"Tyska Förnimmelser"

Metalliskt pulserande surrar och muttrar det inifrån rummet.
Ljud kommer från ett pennskrin i metall placerat i en låda i form av ett hus i genomskinligt plexiglas. Upplevelsen är som ett marscherande i barsk takt. Verket är monterat på väggen längst in i rummets ena hörn. All elektronik är naken, exponerad och ger ett avslöjande och ärligt uttryck, i en annars sparsmakad och vit miljö.

Mitt i rummet står en pinnstol, upphöjd på en låg vit scen. En förnimbar närvaro i form av ett metalliskt abstrakt skrapande ljud spelas upp. Rakt igenom utställningen känns det som att en vålnad hägrar i lokalen, helt oförmögen till verbal kommunikation, användandes alla tänkbara medel för kontakt.

Maria Sundström har arbetat med utställningens tema i collage, ljud, fotografier, gjutna objekt och existerande objekt. Alla en del, eller rättare sagt fragment, av ett större undersökande. Några av dessa konstverk är inramade svartvita fotografier försedda med ljud i individuella hörlurar, eller verket som är en tågbaneräls gjuten i metall, vars spår börjar och avbryts helt utan att leda någonstans.

Det hänger tre collage i relief av gamla svartvita fotografier, som utbrister på tyska “aldrig mer..” Fascism, nazism och krig. Europas historia tränger sig på, och låter åter sig synliggöras. I två av collagen står konstnären själv. Det får det att kännas som att det är ett personligt ansvar. Nie Wieder – aldrig mer. 

Maria Sundström. Tre collage med titel “Nie Wieder Nazismus”, “Nie Wieder Faschismus” och “Nie Wieder Krieg”.
©Maria Sundström/Bildupphovsrätt 2021. 

Sundström ställer öppet frågan till betraktaren; ” Vilken bild av det förflutna kan och bör man förmedla till eftervärlden och finns det ett konstnärligt språk för detta? ”

Utställningen är klartänkt, men skaver. Det är påtagligt att Maria Sundström försöker hantera sin släkts historia, och än mer en specifik person där i. Jag tänker på begreppet generationsöverskridande trauma; att ärva det trauma som en äldre släkting upplevt. Det får mig att undra om även skuld kan ärvas? Hur hanterar en vetskapen av vad en död släkting gjort eller att en släkting befunnit sig på fel sida av historien?

Som betraktare så sätter sig utställningen i kroppen. Som ett fysiskt minne. Den ger en skarp metallisk smak i munnen.

Det enda som jag saknade i utställningen var det utlovade fågelkvittret från en koltrast. Ljudet skulle säkert fungera som en hoppfull ljusglimt i en annars så komplicerad hantering av historia och relationell skuld.

Text och foto: Funny Livdotter

Volym 2021-04-12

Länk till artikel

 

Funny Livdotter (född 1987) är yrkesverksam konstnär bosatt i Dals Långed. Masterexamen i Fri Konst från Umeå konsthögskola och kandidatexamen i textilkonst från HDK-Valand vid Steneby. Grundare av Homografiska Museet och medlem i Not Quite, Mam! och Dalslands Konstnärsförbund. Arbetar fritt i material och teknik, nyfunnen kärlek för film- och ljudredigering, skriver reportage för Mötesplats Steneby och är hobbyentomolog. Se mer på Funny Livdotters webbsida.