Supermarket 2023

Redan på vägen till konstmässan Supermarket från tunnelbanestationen Slussen får jag lite panik av allt folk som rör sig snabbt och vant i ombyggnationens plywoodtunnlar. Upplevelsen följer mig in på mässan där konceptet också är långa korridorer fulla av människor som bemästrar tekniken att ledigt komma fram. Om man vill titta på konst i lugn och ro så är väl en mässa inte optimal. Men för den som vill föra samtal med konstnärer och dricka boxvin är Supermarket jackpot. Den som vill få bättre koll på konstnärsdrivna gallerier har också hittat rätt. Den stora Stadsgårdsterminalen är inredd med inte mindre än 50 bås där 14 svenska gallerier, 31 gallerier från andra länder samt några montrar för tidskrifter och annat visar sig. Här är konstköparen inte någon man särskilt tänker på och jag tror knappt att jag ser några prislistor för de verk som visas. Snarare handlar det nog om inbördes uppvisning konstnärer emellan och bäddning för samarbeten, vilket ju är viktigt och sympatiskt. Det är också en demonstration av de konstnärsdrivna galleriernas samlade styrka och jag är uppriktigt imponerad av hur arrangörerna och deltagarna ror iland detta jätteprojekt år efter år.

Temat för årets upplaga av konstmässan är "Twilight zone", vilket ger utrymme både för science fiction och absurditeter men också, eller kanske framför allt, reflektioner av den politiska och miljömässiga skymningstid vi lever i.

Galleri Lokomotiv från Örnsköldsvik är, inte för första gången, ensam representant för hela den norra dryga halvan av Sverige. I deras monter visas verk av de för Volyms läsare välkända Kerstin Lindström och Margareta Klingberg samt nykomlingen Linus Krantz. Linus bor i Stockholm men är utbildad i Umeå och har nyligen gått med i Örnsköldsviks kollektivverkstad för att kunna använda verkstadens utrustning för storgrafik. I Lokomotivs bås visar han två tryck, ”Rusty Nikes” och ”Isola”, med motiv från Arlanda flygplats. Kopparplåtarna är skurna i bitar för att lättare kunna transporteras och har satts ihop igen vid tryckningen. Skarvarna är synliga på de stora grafiska bladen och får bilderna att se krackelerade ut, som spruckna speglar. Kerstin Lindström visar sin textila skulptur ”ROOTLESS”, virkad av järntråd och röd och svart sisal. Den hänger från taket och breder ut sig över golvet som ett domedagsmoln. Margareta Klingberg visar fyra fotografier från serien ”Slava Ukraini”, porträtt av ukrainska människor och hundar på flykt, nu boendes i Junsele.
Maria Sundström som curerat montern kommer förbi och pustar ut efter att ha varit på mingelmaraton med övriga representanter från gallerierna och andra konstmänniskor.

Jag lämnar Lokomotiv och går på jakt efter fler norrländska konstnärer som kanske kan tänkas ställa ut i något av de andra båsen. Hos galleriet Tegen2 stöter jag på massor av bekanta namn. Längs väggarna har långa rader av utskrivna A4-papper satts upp och på dem presenteras alla utställningar som galleriet visat sedan starten 2006. Grupputställningar som ”Motståndets tid – om dekolonisering” och ”Genom tusen strider och smekningar” har samlat många konstnärer från norr och senaste utställningen ”Inunder” var ett utbyte med galleri Verkligheten i Umeå. Det är fint att se och skvallrar om Supermarkets själva kärna, ömsesidig hjälp och enighet.
Gladd går jag vidare och ser att det finns en del utställare här som har sin examen från Umeås konsthögskola, som Emma Hjelm och Jenny Käll i Galleri NOS monter. Emma Hjelm visar videoverket ”Den håriga från kvarteret Motorn” som handlar om nattskräck och mardrömmar som husdjur. Bredvid tv-apparaterna som visar videon står den håriga själv, en docka helt täckt av päls och utan ansikte. Trots det den representerar så är den väldigt söt och charmig. Jenny Käll visar någon slags möbelbygge eller altare som kröns av en fågelliknande figur till synes gjord mest av frukt. Båda konstnärernas uttryck är bisarra på ett bra sätt och sticker ut i mängden.

Emma Hjelm, ”Den håriga från kvarteret Motorn”, video och skulptur.

