Sågade trävaror - typ

Varför älskar jag min hembygd så mycket att jag aldrig vill bo här igen, skrev Mats Jonsson i en essä för tidskriften Provins för sådär nio år sedan, där försökte han med hjälp av Ådalsförfattarna Birger Norman och Mauritz Edström beskriva den känsla av sorg han alltid känner inför landskapet med de vandrande skuggorna över skogarna, vilket gör människorna så handlingsförlamade och oförmögna att de inte inser sin egen begåvning.

Lite av samma tonläge anas i utställningen ”Sågade trävaror”, som just nu visas på Kramfors konsthall. Flera av Mats tidigare publicerade seriestripps om kluvna känslor inför hembygden, tillkortakommanden i det privata, lilla livet och så förstås ilskan över nedmonteringen av välfärden finns med. Men också stoltheten han kände förra året i oktober, då Kramfors- och Sollefteåborna gick man ur huse, för att visa sin vrede inför hotet om att lägga ner Sollefteå sjukhus. Det var säkert åtskilliga tusen som samlades på torget i Kramfors och hötte med nävarna mot makten den gången. ”Ådalen reser sig igen” satte han som rubrik till den seriestrippen med en blinkning åt Ådalen -31. Den bilden fick stor spridning över landet efter att först ha publicerats i storformat i Aftonbladet. På något vis har det alltmer blivit Mats Jonssons uppdrag som serietecknare, att skildra Ådalen och ge glesbygdsbon och kampen för en bevarad välfärd ett ansikte.

Mats Jonsson, Ådalen reser sig igen (tusch)

Starkt påverkad redan i tidig ålder av tecknaren Don Martins slapstickshumor i tidskriften Mad med höjdpunkten ”Fredrik och hans finne” började Mats Jonsson teckna serier på samma kantiga, svartvita maner och med det självupplevda och pinsamma som röd tråd. I hans naivistiska serier har vi sedan kunnat följa honom genom åren, allt sedan barn- och ungdomstiden i Bollsta och Kramfors, journalistutbildningen i Sundsvall, fram till hans nuvarande liv i Stockholm. Självutlämnande och osentimentalt har han grundligt redogjort för sina mindre smickrande sidor och man blir som läsare både road och rörd.

Den grovt tecknade stilen har han behållit men finslipat till sitt egna lätt igenkännbara varumärke. Numera vågar han sig t o m att färglägga en och annan svartvit ruta.

”Uniformer i färg” hette den bok Mats Jonsson gång på gång lånade på Bollstabruks bibliotek, som liten pojke med nördiga intressen. Kanske var han den ende låntagaren till boken. Minutiöst ritade han av och färglade alla uniformerna. I utställningen finns de med i ett stort collage tillsammans med krigsplan och krigsfartyg och en och annan tanks inramad av lysande neonfärg. När Mats Jonsson nyligen ställde ut sina serier, först i Tokyo och sedan New York, fanns uniformerna med och det var säkert en och annan tulltjänsteman som höjde på ögonbrynen inför allt detta frossande i krigsattiraljer.

”Sågade trävaror” är som sagt samlingsrubriken på utställningen i konsthallen och med tanke på Bollstasågens historia är rubriken väl vald. Under Mats Jonssons barndom sjöd Bollstabruk av liv och rörelse. Sågen tillsammans med järnbruket var de två stora arbetsplatserna för människorna i det lilla samhället. Numera är sågen ensam kvar och har blivit Sveriges, om inte världens, största såg med ett minimum av högspecialiserade anställda. Sågen är med andra ord Bollsta medan samhället i övrigt sakta dör ut.

I Stockholmsförorten Midsommarkransen, där Mats numera bor med fru och barn är det tvärtom. Där (ca fem timmars resa från Bollsta) utgjorde en gång telefonjätten Ericson samhällets nav men är nu borta sedan många år, istället har Konstfack flyttat in i lokalerna och Midsommarkransen har förvandlats till ett trendställe med svindyra och hett eftertraktade bostadsrätter för välbeställda. I en av utställningens serierutor därifrån kan man plötsligt från bakgården höra det välbekanta ljudet av en vedkap som går igång. Det är ingen frusen Bollstabo som står och klyver ved utan visar sig vara en trendnisse i chick Helly Hansen-klädsel, som själv vill pröva att fixa ved till sin mysiga kakelugn.

Skyltsöndagen 1984 är Mats Jonasson elva år och har just sett War Games på Folketshus-bion i Bollstabruk. Uppfylld av filmen står han i sin hemstickade tofsmössa och tittar upp mot en praktfull stjärnhimmel. Tillvaron ser rätt ljus ut. Ett trettiotal år senare står han på samma plats, under en lika överdådig kvällshimmel men nu är han bara på besök, är en vuxen man med familj och har ett jobb att sköta. Någon rök syns inte längre ur skorstenarna på bilden och husen ser svarta och övergivna ut. Det är som upplagt för vemod och deppighet men Mats Jonsson påstår att han egentligen inte alls är av den pessimistiska sorten.

Dessutom påstår han att han aldrig läst Karl Ove Knausgårds ”Min kamp”. Det tycker jag låter konstigt, eftersom jag tyckte hans ”Mats kamp” är som en kortfattad grafisk illustration av Knausgårds över tusensidiga romanserie. Samma lille kille som modigt djupdyker i det egna livet, det som varit och det som pågår, och hela tiden pendlar mellan ytterligheterna hybris och självförakt. Öppet och ärligt och med tilltro till sin egen förmåga, precis så som kulturuttryck är när den är som bäst.

Och utan kultur är vi bara bara menlösa varelser i nåt slags myrstack, som Winston Churchill lär ha sagt mitt under brinnande kriget, vilket tonsättaren Fredrik Högberg i Nyland också säger i Mats Jonssons seriestripp ”Ådalen reser sig igen”!

Text: Karin Lundqvist
Foto: Jonas Lundqvist

Volym 2016-01-21