Urbanitetens rester får en ny innebörd i rummen för konst
2024-12-18 15:30
Simon Gran Danielsson på Härnösands konsthall
Böjning av tidigare funktionalitet möter betraktaren just innanför entrén till gallerirummet. Ett föremål, som ursprungligen agerat cykelställ, stretar nu på ett golv täckt av orangea hårdplastplattor. Cykelstället är oformligt formad med brott i stålets styrka orsakad av tunga maskiner för snöröjning. Dessa cykelställ är funna objekt som, genom Simon Gran Danielssons konstnärliga praktik, omformas till tankar och ord, och vidare till konstverk i en intuitiv skapandeprocess. Resultatet är maskinskadade ready-mades. Det börjar med blicken. Som kropp upplevs skulpturen smärtsam – benbrott, ryggskott, ur led och stukad. Rost tränger fram i (ben)brottens öppna sår.
Rummet rymmer två skulpturer – cykelställ omformade av snöröjare. Den inre skulpturen tycks sträcka sig efter något onåbart, komprimerad och (be)klämd längtar den kanske tillbaka till funktionen – att få cyklar att stå upprätta på rad. Stålets silverton linjerar fint med de orangea golvplattorna som med punktbelysningen poängteras väl i rummet. Utanför konsthallen hörs en traktor ploga undan morgonens snöfall. Skulpturerna för tankarna till icke-plaster, skapade i en supermodernitet där platsen inte förhåller sig till minne, historia eller identitet utan istället lagrar förbrukade objekt, våra för givet tagna föremål.1
Simon Gran Danielsson är en av få konstnärer som bjuds in till konsthallen för att ställa ut. Oftast sker processen via ansökningar. Den här utställningen fördjupar det tema som Härnösands konsthall arbetat med under det gångna året – frihet. Hur fri är konsten? I en tid av politisk förvirring kring vad ”en armlängds avstånd” egentligen innebär har konstinstitutioner ett ansvar att värna den fria konsten. Gran Danielssons utställning är ett utmärkt exempel på denna frihet, där urbana efterlämningar av skräp blir till en konstnärlig kommentar om vår samtid. Här inryms också stadens begränsningar och bekanta tecken på expansion.
I utställningens inre rum ses installationen ”Mellan barriären och mig”, ett nätstaket av stål och orange plast uppsträckt i en avgränsande form längs med rummet. Skuggspelet av plastnätet leker över väggar och golv. Fyra förbrukade vinterdäck med nötta dubbar, fyllda med betong, står som tunga fundament för de armeringsjärn som håller ihop stängslet. Byggplast i trasor hänger på stängslet, ett skydd som snabbt blir till vindpinat, virvlande skräp. Bakom avgränsningen vilar en bruten järnstolpe som saknar uppmaningens skylt, samt en luggsliten kvast utan skaft. De sistnämnda objekten är funna i Härnösand och vittnar om det använda och förbrukade som kvarlämnats i det offentliga. Allt är använt, brukat, har haft en nytta som inte kan uppskattas förrän det saknas oss.
Utställningen påminner om min egna upplevelse i Kiruna, där den massiva stadsflyttens avspärrningar suger till i magen och jag tänker att det fula i en stadskärna genom omsorgsfull organisering och belysning får nytt liv och mening. Framför det avgränsande nätet ligger en matta tryckt med bilden av en plastpåse från matvaruhandeln. Plastpåsen har fastnat i smutsen över en avloppsbrunn på gatan. ”Coop Maxi” är nu ett nytt föremål – en matta att torka fötterna på, men samtidigt påminner den om de enorma mängder plast som återfinns i hav och skog och som har förödande konsekvenser för det marina livet. Det är ouppskattade efterlämningar, det för givet tagna, förbrukningsmaterial som bildar en egen kontext och finner sig i ny plats med identitet, historia och relation till händelser som ägt rum i samtidens urbana tillväxt.
Text och foto: Diana Berntsdotter Vallgren
1 Marc Augé, Non-places; An Introduction to Supermodernity, (2008), sid 63.
Volym 2024-12-18
Diana Berntsdotter Vallgren, (född 1981), Umeå, har en fil. kand. i kulturanalys med inriktning entreprenörskap 2018 vid Umeå universitet, fil. kand. i konstvetenskap, Uppsala universitet 2019 samt master i konstvetenskap, Uppsala universitet 2021.