Sommarens konstutställningar på Mannaminne

–Kan man inte resa ut i världen så får man ta världen hem till sig, brukade Anders Åberg sammanfatta läget, när han tillsammans med sin fru Barbro och vännerna Dag Wallin och Lisa W Carlsson flyttade från Stockholm till Nordingrå 1980 och började bygget av detta fantastiska och unika allkonstverk, som Mannaminne är idag – en inbjudande mötesplats med fötterna i myllan och konstnärlig utblick över världen. I år har dessutom hans favelabygge ”Rio de Janeiro” från 1972 fått sig en välbehövlig uppfräschning.

Anders Åberg dog 2018, men hans konst och anda lever vidare såväl på Mannaminne som i en rad runt om i landet. Mina första och starkaste upplevelser av Anders Åbergs konst var nog tunnelbanestationen i Solna centrum, som med sina mörkgröna granskogar, röda himlar och reklam för Röda Ulvens surströmming, gav en stark och vemodig längtan till Mellannorrlands kust och inland. Men det var också en träskulptur av en medellång ursprungsamerikan med en puma vid sin sida. Den stod på ett välbesökt inomhustorg i bostadsområdet Andersberg i Halmstad. Med så många människor runt sig dagligdags skulle man kunna befara att skulpturen kunde bli sabbad på olika sätt. Men inte alls, tvärtom, många händer och armar ville klappa och krama, vilket gav den en blankpolerad, vackert olivfärgad yta. Den gav tröst och kanske även igenkänning för någon.

I sommar har konstnären Andreas Brännlund gått in som projektledare på Mannaminne. Han är samma andas barn som Anders Åberg, lika passionerad, kreativ och orädd att pröva det i mångas ögon omöjliga. I höstas fick han Mittnordenkommitténs pris för sitt under några år pågående konst- och kulturprojekt, att sammanföra konstnärer från 62:a och 63:e breddgraden, det vill säga från Sibirien, Finland, Sverige, Norge, Färöarna, Island och Grönland, i kulturnätet North Cultitude 6263. Mycket konst, musik och film står stilenligt på programmet i sommar på Mannaminne.

Första gången jag hörde Björn Gimstedt och hans bluesband spela var på Mannaminne i början av 90-talet. De hade ett skönt sug och gung i musiken. Nu vet jag att han ägnar sig lika mycket åt andra konstformer; smide, måleri och skrivande, är en allkonstnär med växelbruk! Skickligt hantverk kan man anta ligger bakom den meterhöga fågelskulptur, en korp, i svartglänsande järn med kraftigt näbb och fällda vingar. Även oljemålningen av en kvinna i knut med ett rosigt litet barn intill sig, är utförd med skickligt handlag som ger bilden både ömhet och glädje.

I samma utställningsrum (Ön-logen) hittar man konstnären, dockmakaren och scenografen Jonna Grimstoft. Hennes ”En julsaga” och ”Macbeth” plus några djävlar, som tillkommit senare och föreställer Frossaren, Girigbuken och Snåljåpen fyller väggarna.

–Allt är en fråga om att kunna se sina egna och andras djävlar det vill säga tendenser till maktens otyg, påminner oss Jonna Grimstoft om.

Det var tillsammans med Ylva Vranik hon gjorde dockorna till ”En julsaga”, uppsättningen som Raijateatern i flera år turnerade runt med i landet och på dockteaterfestivaler utomlands. Numera är det Kramfors kommun som äger dem och tanken är att de ska fortsätta finnas på Mannaminne och kanske inspirera till fler föreställningar av ”En julsaga” så småningom.
Det praktfulla men grymma skulpturparet Lady och Lord Macbeth är å andra sidan på gång att köpas in av Härnösands kommun och kanske kommer även de att hitta en permanent plats att spelas och visas upp på. Deras maktbegär och intrigerande känner inga gränser. Människor, som står i vägen för att Skottlands tron ska kunna bli deras, dödas utan misskund. En ond och farlig värld där alla misstänker alla för komplotter sprider sig.
Jag själv blev blixtförälskad i Girigbuken. Vem kan motstå uttrycket i den vassa nästippen, den kisande blicken, den slippriga munnen, de spretiga fingrarna och den ömkligt tunna överkroppen med kulmage nertill?

Jonna Grimstoft, “Girigbuken”.
©Jonna Grimstoft/Bildupphovsrätt 2022.

I en gammal årsbok från Turistföreningen hittade konstnären Jan Stenmark teckningen på kvinnan som flyr staden med den vita domkyrkan i fonden. Han la själv till texten ”Det var ingen ensam galning. Det var hela Härnösand” och den fick många aftonbladsläsande Härnösandsbor att sätta kvällskaffet i halsen. Till saken hör att Dagens Nyheter strax innan i en landskapsserie påstått att Härnösandsborna anser sig lite finare och förmer än alla andra i Ångermanland. Därför avkrävdes de båda tidningarna en offentlig ursäkt. Det är några år sedan nu och Jan Stenmark har sedan dess vågat sig på att publicera nya och lika kluriga texter till sina lätt igenkännbara strips. Numera finns de alla att köpa, både som kylskåpsmagneter och som tryck på disktrasor, även här på Mannaminne.

