Staffan Westerlund – Måleri som omfamnar färgen och det oväntade

Staffan Westerlund gillar att måla i stora format, tycker det känns mer lustfyllt så. Att det utmanar och påverkar rummet kan jag verkligen intyga, som överväldigad och helt hänförd över färgexplosionerna i den pågående utställningen på Kramfors konsthall, tycker det känns som att kliva rakt in på en teaterscen eller kanske ännu hellre att stå mitt i en viktig och helt avgörande händelse i det verkliga livet, spännande och skrämmande på samma gång.

”Utgångspunkten för arbetet med utställningen Paying attention”, skriver Staffan Westerlund i sitt presentationsblad, har varit att befinna sig ”mitt i – strax efter – alldeles innan”… när något avgörande händer, fyller jag i och tror att han med tidsförskjutningarna menar att hela tiden vara beredd, inte vara rädd för det oväntade.

Målningarna täcker alla väggar (även den halva, svårhängda upp till bibliotekets entré) i konsthallen. I varje målning tycks något ha inträffat alldeles nyss, pågå just nu eller vara på väg att inträffa. Det gäller att ha ögonen med sig, vara uppmärksam på de små tecknen i det till synes trygga och igenkännbara.
I målningen ”Intimity” ser man genom fönstret från det röda galonsätet i en väl inkörd 50-tals buss hur ett militärplan korsar den blå himlen, en uniformerad man ge order och ett kyssande par med en hörselsnäcka i örat avskärmar sig i ett ödsligt landskap.

En återkommande bild i Staffan Westerlunds målningar är en människa med armen upplyft, som skydd för ögonen eller för att bara slippa se. I målningen ”Integrity” ägnar sig en man i blåställ åt att noggrant sopa perrongen, då ett gult t-banetåg hastigt dundrar förbi, på väg ut i ett svart tomrum.
En till synes tuff typ i målningen ”Settee” gömmer sitt ansikte bakom en mask, halvt vänd mot en sunkig soffa, som ser ut att sjunka djupt ner i dyn.

Spår och omformuleringar från andra konstnärers kända verk går att finna om man tittar noga efter i Staffan Westerlunds målningar. Han säger att han gillar att göra parafraser på konstnärer han beundrar. I utställningen hittar man Edvard Munchs ”Kyssen”, Vincent van Goghs ”Solrosor” och Edvard Hoppers hus i New Englandstil. Alla tre, liksom Staffan Westerlund själv, skickliga målare och utpräglade bildberättare i sina verk.
På senare tid har även den, för mig tidigare okände, rumänske konstnären Adrian Ghenie betytt mycket för honom. Metoden att förankra ett motiv i ett för betraktaren tydligt och igenkännbart vardagsting, till exempel en häftig gympadoja eller en vit, ful men praktisk plaststol, för att sedan låta färgerna och formerna ta över och svälla ut i ett helt abstrakt måleri, har varit en stor inspirationskälla för honom.

På den stora väggen till höger i konsthallen hänger ”The Wall”. Det är kanske en parafras på Pink Floyds musikaliska mästerverk men framför allt fyrtio små dukar som hänger tätt och ser ut att vara en mosaik med olika färgkompositioner. I själva verket är det resultatet av penslar som strukits ut vid arbetsdagens slut. Dukarna fick Staffan Westerlund överta efter en konstnärskollegas bortgång. I dennes ateljé stod det 750 färdigspända dukar och det är dem som nu börjat få färg. Jag minns att man på Staffan Westerlunds utställning i Härnösand för några år sedan kunde välja en sådan liten målning och swisha vad man tyckte den var värd.

Staffan Westerlund, ”Pris e ök”.

Solrosorna är ett eget kapitel i utställningen. Det är såklart en parafras på Vincent van Goghs favoritmotiv men också Ukrainas nationalblomma. Staffan Westerlund fastnade för just den blomman då han plötsligt råkade se en solros och hur den skiljde sig från alla andra.
I målningen ”The Stranger” tränger sig solrosor in i en folktom buss, i ”The war of (Sun)roses” står den i ensamt majestät och i ”Pris e ök” har en vas full av solrosor fått en brun blaffa kastad över sig. Den får en genast att tänka på klimataktivisterna i gruppen ”Just stop oil”, som i höstas limmade fast sig på kända konstverk och kastade soppa på van Goghs ”Solrosor”.

Målningen ”The Flag” skiljer sig från de övriga i utställningen. Den har ett skissartat uttryck. Konstnären ses snett uppifrån betrakta en folksamling med röda fanor. Den tillkom under en stipendievistelse i franska Grez-sur-Loing då Staffan Westerlund gick in i en bubbla, avskärmade sig helt från yttervärlden och upptäckte att han njöt av det och kände lusten att pröva nya vägar i sitt konstnärskap. På hans hemsida kan man se två 10-minuters filmer, en om konstnären Christos inslagna Triumfbågen i Paris och en om ett skidspår ut i mörkret och det okända. Båda tillkomna under samma sökande period.

Text: Karin Lundqvist
Foto: Jonas Lundqvist

Volym 2023-01-25

Länk till denna artikel

Karin Lundqvist, Härnösand, tidigare bibliotekskonsulent för Region Västernorrland, fil. kand. i engelska, nordiska språk, litteratur-och konsthistoria, har skrivit litteraturrecensioner och krönikor för dagspressen, facktidningen Biblioteksbladet, kulturtidskriften Provins och om konst för Volym.
Jonas Lundqvist, Härnösand, konstnär/keramiker, gick ut Konstfack 1973, tidigare lärare på ABFs konstskola och teckningslärarutbildningen i Umeå, hemslöjdskonsulent på Region Västernorrland, har fotat genom åren, främst för Provins och Volym.