”Skuggtillståndet” – en utställning där tankarna får gå vilse
2024-06-19 11:32
Henrik Samuelsson och Lisa Gerdin på Härnösands konsthall
Ljus och mörker. Utställningen befinner sig i en gråskala med några få undantag. Här är även ljudlöst, då ett slags vacuum uppstår i de två rummen. I målningen ”Frozen Orbit 4:11 a.m”, där fullmånens ljus gör ett kalhygge med älgtorn synligt i en annars höstsvart natt, är tystnaden så kompakt att den går att ta på. Och i verket ”Frozen Orbit 4:06 a.m”, med en brusande stad i bakgrunden, är det så tyst som det bara kan vara när första snön fallit.
Organiska former möter konstruktioner utifrån matematiska beräkningar, och i sinnevärlden uppstår den kommunikation som inte går att höra men kan anas och kännas. Två snarlika konstruktioner i trä med var sin lysande glob är placerade på golvet, en i varje utställningsrum. Objekten känns som kommunikationscentraler, där all information samlas in och kopplas vidare mellan verken. Formerna går igen – fullmåne eller sol, planeter och ljusglober – sinsemellan kommunicerar de med sitt ljus. Eller mörker.
Tolv helt svarta bilder, placerade i ett rutmönster på en av väggarna, är vid en närmare titt en form av minimalistiska planritningar i relief. Jag drunknar i verket ”Epifenomen”, sugs in i den sammetssvarta ytan och försvinner till en annan värld. Försöker tolka ritningarna, ingångar, fönster, väggar, vinklar och vrår. Likt rum i en tänkt bostad, tecken gjorda för ett rörligt, icke-permanent boende i ständig förändring i skuggljus. Fascinerande. Och vore det inte för belysningen i rummet, som bildar skuggor av relieferna, såg man dem inte.
Liknande är det med verket ”Bortlyst”. Även det helt svart, men inte riktigt – svarta skuggor bildas på de mindre svarta ytorna. Endast en kula, också den svart, reflekterar ljus på sin blanka yta. Bara titeln i sig sänder iväg tankarna ut bland universums fysiska lagar. Bortlyst: om något blir tillräckligt ljust, belyst tillräckligt länge, försvinner det då? Troligtvis finns formler för att räkna ut liknande frågeställningar, men de tankar som utställningen väcker är spännande nog utan vetenskapliga svar.
Som från en annan planet blickar två människor ut i universum mot vad jag tolkar som Jorden, ”den blå planeten”. I en av tre mindre målningar sitter en kvinna på något som inte syns, allt är mörkt runt omkring, endast kvinnan och Jorden framträder. I den andra målningen bär en person på en ryggsäck och ser ut att stå på ett berg. Här är allt förutom personen och två planeter dolt i mörker; bredvid Jorden syns nu ytterligare en planet. Var befinner sig dessa två personer, egentligen. I en tredje av de mindre målningarna syns Jorden och dess spegelbild, med en bergssiluett emellan som även den speglas i den blanka ytan. Allt annat i målningen är dolt i svart. Jordens spegelbild syns alltså i en blank yta, men var befinner sig den ytan och det berget? Tankarna börjar gå vilse. Är det trots allt månen som syns från Jorden? En av titlarna ”Moon Breathing – Breathing Moon” bekräftar att det är så. Månens yta har blivit en spegelbild av Jorden, och den ytan speglar i sin tur av sig i den blanka yta på det som är Jorden. Osäkert dock om det klargör det hela. I Henrik Samuelsson och Lisa Gerdins gemensamma utställning finns mycket att reflektera över och begrunda.
Text och foto: Ann-Kristin Källström
Volym 2024-06-19
Ann-Kristin Källström, född 1958 i Stockholm, yrkesverksam bildkonstnär nu bosatt utanför Kramfors. Efter konstutbildning och fortlöpande utbildning i grafiska tekniker läst fotografi/bildjournalistik. Skrivit för GrafikNytt, e-Provins och medverkar i Volym sedan 2009. Arbetar för tillfället med att ställa i ordning en ny arbetsplats/grafikverkstad i Härnösand och arbetar vidare med projektet ”Norra Sveriges inland och fjälltrakter” med stöd från Konstnärsnämnden. Se vidare på Ann-Kristin Källströms webbsida.