Osedda bilder – en fotobok av Åke Hultman

Åke Hultmans nyligen utgivna bok är med sina cirka 100 sidor en liten pärla, en tilltalande vacker fotobok, men den är mer än så.

Ena gången jag öppnar boken blir känslan av ett besök i en utställning påtaglig, där jag vandrar runt i timmar mellan verken. Det är fotografier som presenteras, ett på varje sida men om jag inte vetat det, hade det varit svårt att avgöra. Det här kunde lika gärna varit målningar, eller grafik där den djupa sammetslena svärtan hade gjort vilken grafiker som helst avundsjuk.

Nästa gång jag öppnar boken är den en biosalong, där jag omsluten av mörkret, uppslukas av de bilder som framträder. Varje uppslag blir stilla filmsekvenser, långsamt rullande fram genom boken och följer Hultmans blick som ständigt är på spaning efter ytor, strukturer, skuggspel och ljusets närvaro, eller frånvaro. Bakgrundsfärgen på sidorna i boken är svart och i stort sett varje bild har en mörkgrå ram som ibland är svår att upptäcka, speciellt där det nästan obefintliga ljuset fångats.

I ett drömlikt tillstånd försöker jag se in, bortom det bakomliggande ljuset, det som genomströmmar bilderna och emellanåt, som ett minimalistiskt streck, bryter in genom en dörrspringa eller en glipa i ett fönster. Lockande avslöjar ljuset att där på andra sidan finns något som ännu inte setts och slås av att det inte går att säga om det är bilden i sig, eller det som kan anas bortom den, som attraherar mest.

Blicken stannar till i ett uppslag i boken, på sidorna 48–49, där musik strömmar ut. Här finns en rörelse och en rytm. Noter hastigt nedtecknade, partitur på en betongvägg, flyttfågelstreck över grå himmel. En konsert för vårens ankomst. Efter att länge betraktat de två bilderna blir en liten vårblå fläck synlig bland mängder av tecken, likt en öppning till något utöver det jag nu ser. 

Åke Hultman, ”Gammalt fönster i Forsmo”, från sidan 48 i fotoboken ”Osedda Bilder”. 

Längst bak i boken finns en bildförteckning, ett uppslagsverk som berättar om tid, plats och bildernas innehåll. Det fungerar också som ett facit. När alla gissningar tagit slut och nyfikenheten tar överhand och man helt enkelt bara måste få veta vad bilden egentligen föreställer, kan ”rätta” svaret hittas där. För det fascinerande är just att det är bitar av något verkligt som Åke Hultman fotograferat.

Lite nu och då dyker en färg upp och jag rycks brutalt ur det drömlika tillstånd som infunnit sig. På ett av de sista uppslagen träffar en färgstark ruta mig som en gul smäll. Jag blir klarvaken och undrar vad det här är som stör det långsamma behagliga tempo jag invaggats i. Bläddrar direkt fram till facit, letar upp sidan 84, och där står ”Vägskylt huvudväg”. Det är lätt att förirra sig kring sina egna tankegångar som fotografierna bjuder in till. Kanske är skylten placerad där för att hålla betraktaren på rätt väg och inte hamna ur kurs på allt för avlägsna sidospår under den här upptäcktsresan. Det är trots allt en dokumentation. Ett stilla registrerande av verkligheten, delar av den som de flesta av oss aldrig noterar, endast passerar och inte ägnar ett ögonblick. Det är det Åke Hultman lyfter fram och vill visa oss. Detaljer som verkar vara utan egentlig betydelse i sig, men som här blir synliggjorda och i och med det ändras också dess betydelse. Statusen uppgraderas. Från osedda till sedda, och oavsett tidens tand som oupphörligt gnager på allt verkligt, är det vackert. Obegripligt vackert.

Text: Ann-Kristin Källström

Foto: Åke Hultman

Mer information om Åke Hultman finns på Åke Hultmans webbsida.

Volym 2021-05-05

Länk till denna artikel

 

Ann-Kristin Källström, född 1958 i Stockholm, yrkesverksam bildkonstnär nu bosatt utanför Kramfors. Efter konstutbildning och fortlöpande utbildning i grafiska tekniker läst fotografi/bildjournalistik. Skrivit för GrafikNytt, e-Provins och medverkar i Volym sedan 2009. Arbetar för tillfället med att ställa i ordning en ny arbetsplats/grafikverkstad i Härnösand och arbetar vidare med projektet ”Norra Sveriges inland och fjälltrakter” med stöd från Konstnärsnämnden. Se vidare på Ann-Kristin Källströms webbsida