Theo Elias på Kramfors Konsthall

Theo Elias blodröda vallmo, presenterad mot en svartmålad graffitivägg, avancerar i konsthallens utrymme som ett manifest. Fotografiet är inte endast något konstruerat i kameran under fotograferingsögonblicket, Theo Elias bilder tillkommer genom ett experimentellt arbete, en efterbehandling i mörkrummet, som han jämför med måleri. Den karminröda tonen, som påminner om mörkrumsbelysningens dova sken, skapar en brinnande känsla och en intensitet som just associationen med det efemära och unika, och det risktagande av en spraymålning utförd direkt på konsthallens väggar, kvällen innan vernissage, kan åstadkomma. En spontanitet i utförandet som får mig att tänka på Jackson Pollocks abstrakta måleri, där kroppens rörelser blev till lämningar och spår. En isbrytande prolog till en kraftfull utställning.

Fotografen, som enbart arbetar analogt, visar under september månad resultatet av en två veckors arbetsvistelse i Nordingrå. En temporal och geografisk ram, en balansgång mellan viljan att distansera sig från det förflutna genom en ohistorisk ställning och att hylla ett förflutet genom att förstå det föregångna. På Kramfors konsthall, presenterar Theo Elias en fotoutställning med postmodernistiska tankar och en stark självbiografisk dimension.

”Yxan”, det kvarlämnade redskapet i huggkubben efter ett avslutat arbete, är en tydlig parafras av JH Engströms färgfotografi från första halvan av 2010-talet, och målaren Evert Lundquists ”Yxa” från 1974. JH Engström strävar efter att ljussätta det ljusskygga, som i detta fall kan vara människan, ljudet, samtalet, som dröjer sig kvar och erinrar om livfullhet; Evert Lundquist målar långsamma bilder, en stram ram genom det enkla motivet och en frihet genom färgen och de oändliga lager som gömmer sig mellan duken och bilden. Theo Elias tvåtonade fotografi av en svävande svart yxa mot en mörkröd bakgrund, som blekts mot kanterna och rinner ut i orangeröda nyanser, är en distanstagande hyllning. Genom användningen av den bestämda formen, skapar han ett symboliskt band med det familjära verktyget, som ett anförtroende, en bild och en berättelse, om en plats och en speciell tid i konstnärens liv.

Titeln på utställningen ”Dodge and Burn” är en fotografisk term som beskriver ett moment i mörkrummet under framställningen av analoga fotografiska kopior som styr exponeringen av bilden. Genom att ljusbränna tas allt som är oväsentligt bort, det suddas ut. Kvarstår det väsentliga. Theo Elias, arbetar igenom varje bild tills den är oigenkännlig, för att lämna plats åt upplevelsen. En annan tolkning med en mer laddad betydelse, kan översättas på svenska med att ’undvika och brinna’. Denna dubbla innebörd är ramverket till utställningen. Under vistelsen i Höga Kusten gick konstnären igenom en personlig förlust och för att undvika att konfronteras med verkligheten, vandrade han och fotograferande, från gryning till skymning, tills fötterna brann.

Theo Elias, ”Helvetesgapet” (beskuren), pigmentprint, 75x100 cm.

”Helvetesgapet” är ett storskaligt fotografi i svart och vitt, med flera möjliga lektyrer. Jag närmar mig. Den efterkonstruerade och detaljrika bilden, skärpan och de starka kontrasterna, ljuset som kommer både upp- och nerifrån och lockar granarna åt båda hållen, triggar fantasin och retar det logiska tänkandet; det surrealistiska uttrycket möter den rationalistiska viljan som söker svar och vill förstå vilken pusselbit som hamnat fel. Tar man lite distans, får man den obehagliga känslan att skrevan långsamt går ihop, som om gapet var på väg att sluta sig. En svindlande bild, mellan dröm och verklighet, en spegling av fotografens fysiska och metafysiska upplevelse, där tröttheten på gränsen till utmattning skapar hägringar, en ritual i form av tröst.

’Jag stod i mitten av min levnads bana
då i en nermörk skog jag mig befann,
där ej mer väg och stig jag kunde ana.

Ej vet jag längre hur jag skildra kan
en skog så full av grymheten och nöden;
vid minnet än mig skräcken slår i bann.

Den ödslig var som tomheten, som döden –
men skall jag säga er hur tröst jag fann,
så må jag måla färdens alla öden.’

Ur Divina Commedia (Första sången, vers 1–9), Dantes.

En utställning där fotografier blir som verser i ett modernt allegoriskt epos. Theo Elias bildrika resa genom Höga Kustens natur, tar honom över pölar och stenblock, blottade rötter, mystiska tjärn och okända stigar, bärande på olika redskap, bland annat en storformatskamera, en presskamera från 40-talet med stativ och en polaroid. Ett intensivt fotograferande som innebär såväl långa exponeringstider som momentana framställningar.
”Kollage med polaroider” – fyrtiosex köldskadade polaroidbilder, som framkallats i ett skonlöst klimat och förvarats vårdslöst i konstnärens ryggsäck – presenteras sorterade efter nyansstyrka. Kompositionen, som ett påbörjat manus vars åttonde rad är inkomplett, tar sin inspiration från en utställning i Paris, där en modefotograf hade hängt upp sina bilder på ett ojämnt sätt. Theo Elias förklarar att han arbetar såväl med innehållet som med formen när han planerar inför en utställning, som han betraktar som en pågående process fram till vernissagen. Den återkommande påminnelsen av postproduktionens betydelse.

Idag är det höstdagjämning. Ljuset och mörkret står hand i hand. Dimman ligger tjockt över Höga Kustens södra del. Som i Theo Elias fotografier har delar av landskapet suddats ut. Kvarstår det närmaste. Likasom det varma ljuset gradvis skingrar dimslöjorna, konstrueras det analoga fotografiet långsamt i mörkrummet. Theo Elias utställning är en reflektion över tiden. Tiden som förändrar upplevelser och minnen och utgör en stor del av fotograferingsprocessen.
”Ett fotografi måste vara som en yxa för det frusna havet inom oss”. Fotografen Johan Larsson parafraserar Franz Kafka. Och tillägger att en bra bild ska vara som en fråga utan svar, den ska väcka tankar och funderingar, krossa isen inom oss. Jag instämmer.

Text och foto: Kerstin Paillard

Volym 2022-09-27

Länk till artikel

Kerstin Paillard, född 1977 Paris, svensk-fransk bildkonstnär verksam i Klockestrand, Västernorrland. Har en kandidat i konst från Ecole Supérieure d’Art, Villa Arson, Nice, Frankrike (1996-1999) och en master i modern konsthistoria från Universitet Paul Valéry, Montpellier, Frankrike (2000-2005). Arbetar med måleri, objekt och installationer. Har ställt ut i Sverige och internationellt, haft ett antal separatutställningar på konsthallar och gallerier. Se även Kerstin Paillards hemsida.