Suggestiv och kraftfull konst om människans våldsamma tidsålder
2024-10-08 11:28
Rebecca Sharp på Galleri Alva
Från den sekund du plockar en blomma i din trädgård eller längs dikeskanten börjar den sakta transformeras, gå från levande mot att dö. Processen är oundviklig och du kan försöka hålla den vid liv en stund i en vas med vatten. Men faktum kvarstår: förfallet har redan börjat.
Konstnären Rebecca Sharp ställer ut på Galleri Alva i Umeå och vet vilket våld det innebär att hantera levande material. I den intima utställningslokalen visas utställningen ”Emergence” som består av fotografier av blommor tryckt på bibelpapper, teckning och skulpturer i lera. Ett centralt verk, ”Evergreen”, består av åtta fotografier av blommor mot vit bakgrund. Rebecca Sharp berättar om svårigheten att fotografera växter – hur snabbt hon måste arbeta för att de fortfarande ska se levande ut.
Men bortom det tekniskt och logistiskt svåra döljer sig något annat. Sharp reflekterar över människans tendens att göra våld på naturen. Hennes verk belyser den bristande empatin och kunskapen vi har om det levande omkring oss. Genom sina suggestiva fotografier förmedlar hon sin egen strävan att förstå och lära känna blommorna. Bilderna påminner om hur botanister historiskt samlade in växter, studerade dem, dokumenterade deras egenskaper och gav dem dess namn. Hur de upprättade herbarium som i sig kom att utrota flera arter. Ibland vill människan rätt, men gör så fel.
Rebecca Sharps fotografier är allt annat än stela botaniska studiebilder; de är sirliga, poetiska och vackra och rymmer oändliga frågor. Jag kan inte bestämma mig för om Mjölkörten på fotografiet är på väg att vända sig bort från mig eller mot mig, om Tjärblomstret söker min blick eller blygsamt tittar bort? Hur är det med Kråkvickern? Sträcker den ut ett klänge mot mig för att bli räddad från det oundvikliga, eller för att desperat klättra ifrån mig? Fotografierna är monterade utan ram och med en distans från väggen. På så vis sveper de lite fram och tillbaka när jag rör mig nära. Rörelsen blir en påminnelse om att de porträtterade växterna en gång varit levande och att deras framtid, på något sätt, är sammanflätad med min egen närvaro och påverkan.
I rummet finns också skulpturer av stengodslera. Den som främst fångar min uppmärksamhet är ”Endling”, placerad på en platta av betong. Konstnären beskriver att det är en ringlad knut, men från där jag sitter och tar in rummet ser jag en människogestalt som ligger med ryggen vänd mot mig. Jag fylls av en vördnad och sorgsenhet. Vad har hänt här? Det är inte bara växter vi gör våld på, utan även alla material vi kommer i kontakt med. Vi bearbetar, förändrar eller kuvar dem till att uppfylla våra behov.
I utställningstexten läser jag om hur konstnären beskriver sin process – hur hon både kan smeka materialet till sin vilja och manipulera det till lydnad. Eller, tillåta det att spjärna emot. Vi kan försöka påverka allt omkring oss men naturen följer sina egna lagar. Den ringlade formen ser ut att ha kollapsat, eller ligger den bara stillsamt och vilar? Den sorgsna känslan jag upplever förstärks av titeln. En ändling, den sista kända individen av en art eller underart. Skulpturen blir en tyst men kraftfull påminnelse – eller kanske en protest – om att när ändlingen dör, försvinner med den hela arten. Är även vår egen kollaps närmare än vi tror?
Centrerat i rummet, på en ensam vägg, sitter en blyertsteckning. Där skymtar sidan av ett ansikte, hals och axelparti. Tecknandet är så precist att jag först misstar den för ett fotografi i samma stil som blomsterbilderna. Människan i teckningen är på väg bort eller emot mig och förblir anonym. Till en början störs jag av denna mänskliga närvaro i utställningen, men efter en stund kan jag ana helheten i rummet, hur konstverken samspelar och väver samman en större berättelse.
Är den anonyma människan en symbol för antropocen – människans tidsålder och med vår ständiga påverkan som följd? Eller är den en bild över hur mänskligheten blir mer och mer bortvänd, bortkopplad från sitt ursprung? Industrialisering, urbanisering och en växande individualism har fört oss längre från naturen, och kanske är det denna rotlöshet som gör oss mer benägna att idka våld mot den.
Rebecca Sharp visar ett ungt, spirande konstnärskap som avskalat och precist ger oss vackra sinnesintryck, men samtidigt väcker bottendjupa frågor om existens och hotet mot vårt eget varande.
Text och foto: Karin E Jonsson
Volym 2024-10-08