Illustratören och docenten vid institutionen för estetiska ämnen vid Umeå universitet, Eva Skåreus, har med utgångspunkt i den gamla tvättstugan i Köpmanholmen ställt samman en intressant utställning ”Tvätt & Tvagning” där hon grottat ner sig i arkiven för en historisk tillbakablick på hur tvättstugorna och skolbaden en gång var räddningen för många barn från fattiga familjer, som kanske bara hade rinnande kallvatten i hemmet. Man kan fundera på hur det gick att hålla sig ren, då till exempel kläderna bara tvättades med tre månaders mellanrum. Inte gick det som nu att byta trosor och kalsonger varje morgon. Även jag har minnen av skolbaden från barnrikeområdena på 50-talet i Göteborg, hur man satt i var sitt litet kar och skrubbade varandras ryggar med hårda rotborstar och hur en sträng baderska såg till att alla blev rena, särskilt mellan tårna och runt halsen.

I Mannaminnes konstmuseum, på bottenvåningen, visar Staffan Westerlund sju stora målningar. De fyller var sin vägg och sätter igång fantasin. Man går in i var och en. Det känns som om man skulle kunna bli kvar där länge.
”Early Sunday morning” fanns med i utställningen på Härnösands konsthall för några år sedan. Kvinnorna med armarna runt varandra, som vandrar iväg i ett soligt, ljust och blomstrande landskap, skiljer ut sig med sin rofylldhet. Övriga målningar har ett olycksbådande mörker över sig. Det ser ut som om ett obarmhärtigt strålkastarljus alldeles nyss tänts. Någon höjer en arm som skydd, en annan drar iväg in i mörkret med en lång gren efter sig. Målningen ”Follow the money” känns högaktuell med de utbrända husen vid en isig och öde gata i ett krigsdrabbat land, Ukraina.

Ännu en påminnelse om världen, som orolig och inte så god att vistas i för alla, är författaren Elin Holmbergs och fotografen Leif Wikbergs starka text- och fotoutställning ”Femeie” i Rundlogen. Den är en sammanställning av flera reportageresor de gjort till Rumänien och handlar om en speciellt utsatt grupp romska kvinnor i olika åldrar som lever i ett hårt styrt patriarkat. Första gången den visades var på Internationella kvinnodagen 2017 i Örnsköldsvik. Sedan dess har den turnerat runt i länet och visas nu alltså på Mannaminne.

Konst och hantverk, både och, är en bra kombination och båda lika viktiga för keramikern Emil Österholm, när han skapar sina stengodsverk. Han bor och har sin verkstad i Antjärn, strax söder om Härnösand, där han bränner i sin egenhändigt byggda vedugn. Ett tag snöade han in på robotar eller maskindelar men på Mannaminne är det de kraftfullt drejade och utsmyckade lerverken som står i centrum. En extra stor klassisk kruka i askglasyr med en tjock lerkorv över öppningen drar till sig blickarna. Den hade kunnat funka som en kruka för ett bestämt innehåll men gör det inte längre, har övergått till att vara ett intressant konstverk. Under Mannaminnes musikfestival i juli kommer Emil Österholm att inför publik visa upp sin skicklighet i att dreja stort.

Emil Österholm, vedbränd stengodskruka med tillägg.

Utmärkelsen Hedersräfsan, som är en påminnelse om Anders Åbergs stora idoler – Sara Lidman, Nelson Mandela med flera, gick i år till konstnären och filmskaparen Solveig Nordlund. Hon bor numera i Torrom, men sedan många år även i Lissabon. Solveig har en internationell karriär som filmmakare och i flera av hennes filmer har hon skildrat livet i Nordingrå; ”Hemmet”, ”Minnen från byn Torrom”, ”Republiken Herrskog”, ”Birgit på Kiörningsgården” (Birgit som en gång startade den nu så etablerade Konstrundan i Nordingrå) och filmen om Anders Åberg, som blev klar strax före hans bortgång. Den finns på SVT Play och alla de andra finns såklart att se på Mannaminne. Senaste filmen av Solveig Nordlund är ett porträtt av konstnären Margareta Petré i Bäckland och har premiär i sommar. Jag fick en förhandstitt under pingstens konstrunda och kan konstatera att Margaret Petrés landskapsmålningar är en ren kärleksförklaring, liksom Anders Åbergs Mannaminne, till ett makalöst Nordingrå.

Text: Karin Lundqvist
Foto: Jonas Lundqvist

Volym 2022-06-28

Länk till artikel