Poetiska bilder i gråtoner och skymningsljus

”Boplats”, ”Arkiv”, ”Reservatet” och ”Bergets tankar” är titlar på teckningar som Kirstie Ekelund ställer ut på Apotekshuset i Sollefteå. Det handlar om människans förhållande till naturen och platser, väl dolda i det undermedvetna men som man ständigt återvänder till och längtar efter.

I stora blyertsteckningar med många små och hastiga streck i olika gråtoner, återger Kirstie Ekelund sina boplatser. Allt uttryckt i poetiska bilder med de mjukaste av blyertspennor. Det kan se ut som stora gräsbevuxna vidder eller kanske snarare djurpälsar där stråna reser sig och sakta vajar i vinden. Ibland med ett bländande vitt slukhål i mitten, som betraktarens blick sugs in i.

På en ”Boplats” rör sig leoparder runt en ensam människa som ligger tätt tryckt mot jorden. De gör som vi betraktare, tassar tyst förbi, för att inte störa. I en annan teckning från serien av boplatser sitter en kvinna, som en skygg liten Tummelisa, på ett näckrosblad. Runt henne skymtar fåglar i olika skepnader – en storspov, några änder, en strandskata och en höna, som håller på med sitt, pickar efter föda.

På förra årets vårsalong på Liljevalchs fanns ännu en av Kirstie Ekelunds teckningar ”Boplats” med och nu hänger den här. Den föreställer en kvinna som sitter på en berghäll med ett skimrande vitt svanpar vid sin sida. Bilden ser ut att föreställa mytologins ”Leda med svanen” och har en lätt sepiaton över sig, vilket förstärker det poetiska, gåtfulla och samtidigt skrämmande intrycket.

Kirstie Ekelunds teckningar i ”Boplats”-serien påminner om illustrationer till sagor, men det är kanske orättvist. De är verkligen fristående verk, inte hämtade ur Gustave Dorés bibel eller Charles Perraults Tummelisa.

”Bergets tankar” är en större teckning där de grova, veckiga bergsformationerna påminner om elefanthud. En blå krumelur uppe till vänster ser ut som ett kinesiskt tecken för berg, men det stämmer inte. Den är möjligen där för att skapa konstrast till alla grå nyanser eller kanske för att antyda regn eller ett vattendrag.

Det var under nedstängningen på grund av covid, berättar Kirstie Ekelund, som hon började teckna igen efter en lång period av enbart måleri. Trettiosex bilder hann det bli och åtskilliga mjuka blyertspennor gick åt. De välvässade pennstumparna har hon för övrigt med i utställningen. De ligger arkiverade i tre fyllda glasburkar, som hänger på valda platser i utställningen.

Arkiverade, hoprullade och förslutna i en genomskinlig och en helsvart behållare ligger även teckningar för framtida upptäckter. Det är något hemlighetsfullt över dem och är ännu inte avsedda att visas för oss, bara att fantisera om.

I sitt presentationsblad går konstnären i dialog med sin konst och ger oss några nycklar till den. Hon skriver att hon vill skapa ett tryggt arkiv för det som är sårbart i konsten, att hon ser blyertspennan som en självklar följeslagare, för att kunna skapa konst och att typografin, konstens utformning, ger henne en trygg plats att bo och vara på i en skadad och kärlekslös värld.

För Kirstie Ekelund är måleriet ett livslångt lärande medan tecknandet är något hon har haft med sig från början. För henne går det inte att göra båda sakerna samtidigt. Efter flera år med fokus på teckning längtar hon intensivt efter färg och att återigen börja måla!

Text: Karin Lundqvist
Foto: Jonas Lundqvist, Kirstie Ekelund

Volym 2024-04-05

Länk till denna artikel

---

Karin Lundqvist, Härnösand, tidigare bibliotekskonsulent för Region Västernorrland, fil. kand. i engelska, nordiska språk, litteratur-och konsthistoria, har skrivit litteraturrecensioner och krönikor för dagspressen, facktidningen Biblioteksbladet, kulturtidskriften Provins och om konst för Volym.
Jonas Lundqvist, Härnösand, konstnär/keramiker, gick ut Konstfack 1973, tidigare lärare på ABFs konstskola och teckningslärarutbildningen i Umeå, hemslöjdskonsulent på Region Västernorrland, har fotat genom åren, främst för Provins och Volym.