Ögonblick

Plötsligt står ni där. Era ögon har låst sig i varandra. Två olika varelser som synar och försöker avgöra vad den andra tänker göra härnäst. Men lika plötsligt som det uppstod försvinner det igen när rådjuret tar till flykt och springer iväg. De flesta har säkert varit med om ett sådant möte, då blickar plötsligt möts i skogsbrynet. Det är något som händer i det där mötet, i det där ögonblicket. Två subjekt ser varandra, upplever den andres närvaro, blir sedd av den andre. Det är detta möte som Karin Wiberg utforskar i sin utställning ”Ögonblick/Moments” som invigdes på Jamtli den 7 september.

Vanligtvis försöker jag undvika att lyssna till konstnärer när de förklarar sina verk. Dels för att det tar bort något av det äventyrliga med att själv få upptäcka ett konstverk men också för att verken ska få tala för sig själva. Det finns även en risk att det intentionella felslutet gör sig påmint om man får ett verk förklarat för sig.

Wibergs skulpturer finns utplacerade kring dammen, i Hovparken och på Tingskullen inne på Jamtlis parkområde. (Det finns även fyra skulpturer inne i Konstlobbyn.) De kritvita skulpturerna lyser upp det ännu gröna området. En regnig och mulen dag, som det var då jag såg dem, sticker de ut emot omgivningen och ger ett ganska starkt intryck. Verken är gjutna i betong och sträcker sig ungefär en halvmeter ovanför marken. Rävarna och rådjuren är antropomorfa till sin utformning då de har människoliknande axlar nedanför sina huvuden. Skulpturerna påminner om lekfulla byster. Samtidigt finns det något serieaktigt över dem, som om de vore tecknade figurer som kommit till liv för att sedan förevigas med en vit byst.

När jag går omkring i duggregnet och betraktar de lysande skulpturerna slås jag av hur lugnt det är. Det är en tysthet och fridfullhet man kan känna av på kyrkogårdar. Det finns något liknande över hur Wibergs skulpturer interagerar med platsen. Inte minst i hennes Skogsspöken som på håll tycks ha samma storlek och form som en klassisk gravsten. Spöken i kombination med att figurerna ger intryck av att sticka upp ur marken, eller med andra ord; är till stora delar begravda, gör det svårt att inte betrakta döden som ett tema. Man kan inte diskutera döden utan att också tala om dess förutsättning, livet. Och vad är livet, sett ur ett kosmologiskt perspektiv, om inte ett ögonblick? Genom en serie processer uppstår ett medvetande ur ett icke-vara. Från ingenstans ser vi plötsligt oss själva, varandra och världen runt omkring oss och i ett ögonblick är vi, för att sedermera och oundvikligen lösas upp och återgå till ett icke-vara.

Det finns de som hävdar att måttstocken för ett lyckat konstverk ligger i huruvida konstnärens intention realiseras i verket. Frågan blir då om Wiberg lyckas med detta genom sina skulpturer. Kanske, kanske inte. Å andra sidan finner jag inte det särskilt relevant eftersom mötet med hennes skulpturer, liksom mötet med rådjuret i skogen, är subjektivt.

Text och foto: Freddie Ross

Volym 2019-09-17

Länk till artikel