”Still Life”

När jag såg affischen till Stina Siljings utställning "Still Life" väckte den inget större intresse. Bilden på affischen visade ett verk som bestod av en trädstams blottade årsringar. Ärligt talat trodde jag att det skulle handla om en ganska slätstruken konstutställning full av stilleben, vackra och skickligt utförda men ungefär lika djupa som en barnpool. Jag kunde inte ha misstagit mig mer. Så fort jag kommit in i Ahlbergshallen plockade jag upp det vita pappersarket som presenterar utställningen. På den första raden kunde man läsa; "Min son Henrik tog sitt liv den 7:e april 2020." Detta skulle visa sig vara en av de mest gripande konstutställningar jag någonsin sett.

Motiven, eller snarare symbolerna, i verken är återkommande och utgör en ikonografi över både privat och allmängiltig symbolism. Återkommandet utgör således ett generellt tema som präglar utställningen. Detta märks inte minst i att både titlar och motiv upprepas i olika material. Bland annat finner man gravyrer på glas, aluminiumplåt och kopparplåt. Broderier blandas med teckningar. Motiven och symbolerna som förekommer i verken är hämtade från Henriks teckningar och några av dem kan man se på utställningen. 

En vägg med sonen Henriks teckningar. 

Gemensamt för de allra flesta verken är att de har måtten 34x33 cm, vilket är måttet på den scarf Henrik alltid bar. En scarf som utgör ett eget verk på utställningen. På verken som bär titeln "Still Life" ser man symbolen av ett upp-och-nedvänt kors. Sedan 60-talet har detta kors kommit att bli något av en ockult symbol, en symbol för Antikrist och Satan. Detta beror till stor del på att den flitigt använts inom skräckfilm och annan populärkultur. Från början härrör symbolen från berättelsen om aposteln Petrus som lät sig korsfästas på ett upp-och-nedvänt kors då han inte ansåg sig värdig att korsfästas på samma sätt som Jesus, en scen som skildrats i Caravaggios målning "Crocifissione di san Pietro", (Korsfästelsen av Petrus). Från början är Petruskorset, som det kallas, en kristen symbol som symboliserar ödmjukhet.

En annan intressant symbol som återkommer är oändlighetssymbolen, vilken kan beskrivas som en liggande 8. Inom matematiken kallas denna symbol för lemniskata men inom kulturen talar man oftare om den som en ouroborosymbol. Ibland avbildas den som en drake eller reptil som äter sin egen svans. Det är en uråldrig symbol och återfinns i många olika kulturer. Den äldsta man hittat är cirka 7000 år gammal och hittades i Kina. Den symboliserar evig förnyelse och tillvarons olika cykler med död och återfödsel.

I det ena hörnet av utställningen, alldeles nedanför en av Henriks målningar, finner man en installation bestående av en mp3-spelare, ett par hörlurar och ett fotoalbum. Ur hörlurarna strömmar Kjell Höglunds vemodiga låt "Man vänjer sig". Det abstrakta blir plötsligt konkret när man får ta del av ögonblick i Henriks liv. Detta är inte längre en konstutställning utan en minnesstund på ett konstgalleri, en konstnär och mor som offentligt sörjer sitt barn. Det är så oerhört kraftfullt, rörande och vackert, trots den ohyggliga kontext ur vilken utställningen är sprungen. Gränslös kärlek och bottenlös sorg som kommer till uttryck på samma gång. De av oss som förlorat någon närstående känner igen det, då det privata visar sig vara allmängiltigt.

"Still Life" väcker empati på ett sätt som gör att gränserna mellan konstnär, verk och betraktare suddas ut. Aristoteles skrev i sitt verk "Poetiken" om begreppet 'katharsis' som avser en sorts rening eller frigörande av just de känslor som ett konstverk ger upphov till. "Still Life" präglas av katharsis vilket också gör den till en angelägen och viktig utställning, inte minst i vårt samhälle där självmord, psykisk ohälsa och framför allt döden är tabu.

Text och foto: Freddie Ross

Om du eller någon du känner mår dåligt går det att kontakta föreningen Mind som har mycket kunskap om psykisk ohälsa och suicid och driver flera stödverksamheter. Riksförbundet SPES är till för dig som är närstående till någon som tagit sitt liv.

Volym 2021-08-19

Länk till artikel

Freddie Ross, född 1985. Har en kandidatexamen i kulturvetenskap, med inriktning konst och filosofi och en masterexamen i kultur och mediegestaltning, båda vid Linköpings universitet. 2019 debuterade han med boken Grymhetens konst - Etiska reflektioner kring kontroversiella konstverk . Ross arbetar som frilansande skribent och konstnär. Främst skriver han för Länstidningen Östersund och för Volym sedan 2017. Hans konstnärliga skapande, som främst består av analog kollageteknik kan ses och följas på Instagram: alfred.art.