Performancehöst - vad innebär det att vara konstnär i antropocens era?
2024-03-01 17:19
Madelaine Sillfors och Maria K Olsson, Bildmuseet
Inför hösten 2023 utlyste Bildmuseet i Umeå ett open call för performance av konstnärer verksamma i norra Sverige under titeln “Performancehöst”. Programmet, som bestod av ett antal performance utspridda över hela hösten, var en del av projektet “Networking North” som finansieras med stöd från Region Västerbotten. Umeåkonstnärerna Maria K Olssons “Korrosionens hastighet” och Madelaine Sillfors “Sub Astra” var två av de verk som valdes ut.
I Madelaine Sillfors performance “Sub Astra”, som hon genomför i samarbete med ljudkonstnärerna Kenneth Hansson Tornéus och Daniel Westman, rör sig tre svartklädda och maskerade gestalter cykliskt över scenen i något som liknar skiftgång på ett arbete. De alternerar mellan att ligga spikrakt på golvet i markerade rutor, som påminner om parkeringsplatser, och att utföra olika uppgifter vid kryptiska instrument eller maskiner som skapar elektroniska ljud. Dessutom spelar de på musikinstrument som står på en egen scen i rummets ena hörn. Melodin som gestalterna framför med elgitarr, synth och bas är vemodig och hård och får mig att tänka på industrier och ett skitigt åttio- eller nittiotal. Allt ramas in av ömsom rörliga, ömsom stilla projektioner av naturvyer och bilder från en stad. Inspelade ljud bryter sig enträget fram likt ett sammelsurium genom rummets dunkel med kråkfågelläten, talande röster, naturbrus och dån som från sprängningar eller explosioner under det sextio minuter långa performancet.
En projektion avslöjar en öppen fasad på ett våningshus. Rummen är blottade med tapeter med märken från liv levda, och nu utsatta för elementens väta och vind. En känsla av mardröm infinner sig när vardagliga element möter abstrakta, vemodiga och stundtals nästan förtvivlade känsloladdade inslag. Som ett minne som inte låter sig betraktas rakt framifrån, utan bara går att skönja i ögonvrån, precis utanför fokus.
Suckar och snörvlanden ur högtalarna. En röst bryter sig fram; “Är du fortfarande här?”
Upphovspersonernas hemstad Kiruna och dess mycket speciella historia, nutid och framtid präglar “Sub Astra” som trots att det framförs här och nu, i form av ett performance, ger en nästan filmisk känsla av tidlöshet. Lite som att vara fast i ett omvälvande och rörigt minne som egentligen pågår just nu.
Om det går spöken över scenen i Sillfors verk så uppehåller sig Maria K Olssons desto mer vid det levande och fortfarande väldigt kroppsliga nuet.
Mekanik möter kropp när en människa bland maskiner upplåter sin fysiska varelse för att utföra en uppgift. “Korrosionens hastighet” inleds med konstnären sittande på golvet under en portal av stål. Hon håller en mick som liknar ett stetoskop mot sidan av sin hals och vi får lyssna till variationerna i hennes puls samtidigt som hon växlar mellan att hålla blicken nere i golvet och sakta ser sig omkring i rummet. Stunden känns utdragen och jag blir medveten om mitt eget hjärtas aktivitet i relation till var jag riktar min uppmärksamhet.
Rummet är arrangerat som en cirkel med portalen i dess mitt och publiken längs alla fyra väggarna. Rostbruna rör, hudfärgade organiska former och ihopsvetsade stålkonstruktioner som liknar maskiner utgör cirkelns yttre kontur.
I den inledande delen av performancet sätter konstnären igång en liten robot genom att koppla ihop den med en sladd som hon plockar fram ur en lucka i golvet. Roboten ser ut att vara inbäddad i tyg och hudfärgad latex eller silikon. Hon håller den ömt, som vore den en liten varelse, innan hon lägger ner den intill en mikrofon på golvet. Hon “tvättar” efter detta händerna metodiskt och noggrant i en zinkbalja, fylld med en slags färgad vätska, så att de blir riktigt smutsiga ända upp till armbågarna. Likt en gåta eller en symbolhandling. Efter tvagandet går hon till en rostig låda i plåt, stor som en kropp, och plockar fram en röd bomullsoverall som hon sedan sätter på sig med vana rörelser. Två personer ur publiken kliver ut på golvet, tar på sig likadana bruna overaller och inställer sig till arbetet. Det hela verkar tydligt koordinerat och maskinerna sätts igång en efter en och hålls sedan i rörelse under större delen av performancet med robotliknande motorer eller genom handkraft. Ett rött ljus vandrar och styr våra blickars fokus.
“Korrosionens hastighet” får mig att reflektera över hur våra kroppar kan användas för att vidmakthålla "levande" processer utanför oss själva, på samma gång som de är fullständiga manifestationer av liv i sig själva.
Verken som visades vid olika tillfällen under hösten var på många sätt skilda åt, både i tempo och temperatur. Från “Sub Astras” hårda kyla och febrila aktivitet till “Korrosionens hastighets” metodiska, lugna och kroppsligt röda värme, väckte de ändå gemensamma frågor. Vad betyder det egentligen att vara konstnär i denna antropocens tid? Hur känns det att vara en del av den industrialism som fjärmar oss från marken vi står på och från det som är naturen i oss själva?
Högaktuella frågor i denna “gröna omställningens” tid.
Text: Sara Forsström
Foto: Kevin Sillfors, Daniel Westman
Volym 2024-03-01
Sara Forsström, Skellefteå. Född 1988. Verksam som konstnär. Har studerat på Stenebyskolan, Gerlesborgsskolan Bohuslän, Nordiska Konstskolan och en sväng på Gerrit Rietveld Academie i Amsterdam. Drev under några år ett Artist in residence i byn Bygdeträsk och jobbar sedan ett antal år tillbaka med den egna konsten på heltid. Har skrivit ett par recensioner och essäer för Volym samt ett tal som senare blev inledningen till Museum Anna Nordlanders publikation Skrif om vad du målar. Se vidare på Instagram: sara_forsstrom