här något ovanligt finstämt. Allt har en fascinerande balans, verken i sig och på det sätt de verkar samstämmigt. Oberoende av vilken plats i de två rummen man befinner sig uppstår ett harmoniskt lugn trots blandningen av material och tekniker. De olika delarna behöver varandra för att bli en fungerande helhet.

Text och foto: Ann-Kristin Källström

Volym 2021-09-16

Länk till artikel

Presentation av skribent: Ann-Kristin Källström, född 1958 i Stockholm, yrkesverksam bildkonstnär nu bosatt utanför Kramfors. Efter konstutbildning och fortlöpande utbildning i grafiska tekniker läst fotografi/bildjournalistik. Skrivit för GrafikNytt, e-Provins och medverkar i Volym sedan 2009. Arbetar för tillfället med att ställa i ordning en ny arbetsplats/grafikverkstad i Härnösand och arbetar vidare med projektet ”Norra Sveriges inland och fjälltrakter” med stöd från Konstnärsnämnden. Se vidare på Ann-Kristin Källströms webbsida.