Temporalia Aevitas – En konstutställning av duon Pastelae
2024-05-31 15:47
Kaleido i Piteå
Innan jag åkte till Kaleido i Piteå kände jag mig skeptisk. Jag hade fått i uppdrag att skriva om Pastelaes utställning och efter en snabb research hade jag bildat mig en uppfattning att det handlade om glättig AI-konst som hyllar plastikoperationer. Det jag såg var bilder på alienliknande kvinnliga väsen med enorma läppar och ögonfransar. På vägen dit funderade jag dock på att utställningen kanske kunde vara det motsatta – ett ställningstagande mot det opersonliga i artificiell intelligens och ett hån mot dagens skönhetsideal. Som skribent bestämde jag mig för att stålsätta mig i min yrkesstolthet och hålla mig objektiv inför vad som skulle möta mig på konsthallen.
Väl där dröjde det inte länge innan jag kände mig nöjd med mitt val att lämna skeptikern vid entrén. Omedelbart blev jag medryckt av pastellfärgerna och de varierande tekniker som varvade varann. Visst fanns det bilder som var digitala och även om jag inte vet om de är skapade med artificiell intelligens eller konstnärsduon själva, antyder den angivna tekniken ”AI på fotopapper” att AI haft en hand med i spelet. I övrigt fanns det akrylmåleri, skulpturer, bruksföremål i plast, animationer och digitala 3D-skulpturer. Allt tillsammans skapar en sammanhängande helhet och ger känsla av kvalité och planering.
Det mesta är medvetet överdrivet och förvrängt i form och färg, förutom måleriet som känns harmoniskt och andligt. På en hylla sitter sju figurer som liknar dockdjur. De påminner starkt om barndomens dockor med virkade kroppar som gick upp som en huva på huvudet och ut stack ett gulligt ansikte i plast. Pastelaes djur har desto mer karaktärsfulla uttryck och jag börjar tänka på dagens vurm för minimala hundar och sättet att utsmycka och vårda dem som man gjorde med sina dockor som barn.
För mig representerar den här utställningen en livslinje. Från barndomen, där vi lekte med dockor som vi pysslade om och gjorde fina, sen växer vi upp och börjar forma ett jag i spegeln, försöker skapa en sexualitet och samtidigt göra oss själva prydliga. Allt detta medan vi letade vår plats i, för tiden, rådande mallar för utseende och normer. Livslinjen tar slut då vi dör och det enda som förblir intakt i vår kista är det konstgjorda löshåret – en tanke som konstnärerna återger med två mumier i rosa klänning på utställningen. Temporalia Aevitas visar även venusliknande figurer och masker som för tankarna till andra kulturer, så det är inte bara dagens ideal som representeras här.
Josefin Nilsson har skapat digitala bilder sedan hon var liten, långt innan det fanns autogenererade bilder att tillgå. Då fick hon i stället använda program som Paint. Nu har tekniker hunnit i kapp hennes skapande och hon och Emil verkar nyttja det och har hittat sätt att springa jämsmed den skenande tekniken och ta inspiration från den. De överför det digitala och konstgjorda till skulpturer och rum. En fördel med att blanda AI-bilder med skulpturer är att fler nu har råd att ta med sig ett verk från utställningen, med priser som varierar mellan 500 kronor och 80 000 kronor.
I en intervju i tidningen Dazed talar Josefin om att framtiden är ljus, att kampen woke1) är här för att stanna och att Y-generationen kanske blir den sista som kommer att dö. Jag uppfattar denna utställning som en reflektion över samtider och framtider, digitala som fysiska. Även jag skulle hoppas på ett evigt liv, men tyvärr tillhör jag generation Y, så jag önskar framtida generationer lycka till. Framför allt hoppas jag att kampen för jämlikhet, oavsett tillhörighet, blir överflödig i framtiden.
Text och foto: Julia Åker
1) Woke (engelskt uttal: [woʊk]) är en politisk term som uppstått i USA som beskriver en medvetenhet om frågor som rör jämlikhet mellan olika etniciteter och genus, samt social rättvisa, diskriminering och rasism. Det kommer från uttrycket "stay woke" på afroamerikansk engelska, ungefär "stay awake" (förbli vaken). (Taget från Wikipedia.)
Volym 2024-05-31
Julia Åker f.1982 Luleå. Skribent och konstnär.