Triennalen i Västernorrland – del II

Det går en ström genom Triennalen i Västernorrland. Den rör sig pulserande genom alla de olika delarna och skapar rörelse, tidvis stannar den upp och sprakar till för att sedan med lätthet svepa vidare. Temat för denna triennal är “vind” och konstnärerna har fått arbeta fritt utifrån ordets många konnotationer.

På Örnsköldsviks museum och konsthall sveper en vind från historien genom gammal industribygd i verket “alfredsHem i paraDiset” (2022) av Max Book och Ingvar Sjöberg. Book har förflyttat en del av sin egen bakgård in på museet. Där samsas gammalt skrot med potentiell ved och en lövblås. En trädgårdstomte står givakt på en försvarsmur av lecablock. Bakom den lilla försvarsmuren projiceras Sjöbergs digitala verk där en sömnad rör sig som ett skydd över halvt uppluckrade bilder av skog och gestalter. Tysta berättelser, postum upprättelse. Här finns en ödslighet, som kvarlämningar efter tid som passerat. Förändringen och nedbrytningen men också försvaret av densamma, ett försvar av bakgårdens skit. Här finns en fråga om tillhörighet och gruppens betydelse, en fråga som återkommer under triennalen.

“alfredsHem i paraDiset”, Max Book och Ingvar Sjöberg.
©Max Book/Bildupphovsrätt 2022, Ingvar Sjöberg. Foto: Karin Holmer.

På Härnösands konsthall visas kortfilmen “Lucky” (2020) av Emilia Bergmark, där ensamhet ställs i relation till tvåsamhet. Skillnaden mellan att vara själv och att vara ensam. Lennart Jähkels bekanta röst för oss genom berättelsen som är både skarp och humoristisk. 
Även i Cecilia Björks högaktuella videoverk “Tillsvidare känner jag att vi inte ska gå med i NATO” (2022) som visas på Apotekshuset i Sollefteå, sveper gruppen och individens makt eller maktlöshet fram. Björk har i sitt verk dokumenterat de demonstrationståg mot NATO-medlemskap som på sistone försökt göra sig hörda. I vad hon ser som en ensidig debatt vill hon visa på det motstånd som trots allt finns och ha det dokumenterat för eftervärlden. De upprörda skallen stannar länge kvar i öronen under vandringen vidare genom utställningarna. De övergår så småningom till ett mjukt dundrande i David Larssons verk “Schematisk bild av Ångermanälven” (2012/2022) som visas på Kramfors konsthall. Här har han undersökt kopplingarna mellan utvinningen av vattenkraft och den klassresa som hans farföräldrar likt många andra gjorde under 1900-talets andra hälft. Gamla foton och super8-filmer samsas med kartor och tändsticksaskar från både lokala och internationella turistmål. Välfärdslandet och naturkrafternas äktenskap. Rummet i sig har en tydlig doft av 80-tal med sitt orangebruna klinkergolv och kan nog vara en utmaning att arbeta med, men Larssons verk fungerar väl här med sin avskalade estetik. 

Naturkraften fortsätter i Kramfors konsthall där Linnéa Therese Dimitrous muskel-kroppar dundrar fram likt vattenhjul i det tecknade verket “Onward, faster, stronger, better, forward, harder” (2022). Kanske jagas de av amazonerna i hennes närliggande oljemålningar, vars långa hårsvall också står likt vaktposter i rummet. Högst upp på två långa metallrör förankrade i betong, reser sig det blonda håret som horn, obändigt uppåt i verket “Claim” (2022).

Stormens rörelse drar fram i Elin Maria Johanssons rumsinstallation “Echoes” (2021) på Härnösands konsthall. Där projiceras ett videoverk på två av rummets väggar, mjuka toner i lila, grått och turkos. På golvet ligger löv och mylla. Det är en storm som rör sig mellan vind och vatten, och ljudet skapar ett drömliknande tillstånd. Vind som rörelse, både våldsam och rogivande i en kontrollerad storslagenhet. Vinden som poetiskt tilltal återfinns även hos Cecilia Hultman, som på Apotekshuset i Sollefteå visar två videoverk och ett ljudverk; “Holding directions” (2021) och “Symmetrical fall on top of it all” (2021). Hon rör sig i ett poetiskt landskap både visuellt och språkligt. Vind kontra gravitation, stenar som släpps, grässtrån vertikalt och horisontellt. Ett sökande efter det stora genom det lilla. I detta stormens eftermäle finner vi också verk av Annikka Kronlid Arvidsson, vars upphängda grenverk med på papper utrullad naturlyrik skapar en stillhet som bara uppstår när ett oväder just dundrat förbi. Lugnet efter urladdningen. 

”Ett dovt brus / ligger som ovanför mitt huvud / som stod jag nedanför / ett fallande vatten / Det finns inget här.”
Ur verket “Krona” (2022) som visas på Härnösands konsthall.

Annikka Kronlid Arvidsson, "Krona", 2022. Foto: Karin Holmer.

En annan konstnär som rör sig i stormens skugga är Oscar Kaleva Karlsson, som med sitt verk “Stormens öga” (2022) har skapat skulpturer av upphittade glasbitar, slipade av tid, vatten och vind. Det är som om han har gått och varsamt städat upp efter ett oväder och sammanfogat det trasiga till vad som liknar kristaller eller koraller. Ljudverket “I huvudet på Klaus Meine” (2022), är komponerat på kristallglas och här förmedlar Kaleva Karlsson ett befriande vemod.

Oscar Kaleva Karlsson, "Stormens öga" 2022. Foto: Karin Holmer.

Det är en välbalanserad samling verk som visas på denna triennal, ett samspel som närmast kan liknas vid en konversation som ibland stegras i upprördhet men som annars förflyter i ömsesidig respekt för den andres röst. Det finns en blick mot det lokala utan att bli navelskådande, istället projiceras frågorna utåt mot ett större perspektiv. Vinden tilltar.

Text: Karin Holmer.
Foto: Karin Holmer, Cecilia Björk.

Volym 2022-06-16

Länk till artikel

Karin Holmer är fotograf och konstnär. Har utbildning i fri konst från Umeå Konsthögskola, Hochschule für Künste i Bremen samt en fil. kand. i estetik vid Uppsala universitet med fördjupning inom konstkritik. Med en bakgrund inom måleri arbetar hon nu främst med analoga fotografiska tekniker och textbaserade projekt. Bor och är verksam i Umeå.