Två konstnärer dekonstruerar minnet

Två skilda temperament möts i Grafiska Sällskapets ljusa, spatiösa gallerirum. Två konstnärskap som både krockar med varandra och, genom den genomtänkta hängningen, uppvisar delade erfarenheter och formmässiga likheter. Maria Sundströms strama, svartvita fotocollage och konceptuella skulpturer står i kontrast till Lisa W Carlsons serigrafier med abstraherade växtformer. Vid första anblicken förefaller deras verk ha lite gemensamt, men efter en tid i rummen växer en dialog fram mellan dem – en dialog om att söka efter det som lagrats i medvetandet som minnesbilder.

Utställningens titel, ”Dekonstruktion av Minne”, berättar om ett gemensamt tema som på skilda sätt tolkar begreppet minne. För Maria Sundström handlar det om att bearbeta en familjehistoria som sträcker sig över flera generationer, medan Lisa W Carlssons verk berättar om ett långsamt vissnande och borttynande där en döende växt får symbolisera processen.

I Carlsons fall är minnesberättelsen centrerad kring en kaktus, ärvd efter en vän. Efter att ha funnits hemma hos Carlson under flera år började den vissna och konstnären har följt och dokumenterat det långsamma skeendet i serigrafier och även i ett ljudverk. Ljuden inifrån stammen togs upp med en mikrofon och redigerades till en kortare slinga, ett knastrande ljud som nu spelas upp i en rothärva från ett träd som rensad från bark och jord får agera stand in för kaktusen.

Bilderna på kaktusen i olika stadier av vissnande, fragmentiserade spår av en tidigare levande organism, är utspridda över galleriets väggar. Tryckens rasterpunkter är tydligt framträdande, färgerna är uttunnade och dämpade – gråbrunt, grågrönt, svartvitt – vilket skapar en lös koppling till den levande växten. Carlsons dokumentära ambition bryts upp i fragment där bilder är sönderdelade, med uteslutna partier, de är varken som planscher i en flora eller fotografiska reproduktioner. De är något slags mellanting – otydliga tecken för växten, så subtila att de nästan försvinner in i väggen. Här finns möjlighet att läsa in sorg över en förlust.

De större verken ”Morgon Berg”, ”Omvandling Berg” samt ”Oväder I” och ”Oväder II” är mer direkta i sitt uttryck, med starkare påtaglighet mellan teknik och innehåll. Här finns en fysisk närvaro i färg och atmosfär, moln och vatten.

Parallellt med Carlsons undersökning av det biologiska minnet skildrar Maria Sundström sin egen familjs mörka historia. En nära släkting var tysk officer som efter krigsslutet tillsammans med sin fru invandrade till Sverige. Först i vuxen ålder började Sundström inse den bredare innebörden av familjehistorien och hon har under många år ägnat sitt konstnärskap åt att avtäcka och berätta om detta arv. I sitt pågående projekt ”Wiedergutmachung”, (på svenska gottgörelse) söker hon sin plats i familjens historia genom att intervjua mer eller mindre avlägsna släktingar, söka efter dokument och fotografier. Hon har tidigare visat delar av projektet i andra utställningar.

För ett par veckor sedan såg jag filmen ”The Zone of Interest”, som skildrar familjen Höss vardagsliv granne med koncentrationslägret Auschwitz. Lägerkommendanten Rudolf Höss och hans familj lever ett till synes normalt liv – de odlar grönsaker, fru Höss håller bjudningar för sina väninnor, barnen leker på ena sidan om muren, medan ljuden av skrik, skott och hammarslag ändå sipprar igenom från den andra sidan. Fru Höss provar kläder som hennes man stulit från lägrets fångar, röken från krematorieugnarna måste väl ibland också ha blåst över familjen Höss hus. Det är en bild av något fullständigt trivialt och normalt.

I denna utställning presenterar Sundström svart-vita grafik- och fotocollage inspirerade av den tyska konstnären Käthe Kollwitz affisch med en kvinna som höjer sin hand i protest mot kriget: Nie wieder Krieg! (Aldrig mer krig!). I collagen har Sundström satt ihop delar av fotografier till symmetriska kompositioner. Här finns den äldre släktingen i uniform och militärskärmmössan, mormor, mamma, Maria Sundström själv som barn, syskon, kyrkan i Berlin i närheten av hans hem. Bilderna är inte hierarkiskt komponerade, utan kan ses som hoppusslade kombinationer där positioner kan flyttas och undersökas. Rubriken ”Nie wieder…” kan läsas som ett upprop: aldrig mer krig, aldrig mer fascism, aldrig mer nazism. Men till skillnad från Käthe Kollwitz desperata och känslostarka uttryck i en expressionistisk kolteckning är Sundströms uttryck mer redovisande, prövande, kanske på gränsen till vardagligheten i filmens familjen Höss. Texten på varje bild, svart och synlig, är däremot uppfordrande.

Att använda arkivmaterial i konceptkonst och samtida konst är vanligt. Historien ska avtäckas, händelser i det förflutna gestaltas i konstnärlig form. Konstnären tar också en risk i att hamna för nära ett ”museispråk” med pedagogiska undertoner. I den här utställningen lyckas Maria Sundström allra starkast säga något om tystnaden inför nazismen i de mera konceptuella verken, ”Wer war Nazi/Alle waren Nazi”, en diptyk där texten upprepats, uttrycks genom en dymoapparat på en brun remsa, och i det vita relieftrycket ”Wenn du jemand fragst/Om du frågar någon”. Båda verken handlar om tystnaden, eller bristen på svar. Den leksakstågräls gjuten i järn som ligger på golvet och som nästan alla snubblar på är en effektiv skulptur. ”Die Eisenbahn/Järnvägen” har sin bakgrund i det faktum att den järnmalm som skickades från Sverige till Tyskland under kriget ofta användes för att gjuta järnvägsräls. Här väcker den också associationen till järnvägsspåren som ledde in i Auschwitz, till porten med texten Arbeit Macht Frei. Skalan är både stor och liten.

Dessa två konstnärers verk tillsammans är ingen självklarhet och kanske är Lisa W Carlson den som vinner mest på att ha sällskap i rummet. Hennes dämpade bearbetning av temat minne lyfts och förstärks av Sundströms mer konkreta familjeberättelse. Där Carlson ibland riskerar att bli svävande och vag erbjuder Sundström strama fästpunkter. Sundströms långvariga arbete med sin familjehistoria känns väl grundat i både hennes person och konstnärliga uttryck, och hade sannolikt vunnit ytterligare på att samlas mer koncentrerat runt sitt tema.

Text och foto: Maria Backman

Volym 2024-09-13

Länk till denna artikel