SomKropp, en allmän angelägenhet

Jag möter dem direkt jag kliver in i konsthallen, Marie och Marlene. Dansaren Marie Genviève van Goethem och konstnären Gunilla Sambergs alter ego Marlene, med sina 80 år emellan, med samma födelsedag. De är båda rosa dansöser i aluminium med en längd på över två meter, iklädda balettklänning med ett broderi av sin egen form. Man bär sin lilla flicka inom sig, så som man bär alla åldrar man levt. De möter varandras profil, de speglar varandra. Maries historia är ett av många öden under 1800-talets slut som är lika tragisk som relaterbar, då som idag. Formen av Sambergs dansare är en parafras på Edgar DegasLa Petite Danseuse de Quatroze ans, eller Den lilla dansösen fjorton år, ett verk som Gunilla Samberg såg för första gången i Paris som 20-åring, som fastnade i minnet och följde henne genom livet och in i den egna konsten.

Men vem var hon då, Marie Genviéve van Goethem? Gunilla Samberg ger röst åt en fattig flicka som under press av sin mor fått jobb som dansare på operan i Paris, för att hjälpa till med familjeförsörjningen under 1880-talet. Hon togs an som modell av konstnären Edgar Degas, en man som likt många andra hängde i operans kulisser för att snegla på de unga dansarna och betala för deras kroppar efter arbetspassets slut. Maries modelljobb hos Degas resulterar i många skulpturer, varpå en blev mer uppmärksammad. Det var en vaxskulptur föreställande fjortonåringen med tyllkjol, liv av tyg, äkta hår uppsatt av ett litet hårband. Positionen är en stående där hon stretchar ut sina axlar och skjuter fram sin haka samtidigt som benen står avslappnat i fjärde position. En position som Gunilla Samberg återskapat för att ge flickan upprättelse, det handlar om Maries värdighet.

Marie är, som titeln anspelar, centrumfiguren i utställningen. Men även andra kvinnors berättelser är gestaltade. Diptyken Dialogmöte (2014) tar faktumet av en flickas utsatthet närmre betraktaren både geografiskt och tidsenlig. Verket består av två aluminiumcirklar, som likt flera andra objekt i utställningen påminner om sköldar för skydd. Det handlar om en uppmärksammad gruppvåldtäkt som ägde rum i Umeå 2014. Offrets berättelse och domens ord står i opposition till varandra och återger det fruktansvärda bakom samhällets syn på ett offer som får skylla sig själv. ”Hon var berusad” och ”Nej kan betyda ja”. 

Gunilla Samberg, Dialogmöte (2014). Bilden är beskuren.
©Gunilla Samberg/Bildupphovsrätt 2019.

Verket Lega (2019) består av en av konstnärens karaktäristiska barnvagnar som tidigare setts i liknande utförande i kollektiva performances och installationer med titeln Convoy. Lega anspelar likt Convoy på våra fundamentala livsvillkor och vårt samhälleliga ansvar över både individ och den framtida miljö våra efterlevande ska ta över. Ur den svarta persianpälsklädda vagnen växer grönt gräs och verket tar den plats i rummet som får mig att läsa in dess placering som livets början. Verken för besökaren vidare på en resa längs en flickas livslinje, en alldeles för återkommande historia om att inte vara lika värd. Som påminnelse kring våra rättigheter under uppväxten väver konstnären genom en väggtext samman fragment av FN:s barnkonvention med utdrag av Lalehs låttexter i verket Flyktlinjer (2019). Verket tar sig an en av konsthallens väggar med meningar som ”En stund på jorden rätt till vila äga sin kropp”. Texten samspelar med tretton svarta tyllkjolar som likt en grupp dansöser ses utspridda över väggen. Jag väljer att tolka verket som generella uppmaningar, förklädda med ett poetiskt och filosofiskt täcke, i hopp om att budskapet ska verka rent praktiskt i vårt närliggande samhälle, likväl som i det globala läget.

I Sambergs konstnärskap återkommer kvinnors berättelser som tema. På Umeå konsthall, denna oas för konst mitt i stadsbiblioteket, känns samtalet kring Maries och andra flickors öde väl placerat, öppet för att skapa nya samtal. Genomarbetat och förankrat i historien pendlar utställningen mellan att vara både personlig och allmängiltig. Det är starkt och rörande och det påminner oss om att samtalet om flickors utsatthet inte är en kvinnofråga utan en människorättsfråga.

Text och foto: Diana Berntsdotter Vallgren

Volym 2019-09-16

Länk till artikel