Supermarket 2024

Den konstnärsdrivna konstmässan Supermarket äger i år rum för sjuttonde gången. Detta år i lokaler i Skärholmens galleria. I bottenvåningen myllrar konstnärer från praktiskt taget hela världen, från nordligaste Norge till Australien, Japan och Sydafrika. 66 gallerier och verksamheter deltar. En stor del, kring ett tjugotal, av gallerierna är från de nordiska länderna men spridningen är ändå stor och ger en god bild av hur den konstnärsdrivna scenen ser ut internationellt.

Det som är mycket påtagligt på Supermarket är den lekfulla och inbjudande atmosfären där både drakar och mangafigurer är levande performances på golvet och konstnärer och besökare träffas i speed dating-sessioner. Många kontakter knyts för framtida kulturutbyten mellan länder och gallerier. Som Andreas Ribbung, en av ledarna för Supermarket, uttryckte det är mässan kanske inte främst en konstmässa utan en konstfestival. Hur som helst finns både konst och fest och det är en av årets höjdpunkter för många.

Ett krasst konstaterande är det faktum att de konstnärsdrivna gallerierna ofta drivs huvudsakligen på ideell basis. Om det kommer in pengar är finansieringen vanligen från offentliga medel. Detta gäller främst de nordiska länderna, i många andra länder runt om i världen får de konstnärsdrivna gallerierna finansiera sig själva. Detta innebär också att konstnärerna ofta måste stå för transportkostnaderna själva, vilket resulterar i att konstverken på Supermarket oftast är av mindre storlek och kan transporteras i en eller två resväskor. Därför är de flesta konstverk vi ser här i små eller till och med mycket små format.

Supermarket har som vanligt ett tema, i år är det ”Dream on” – ett öppet och inbjudande tema som förstås kan tolkas på olika sätt. I katalogen skriver Alice Maselnikova att förmågan att drömma är en av de mest värdefulla tillgångar vi har. Och drömmande och fantasi hör ihop – oundgängliga resurser för konstnärer.

Det vi ser i båsen på Supermarket är allt från skräckdrömmar och hejdlösa fantasier till mer traditionell ”stafflikonst”. Generellt är det en mycket bred blandning av tekniker, konststilar och uttryck som visas. Några ämnen som förekommer på flera ställen handlar om kolonialism-postkolonialism, kvinnors villkor, minoriteters villkor, migration och flykt i dokumentärt präglade verk, ofta foto-, fakta- och textbaserade.

Motif Art Studio från Algeriet arbetar i flyktinglägret Samara för att skapa möjligheter, gemenskap, samtal och förhoppningar inför framtiden. Man arbetar med hittade och bortslängda material, i samarbete med människor i lägret – detta är community art, deltagarbaserad konst. Konstnären och filmaren Mohamed Sleiman Labat är särskilt intresserad av odling och självförsörjning för att försöka skapa möjligheter att odla under svåra klimatvillkor.

Hos det tjeckiska galleriet Luxfer Open Space finns målningar med mycket humor och lite absurdistiska inslag, lite påminnande om amerikanska serietecknare från sjuttiotalet. TEGEN2 deltar med Marie Hellströms broderier, som kläder och objekt, dekorativt och roligt. Neliö-Galleria från Oulu i norra Finland visar stramt och snyggt måleri.

Bland de svenska och nordiska gallerierna är ett fåtal från norra Sverige. Galleri Lokomotiv från Örnsköldsvik är baserade i Västernorrland i anknytning till Konstnärernas Kollektivverkstad. Rebecca Sharps gråa fjälliga skulptur av stengodslera och plast är som en hopsäckad organisk form, kanske ett slags parasitsvamp som skilts från sin värd för att i stället stagas upp av orangea stöd. Verket mystifierar och väcker intresse.

