"Skogens berättelser" – ett ljudkonstverk av Tove Berglund
2024-07-09 15:49
Irrar runt i skogen runt Norra Berget i Sundsvall
Norra berget är ett kärt tillhåll för många i Sundsvall, med familjevänliga attraktioner av det stillsammare slaget. Höns, grisar, en kryddgård, kaféer, lekplats, Cirkus Elviras sommarcirkus, grillplatser och en skog som är ett naturreservat. Nyfiken på den senaste attraktionen, ett ljudkonstverk av Tove Berglund om skogen, tar jag mej dit en sommarsöndag med lagom fint väder.
För att uppleva ljudkonstverket krävs att man befinner sej i skogen vid Norra berget och har en smart telefon med appen Skogens berättelser installerad. Jag pluggar in lurarna i öronen, öppnar appen och börjar leta efter konstverket. Det är inte helt enkelt. Hittar en kortfattad information på en anslagstavla vid parkeringen, i övrigt ingen skyltning. I appen finns en liten karta med sju startpunkter markerade med röda knappnålar. Dessa är utspridda över en stor geografisk yta som sträcker sej från Tonhallen till Rosenvägen, Håkanstå, Bureplatsen, restaurang Grankotten och Norra bergets Dansloge.
Jag promenerar uppför backen, tar till höger vid Danslogen och går in i skogen. Det hörs toner och en röst börjar prata i hörlurarna. Det är Tove Berglund själv som förklarar vad som ska hända. Och så läser hon en dikt om skogen av Eva-Stina Byggmästar.
Vandrar vidare. Uppför och uppför. Terrängen är kuperad, stenig, brant och bergig. Men längre in i skogen finns preparerade stigar, avsedda för joggare och träningspass. En mansröst börjar prata om gamla träd. Hur de ser ut. Deras bark kan vara som flak. Han kallar det för sköldpaddsbark. Och framför mej i skogen står några gamla träd med sådan bark.
Passerar en radiomast vars tillhörande hus är dekorerat med graffiti, liksom skyltarna med texten livsfarlig ledning. Här har en annan form av konst utövats.
Mellan rösterna kommer musik i lurarna. Det är skönt att gå där, njuta av musiken och känna skogen. Möter joggare, men inga av dem verkar lyssna på Skogens berättelser. Funderar på om jag ska vara rädd, ensam kvinna i skogen, men nej. Lägger mej på en bänk och tittar upp mot himlen. Reser mej när en kille på terrängcykel kommer forsande uppför en backe. Hur orkar han? Läser på skyltarna som informerar om naturreservatet. Ofta handlar de om stenar som lagts ovanpå varandra av okända människor som levde för länge sedan.
En skogsägare pratar om skogsbruket och alternativ till kalhyggen. Någon förklarar varför det behövs så mycket virke. Mer musik kommer. Den är liksom synkad med skogen, fragmentarisk, lite pling här och plong där som förhöjer naturupplevelsen utan att ta för stor plats. Ibland kraxar en korp. I lurarna, inte i verkligheten.
Ser något konstigt på avstånd och går dit. Det är en grillplats med en hög stenformation. Upptäcker att Bureplatsen är nära. Tittar ut över den, där ligger en cementplatta mitt på en gräsyta. Kunde vara en landningsplats för ufon. Men nej, det är ett verk av konstnärerna Hans Peterson och Mats Olögfors samt landskapsarkitekten Jonas Berglund.
Börjar undra var parkeringen och bilen är. Har gått vilse. Det kommer en kvinna joggande. Frågar henne hur man kommer tillbaka. Hon pekar. Stigen rakt fram. En stund senare kommer en engelskspråkig kvinna och frågar samma sak. Lika vilsen hon.
Det ligger ett dött träd på marken. En röst i lurarna börjar prata om alla insekter och allt liv som bor i döda träd. Inser att appen vet att jag står framför det döda trädet. Det ligger ett till en bit bort. Rösten pratar om att träden blir liksom dementa när de åldras och inte kan tillgodogöra sej näring på samma sätt. Har jag börjat bli dement? Passar jag inte in i tiden? Varför tycker jag inte om att appen vet att jag står framför det döda trädet? Och vet den verkligen att det är jag som står där, eller har den bara noterat att trädet finns i närheten? Om det händer mej någonting nu, är det någon som hittar mej?
Fortsätter på stigen framåt. Ser någonting underligt till vänster, går dit och kollar. Fastbandhagar, men de ser inte ut som de som fanns förr, de här är liksom mer ordentliga och tajta. Det finns inga djur i hagarna. Var är djuren? Ett hus med vimplar skymtar långt bort. Orkar inte gå och se efter vad det är.
Går tillbaka till stigen. Musiken börjar gå på repeat i lurarna, mycket fågelskrik nu. Funderar på om de tänkt på att sätta dit fågelljud som passar ihop med årstiden och platsen. Eller om det är fågelljud vilka som helst. Apropå debatten om fågelsången i nya versionen av Ronja Rövardotter. Fel fåglar i fel natur vid fel årstid.
Var är jag? Till höger djupa bergskanter och stup. Där nere skymtar staden. Hur långt har jag gått?
Plötsligt syns det vita tornet vid Restaurang Grankotten mellan träden. Herregud. Jag har gått runt hela naturreservatet. Tove Berglunds röst börjar hälsa välkommen och introducera vandringen. Appen uppfattar att den befinner sej vid en av de sju startpunkterna.
Pustar ut och åker hem.
Nästa år kommer Tove Berglund att presentera Bergets berättelser. Den gestaltningen kommer att ske i Oviken, Jämtland och ska handla om den gruva som planeras där och om gruvnäringen.
Text och foto: Karin Kämsby
Tove Berglund, bosatt i Hallen, Jämtland, är utbildad kostymdesigner vid Stockholm konstnärliga högskola. Hon har bland annat skapat flera verk tillsammans med koreografen Ludvig Daae, till exempel “Vi kan göra va du vill” för Norrdans. Hon gjorde också kostymerna till Samantha Ohlanders “Landsbygdsupproret”. Nyligen har hon tillsammans med producenten Johanna Nordin fått 2,5 miljon kronor från Postkodstiftelsen för att under en tvåårsperiod etablera Oscen, ett projekt för samtida scenkonst utan behov av scener i Jämtland och Härjedalen.
Volym 2024-07-09
Karin Kämsby, Gnarp, är frilansjournalist med inriktning på kultur, foto och grafisk form. Hon gick ut journalisthögskolan i Göteborg 1980 och tog en fil. kand. dramatik, film- och teatervetenskap vid Stockholms universitet 1995. Senare har hon läst kompletterande universitetskurser i att skriva om konst och att skriva kulturkritik. Hon har frilansat som journalist sedan 2002, bland annat för Danstidningen, Mittmedia och SvD och har medverkat i Volym sedan 2003. Numera bedriver hon även egna projekt som skribent och fotograf.