OVANLIGA TIDER: Examensutställning

I vitt skilda material och uttryck – från det barocka till det minimalistiska, från det välorganiserade till det som ser ut att vara hastigt hopkommet – försöker jag avkoda femton konstnärers möjliga samhörigheter och tidens avtryck.

Dekonstruktion och konstruktion är en bärande princip för Tekla Bergman. Romantiska figuriner från förra seklet; flickor med hundvalpar, stegrande hästar med föl och fatfragment av porslin har hon fogat samman till barocka skapelser, stiligt uppställda på podier. Rakel Bergman visar ett flertal verk, träsnitt och assemblage. Och så är det hundarna. Trashundar, skepnader i gammalt skumgummi och skinnbitar, ett par träpinnar till framben. Huvudlösa, med kopplet ringlande på golvet. Tålmodigt väntande. En sorglig gestaltning av människans huvudlösa dominans på jorden. Hundskallet och ylandet kommer från hörlurarna till Erica Giacomazzis videoinstallation ”Lupus in Fabula”. Konstnären som kommer från Venedigs laguner har hittat en tundraliknande otillgänglig plats i norr där en grupp kvinnliga hundspannsförare har sitt viste. Dokumentären skildrar osentimentalt arbetet med hundarna, skarpt och oförvanskat. 

Rakel Bergman, skulptur ur sviten ”En sista dans”.

Judit Kristensen visar en serie på sex målningar, nästan monokroma; smaragdgrönt i valörer, ibland dragande mot gult eller rosa. Lackerade naglar eller Coca-Colans etikett är röda accenter som får det gröna att vibrera, att lyfta från färg till resonans. Det kallgröna ljuset från digitala skärmar skapar en klaustrofobisk känsla, ett ödsligt corona-tillstånd. Mänskliga kontakter är så avlägsna att en hallucinatorisk ”Angel Boy”, kan framkallas och fjärrkontrolleras. Ett egensinnigt och självförtroligt måleri som övertygar.

”Peek-a-boo” är ett av tre minimalistiska verk av Hannah Brännström. Mjuka tillfälliga veck som förstenats hejdar bruset i utställningen. En stillnad rörelse, en liten död. Verken varslar om en kommande förlust när allt ska gå oss ur händerna. Samma stämning finner jag i Per Nenzelius ”Building a Desert”. Det är en smal passage med en sparkstötting uppställd mot en vägg. Ett tunt lager av finaste sand mellan betraktaren och objektet. Det är ljus och poesi, minne och tid; nuets obönhörliga förflyttning till minnets arkiv. 

Till vänster: Per Nenzelius, ”Building a desert”.
Till höger: Hannah Brännström, ”Peek-a-boo”. 

”Objects of outmost importance” är en samlande titel för verk av Charlotte Ostritsch; en ironisk kommentar kring TAVLAN, handmålad och inramad samt en installation av små bilder utförda med fotopolymergravyr. Det är görandet, inte resultatet som fascinerar; att upprepa för att tysta den inre kritiken i en kamp att skapa mening. Ironisk hållning visar även Yuri Rusinov i verk och titlar; ”En sådan njutning att låta tänderna sjunka in, att vara hunden som biter i stolen”. Stora dukar med måleri som vill vara något annat. ”Styx antenn” är en ramad målning på en hög träkonstruktion, alltihop överhöljt med röd färg; en detronisering av det upphöjda konstverket för att konstruera nya tänkbarheter och läsbarheter. Hon som klipper sig i ansiktet, är en liten målning i sviten ”Förtrollningen” av Jonatan Pihlgren. Varför gör hon det? Är det den vanmakt som drabbar oss konstnärer, att verket inte förmedlar allt som vi lagt in i det. What you see is what you get!

Repetitiva rörelser i ”Oviss väntan” är en klaustrofobisk animation, av Emma Hjelm – blinka – andas – studsa på stället. Var det inte mer, livet alltså? Sandra Wasare-Hammare visar en installation dedikerad ”Till Julia och Julia”. Två otympliga mattor av gummi med tillhörande svarta kryss som skapar en rituell plats; Jag var här. Det var viktigt. Jag bär minnet. 

Sandra Wasara-Hammare, ”Jag lägger hjärtat i mitt skåp när jag kommer och tar med det när jag går. Till Julia och Julia”. 

Ett objekt av blå epoxy av Mrah Gazi visar en teckning av ett kyrkoskjul med kors som pekar mot religionskritik. Konstnären undersöker positionsförändringar med referenser till media och populärkultur. André Fischer visar traditionellt konstnärligt arbete i tre mycket små skulpturer i gips och brons, väl genomförda i avsikt att på nytt förstå livets beskaffenhet och villkor. ”Transmission” är en förtätad videoinstallation av Joel Danielsson och Louise Öhman. Det är fragment av berättelser, som genom eld och aska spänner över historisk tid in i framtiden. Kopplingar och konstellationer, fakta och fiktion skapar något alldeles nytt. Väl gjort. En resa i tid och rum med en alldeles egen positionsbestämning.

Att träda ut i ett samhälle som just nu efterfrågar annat än konst är en utmaning. Konstnärer är genier när det gäller överlevnad. Nu behövs konstnärers kompetens mer än någonsin, oavsett om man kan skapa sig ett utrymme som konstnär eller om man kommer att verka inom andra områden.

Text och foto: Gunilla Samberg

Volym 2021-05-27

Länk till artikel

 

Gunilla Samberg, Umeå, har en fil. kand. i naturvetenskapliga ämnen 1972 med påbörjad forskarutbildning i biokemi. Konstvetenskap, A, B samt estetik A, B och C-nivå, 2010 vid Umeå Universitet/Konsthögskolan i Umeå. Arbetar konceptuellt, ofta textbaserat, med utställningar, performance och offentlig gestaltning. Nu pågående uppdrag för Uppsala kommun, det nya stadshuset. Bok, Convoy och andra räddningar 2015 på eget förlag (ISBN 978-91-639-3042-3).
Se vidare på Gunilla Sambergs webbsida.