Linda Maria Thompsons projekt om Nämforsen, “Revision and the River”, är den konstnärligt gestaltande och visuella delen av hennes doktorandarbete på Mittuniversitetet och HDK Valand. Projektet syftar till att undersöka hur man i fotografisk gestaltning berättar om en plats, en forskning i dokumentär, konstnärlig praktik. Thompsons undersökningsobjekt är Nämforsen i Ångermanälven och hur älvens villkor har förändrats genom vattenkraftens utbyggnad. Älven är reglerad och en smal rännil är det som vanligtvis syns av de strida strömmarna. I en video har Thompson dokumenterat hur kraftverket under sommarsäsongen gör något som kallas ”turistsläpp” – man släpper på för fullt under några timmar per dag. Några varningssignaler hörs och dammluckorna öppnas, de torra stenarna täcks av forsande, strömmande vatten. Turisterna kan beundra naturens krafter. Gestaltningen av projektet i båset består av foton av älven hängda fritt i rummet i trådar från taket. På ena sidan av fotografierna ser vi den forsande fria älvens vattenmassor i en svag blå färg, andra sidan är foton från olika platser vid älven. I bilderna har Thompson photoshoppat/manipulerat in foton av laxar från hällristningarna som finns i området. Det är ett intressant projekt som konstnären belyser från flera håll, samhällets påverkan på naturen är uppenbar och älvens betydelse för människan från stenåldern till samtiden görs tydlig. Texten med bakgrund är dock viktig för att förstå helheten.
Även Mats de Vahl arbetar med motiv från Ångermanälven i sina träsnitt. I några större gråa och svarta tryck har han fört in geometriska former som användes vid timmerflottning i älven. Ägarmärket höggs in i änden på stocken för att kunna skilja de olika ägarna åt när stockarna hamnade i ett stort virrvarr vid slutmålet sågverket. Ett par andra träsnitt visar en blå yta, kanske den djupa, lugnt flytande älven, och träkonstruktioner ovanför. Det är ett elegant sätt att arbeta med älven, dess historia och nutid.

Sami Center for Contemporary Art från Karasjok ligger visserligen i Nordnorge men det representerar Sápmi som också sträcker sig över norra Sverige, Finland och Ryssland. Här visas en video där Tomas Colbengtson berättar om sitt konstnärskap. Den är främst dokumentär och visar inte mycket av hans konst. Lena Stenbergs projektioner med olika bearbetade foton av landskap, renar och granskog med snö väcker tyvärr inte mycket nyfikenhet, men ett mera intressant projekt, om samisk släktforskning, kan ses på hennes hemsida. Marte Lill Somby tar mest plats i båset med sitt projekt om våld och övergrepp mot kvinnor, i detta fall handlar det specifikt om våld i relationer i det samiska samhället. Fotografierna kan uppfattas som övertydliga och melodramatiska och kanske kan de fungera som dokumentation av en live-performance. Det som fungerar bra är däremot ljudspåret i hörlurarna, där ett sjuttiotal kvinnors berättelser om de övergrepp de utsatts för läses upp av en och samma röst med ett neutralt tonfall. Projektet är dagsaktuellt med tanke på de rapporter som nyligen presenterats om våld i relationer, där kvinnors ekonomiska situation i det samiska samhället direkt påverkas av detta.

Bland de stiligaste presentationerna finns Oslo-baserade Meer Projects japansk-inspirerade paviljong, egenhändigt byggd av Frido Evers. Det är en kub i träreglar med väggar av plywood där fyra konstnärer presenteras, mest fotografi och några skulpturer. Här visas Juan Milanes foton av skulpturer som presenterats på Havannabiennalen 2019. Milanes har arbetat med rekonstruktioner av byggnadselement och broar utifrån en idé om Potemkinkulisser. Uttrycket härstammar från händelser på Krimhalvön i slutet av 1700-talet, då fursten Potemkin ville framställa samhället som mer välmående än det i verkligheten var och därför byggde kulisser som sattes framför de förfallna byggnaderna. I full skala återskapade Milanes en kopia av fasaden till Hispanic American Culture center i Havanna och placerade kopian framför den verkliga, övergivna och förfallna byggnaden. Han refererar till de censurregler som den kubanska regimen införde 2018, vilka inskränkte friheten för självständiga kulturverksamheter. Ett foto dokumenterar verket ”The extraction of the Stone of Madness II”. Här syns en del av en bro, som Milanes byggt av gips och metall, en rekonstruktion av en idé om en bro som skulle förbinda sydligaste Florida med Kuba. Denna typ av konceptkonst är kanske inte främst lämpad att visa på en konstfestival men ändå välkommet att få se det i Sverige.

Att recensera en Supermarketmässa är nästan omöjligt, så många verk och så många uttryck. Katalogen finns kvar efter mässans slut och ger en bra bild av vad som var aktuellt just detta år.

Text och foto: Maria Backman Koch

Volym 2024-05-07

Länk till denna artikel