Social hemsökelse i måleri och broderi
2023-11-14 10:09
Maria Olsson, Ahlbergshallen
Spöken vandrar genom Ahlbergshallen. Röster från förr som ekar in i nutiden. Det är lätt att glömma bort att vi skapar vår framtid ur askan av de döda. Vi hemsöks av deras andar även om vi inte är medvetna om det. Maria Olssons utställning i Ahlbergshallen gestaltar vad vi skulle kunna kalla en social hemsökelse, arvet de döda lämnat efter sig. Olsson lyfter särskilt fram svenska, kvinnliga pionjärer genom broderade porträtt, från Drottning Kristina till författare som Karin Boye, samt aktivister som Elsa Laula Renberg och Elin Wägner. Deras liv och gärningar påverkar oss än idag.
Det finns något spöklikt i Olssons oljemålningar. Okända ansikten som med mörka ögon stirrar på betraktaren. Namnlösa gestalter vars ansiktsdrag är på väg att suddas ut, identiteter som oundvikligen förgås av tidens obarmhärtiga framfart för att sedan falla i evig glömska. Ett bra exempel på detta är verket "Höstbarn". Målningen för tankarna till ett gammalt klassfoto. Barnen är fint uppklädda i vitt och svart. Bakom dem har sommarens gröna färger slagit om till höstens brandgula nyans. Tittar man noggrant ser man hur barnen är på väg att sjunka in i bakgrunden. Björkarna tar över och vissa av stammarna befinner sig framför barnen. Ett annat verk där vålnadernas transparens blir tydlig är i "Väninnor". Två kvinnor sitter och fikar vid ett bord samtidigt som deras gestalter flyter in i vattnet bakom dem. Någonstans, men jag minns inte var, har jag läst eller hört att en människa dör två gånger. Första gången sker när våra kroppar ger upp och hjärtat slutar slå. Den andra gången är när ingen längre minns att vi överhuvudtaget existerat.
Olsson skildrar två olika sekel och skillnaden mellan dem är stor. Detta bidrar till att skapa en intressant juxtaposition som löper genom hela utställningen. Verken "Torpshammar" och "Hyreshus" illustrerar denna skillnad väl. I "Torpshammar" avbildas ett gammalt hus, solitärt och till synes ensamt, kanske ett enfamiljshus. I "Hyreshus" ser vi ett lägenhetshus där flera människor från olika familjer bor under samma tak. Men frågan är i vilket av dessa hus, i vilket av dessa två sekel, ensamheten är som störst?
Maria Olsson, "Utställningen", olja. ©Maria Olsson / Bildupphovsrätt 2023.
Nutiden skildras med realism medan dåtiden har ett närmast idealistiskt skimmer över sig, detta trots att målningarna är gjorda i samma stil. Denna skillnad handlar snarare om innehållet, det som skildras. I "Mattmar Hotell" ser man två propert klädda herrar sitta vid ett bord medan de serveras kaffe. I bakgrunden ser man en trävilla resa sig mot skyn. De båda männen tittar mot betraktaren vilket får mig att anta att förlagan till oljemålningen är ett fotografi. Men det inte till dessa två herrar som betraktarens blick i första hand dras till, utan till kvinnan som serverar dem. Kanske kan man snarare se verket som en kritik över ett föråldrat ideal, där kvinnan passar upp mannen, ett ideal som envist hänger sig kvar. Detta verk kan ställas i kontrast till "Traktören" som skildrar en realistisk nutid där man måste besöka ICA Supermarket en regnig tisdag för att köpa pulverkaffe till inflationspris. De "äldre" målningarna präglas av poseringar, människor i fina kläder som tittar in i "kameran". De målningar som skildrar nutiden präglas snarare av ögonblicksbilder från vardagen. Min personliga favorit på denna väl sammanhållna utställning är "Utställningen". I den sitter tre människor på en bänk med blicken fästa vid sina mobiltelefoner. Bakom dem hänger det flera konstverk men väggen kunde lika gärna varit tom.
Maria Olssons fantastiska utställning kan ses i Ahlbergshallen till och med 19 november.
Text och foto: Freddie Ross
Volym 2023-11-14
Freddie Ross, född 1985. Har en kandidatexamen i kulturvetenskap, med inriktning konst och filosofi och en masterexamen i kultur och mediegestaltning, båda vid Linköpings universitet. 2019 debuterade han med boken Grymhetens konst - Etiska reflektioner kring kontroversiella konstverk . Ross arbetar som frilansande skribent och konstnär. Främst skriver han för Länstidningen Östersund och för Volym sedan 2017. Hans konstnärliga skapande, som främst består av analog kollageteknik kan ses och följas på Instagram: alfred.art.