Sluta kasta Freud i ansiktet på mig, jag får så dålig hy av honom

I ett chockturkost rum på Sundsvalls museum visas just nu en slags mini-retrospektiv med verk av performancekonstnären Catti Brandelius. Hennes lek med olika identiteter har pågått i över tjugo års tid och museet har hunnit samla på sig några verk, så varför inte? Utställningen består av tre videoverk och ett ljudverk. Det nyaste konstverket Elitakrobaten är en 20 minuter lång film från 2017 och handlar om ett av Catti Brandelius senaste alter egon. I filmens början ser vi en lite trött medelålders studierektor som längtar efter att låta musklerna spela. På väg hem från jobbet upptäcker hon en gammal klätterställning för barn. Studierektorn släpper de tunga matkassarna som hon släpat på och börjar klänga, då föds drömmen om att bli elitakrobat! Det är en mycket rolig film. Budskapet är också fint, att du kan bli vad du vill och att alla kan vara bäst. De som är lite medelmåttiga eller rent av dåliga är också bäst. Det kanske låter banalt men i dagens prestationssamhälle är det ju precis sådana berättelser vi behöver. Det är också skönt att konsten här kommer ner på jorden lite och tas med en punkig klackspark.

Catti Brandelius har alltid gjort konst som är politisk. De två äldre filmerna ser ut som typiska lågbudgetmusikvideor, svängiga poplåtar på tre minuter kompas med hemmafilmade bilder. Videon Ellen Key från 2001 handlar om att vara småbarnsmamma i en stockholmsk betongförort. Catti Brandelius pratsjunger i släpig stil om sitt hus, ritat av en rubbad man, där människor bor staplade som sillar. Hon längtar sig bort till Ellen Keys hus vid Vättern där förra sekelskiftets trötta mödrar kunde få vila upp sig. I videon ser vi Catti Brandelius mest kända alter ego, Miss Universum dra runt på en barnvagn i miljonprogrammet. Videoverket Ah, det är konsten är också från 2001. Där sjunger Brandelius om det mödosamma livet som konstnär. Textraden ”du kryper för pöbeln och för intendenten” kan nog locka fram ett igenkännande skratt hos många kollegor. I videon syns en massa konstkändisar mima med i texten vilket är extra roligt att se nu när det har gått nästan tjugo år.

Ljudverket med den långa titeln Sluta kasta Freud i ansiktet på mig, jag får så dålig hy av honom har gett namn åt utställningen och är en uppgörelse med en hel drös överskattade tänkargubbar med kass kvinnosyn. Passande nog invigdes också utställningen den 8:e mars, internationella kvinnodagen. Det är ändå som feministisk gudmoder som Catti Brandelius gör och gjort allra störst intryck.

Text och foto: Alveola Ämting

Volym 2019-03-25

Länk till artikel