Precist handhavande och sju spinnande skivspelare

Jag möts av rader på rader av pärlhalsband, noggrant trädda på tråd av Monica Nilsson själv, märkta med en nummerlapp. De hänger i täta rader, alla i samma längd som bildar häftiga skuggor på väggarna, en spegel på golvet ger ännu en dimension. Pärlorna har Nilsson fått av vännen Solveig, vars mamma tillverkade halsband till Östermalmsdamer på 50-talet. Trots att verket inte är textilt, så summerar det Monica Nilssons handhavande perfekt: en förbisedd skatt som organiserats, kategoriserats och förvandlats från sin ursprungliga funktion till en konstnärlig installation.

I nästa rum spinner sju skivspelare sidentrådar till boppig musik omgivna av plåtburkar och syattiraljer. Det är oväntat, psykedeliskt och väldigt roligt. Installationen är ett mångårigt projekt. Det började som ett samarbete med väverskan Sonja för Almgrens sidenväveri, Monica skivspelar-spann tråd och Sonja vävde. De trassliga trådarna blir tidsmarkörer, med minnen över platser och händelser inspunna, som bara de som var på plats känner till.

Ett annat verk som växer med varje utställning är serien Bauta (med undertitel big, bigger, biggest), decimeterhöga snedband ställda på högkant som byggs på liksom årsringar på ett träd, runt runt. Rytmen bestäms på förhand, tre mörka, tre ljusa. Mönstret förändras med storleken men rytmen består. Tygerna kommer från vänner och bekanta, det finns sällan anledning att köpa nytt. I ateljén ligger materialen och väntar. Hon har inte bråttom, allt hittar så småningom sin plats.

Återbruk är en term som på senare år alltmer dykt upp i människors medvetande, med rätta då våra flöden måste gå från den slit- och slängkultur mänskligheten anammat i modern tid, till en mer cirkulär ekonomi där den enes skräp är den andres guld och vi hushållar med våra tillgångar. Jag kommer att tänka på mina mor- och farföräldrar, födda på 20-talet som fullkomligt bemästrade hushållandets konst. På min mormors vind fanns garnnystan gjorda av upprepade ullstrumpor och tröjor, för trasiga för att lagas, små snuttar som blivit över. Ingen bit var för liten för att sparas. Jag återvänder ständigt till min mormors bevarade nystan, både i konsten och i livet.

Monica Nilsson liknar tygerna vid en barlast, att det inte enbart är lustfyllt kan anas, det finns ett stramt allvar i de manglade, rätvinkliga precisa verk hon kallar Bibliotek av staplade tyger, vykort och dagböcker. När jag ser Monica Nilssons alster inser jag att ingenting är stillastående, en evig rörelse råder. Det handlar om tid ...

Mina tankar återvänder ständig till Roland Barthes och “Punctum”, en term som han beskriver i sin bok Det ljusa rummet, detaljen som träffar betraktaren som en blixt, vecklar ut sig till minnen, från någonstans djupt inom oss. Textil kan ge tankar som varierar från äckel, till förtjusning, till intresserat betraktande (Barthes term för det senare är studium). För den ene kan det vara intressant att se hur gamla slipstyger såg ut, för den andre kan de väcka ett minne av en älskad person som gått bort. Textil är känsla, kropp och minne. Vi bär dem nära oss, omger oss av dem.

Utställningens titel till trots tvekar jag att benämna Monica Nilsson som textilkonstnär, hennes installationer skulle kännas igen oavsett materialval. Precist konstruerade, djärva, lekfulla och långt ifrån lagom, här ryms allt från nogsamt staplade tygmonoliter i dämpade färger till en överdådigt fluffig rosa kreation som närmast påminner om ett bakverk.

Utan de glädjefyllda inslagen hade utställningen kantrat åt det klaustrofobiska hållet, men Nilsson visar att hon är en sann ekvilibrist – jag väntar med spänning på vad hon ska ta sig för härnäst!

Text och foto: Jenny Persson

Volym 2019-10-14

Länk till artikel