Efter att ha gått ett varv på vardera våningen i terminalen hamnar jag i montern mitt emot Lokomotivs. Där träffar jag konstnären Marija Griniuk som representerar BiteVilnius AiR i Litauen. Jag beklagar mig lite över att det inte är fler norrländska gallerier här och får tipset att kolla in de två gallerierna från Oulu. Då känner jag mig plötsligt ertappad med att ha en väldigt nationsbegränsad, för att inte säga kolonial, bild av vad Norrland är och var områdets gränser går. Och är det inte också ett uttryck för ett kolonialt tänk att tycka att konstnärer från norra änden av ett land, vars gränser kanske bara stör en, ska lägga energi på att åka till den södra änden för att ställa ut. Fast man kanske inte alls tycker att det som pågår därnere angår en. Det visar sig att Marija även arbetar på Sámi Dáiddaguovddáš i Karasjok och har skrivit en läsvärd text till Supermarkets katalog om samisk konstnärsdriven kultur.

Koppling till det samiska finns hos galleriet Small Projects från Tromsø som drivs av konstnären Jet Pascua och stöds av Norske Reindriftsamers Landsforbund. Högst upp i galleriets principförklaring finns ett erkännande att det håller till på samisk mark. I Small Projects monter fastnar jag för Stein Henningsens fotografier som föreställer en man som sitter och ror en brinnande båt ute på vattnet. Passande symbolik för mässans dystopiska tema. Från Bergen deltar galleriet Knipsu som visar delar av sin schamanistiska jubileumsutställning ”Seid”. Jag uppskattar den röda tråden som håller ihop de olika konstnärernas verk medan det på många andra håll är svårare att se samband. Både Small Projects och Knipsu har målat väggarna i sina bås vilket både sticker ut och håller samman.

Från Oulu deltar Neliö-Galleria med en samling lågmälda och poetiska verk av Minna och Tuomo Kangasmää med huvudsakligen naturmotiv. Ett stort grafiskt blad av en trädstam i genomskärning, avgjutna fingersvampar, dimmiga fjällbilder. Också från Oulu är Galleria 5. Här återfinns naturtemat i Hannele Peltorinnes glasburkar med organiskt material och i Christelle Mas fotomontage. Bilderna som använts föreställer insekter och orm och är tagna med ett 3D-mikroskop. Det färdiga montaget ser ut som ett riktigt vidunder till robotfluga. Den skulle mycket väl kunna dyka upp i en science fiction-rysare eller i en apokalyptisk framtid.

Christelle Mas, fotomontage av bilder från ett 3D-mikroskop.

Trots årets tema så tycker jag inte att Supermarket ger ett särskilt deppigt intryck sammantaget. Det kan ha att göra med att det minglas så glatt runt omkring men jag får också en känsla av att mycket av själva konsten vill förmedla hopp, tröst och kamplust i all förtvivlan. Mässan i sig är ju som ett firande av att konsten finns och kan bära oss när det är svårt. För att berätta lite om den konst jag egentligen inte letade efter men som träffade mig så vill jag skildra en performance av ukrainska Darja Lukjanenko. Hon välkomnar en att sätta sig med henne på golvet och erbjuder en att lukta på en ört som delar namn med hennes performance ”Yevshan Zillya”. På svenska heter den gråbo. Sedan börjar hon med stark närvaro berätta legenden om en pojke som kom bort ifrån sin familj och glömde sitt språk och sitt ursprung. När han återfanns kunde varken hans hemspråk eller hans folks sånger påminna honom om vem han var, men när han fick känna lukten av gråbo kom hans minne tillbaka.

Ett annat verk som berörde mig starkt finns i montern som tillhör S_truggling Art Space som grundats av konstnärer från Hong Kong. Jag dras in dit flera gånger av en röst som läser upp en lista på tjugofem saker som är svåra. Rösten kommer från en telefon som tejpats upp på väggen. På skärmen visas en video där en person sitter med ryggen vänd mot kameran. Listan på svåra saker textas och läses på engelska och frasen ”it’s hard for me” upprepas inför varje ny svårighet. Det är svårt att tala inför folk, det är svårt att få bort acne på ryggen, det är svårt att få ett jobb, gifta sig och skaffa barn. På något sätt tycker jag det är tröstande att höra någon så ärligt och avskalat berätta om sina tillkortakommanden. Det gör att det är lättare för mig att erkänna att det är svårt för mig att gå på konstmässa, det är svårt för mig att konversera, det är svårt för mig att vara i en större stad. Verket ”25 things that’re hard for me” är gjort av Xingrong Qiao som är från Kina men bor i Nederländerna.
Jag bär med mig det och en glädje över den självorganiserade konstens kraft ut i Stockholmsnatten. Tack och lov är det lite mindre folk nu i Slussens plywoodtunnlar.

Text och foto: Elme Ämting-Selja

Volym 2023-05-15

Länk till denna artikel

Elme Ämting-Selja, född 1984. Bosatt och verksam i Kramfors. Magister i konstvetenskap och har bland annat studerat ljudkonst på Hola folkhögskola och Konstfack. Arbetar just nu mest med skulptur.